Ett vikarierande hopp

När du hamnar i sorg, drabbas av ett trauma eller har ett fördunklat psyke av någon annan anledning är det ofta svårt att se vägen framåt. Att det ska bli ljusare igen; Hur ska det någonsin kunna bli bra?

Som utbildad präst har jag studerat det ämne som kallas för själavård; Själavården rör sig i gränslandet mellan terapi och andlig vägledning. Det bör finnas en professionalitet i mötet och vissa verktyg är viktiga att ha med sig in i yrket och samtal som förs med människor i sorg, livskriser eller andliga grubblerier.Fast mest av allt tänker jag att det handlar om att vara en närvarande medmänniska. Att se, att lyssna och bekräfta den upplevelse som personen just nu står i. Dessutom vill jag alltid på något sätt räcka människor som jag möter och samtalar med någon slags hopp. Hopp om en liten ljusning, ett halmstrå eller lite mer stadga i ett liv som just nu upplevs som helt bottenlöst. När vi studerade fick vi lära oss begreppet Ett vikarierande hopp. Då tyckte jag att det lät lite pretentiöst och konstlat: Vaddå vikarierande hopp?

Nu står jag på andra sidan. Utan prästkrage och professionalitet. Skör, sorgsen och vissa dagar ställer jag mig frågan: Kommer det någonsin bli bra igen? Nu förstår jag plötsligt begreppet: Ett vikarierande hopp.

Min man, mina barn, mina vänner och mina ljuvliga kollegor hjälper mig att lyfta blicken. Vänner som förlorat en förälder, en partner eller ett barn som faktiskt lever vidare och gör det med livsglädje. Vänner som bekräftar min smärta och mina tårar, den bottenlösa sorgen som förlamar mig vissa dagar. Människor i min närhet som inte är rädda för att tala om smärtan och hålla om mig när dom stunderna kommer.  Ni vet vilka ni är. Utan er skulle jag vara vilsen. För ni visar att det finns en morgondag och en väg framåt. Tack för att ni är mitt vikarierande hopp dom dagar då jag känner mig hopplös, utan framtidshopp och livsmod. Ni är så dyrbara!

Våga vara i smärtan med dom som du möter och våga räcka människor hopp. Inte ett krystat, hurtigt och religiöst hopp, det duger inte. Men ett kärleksfullt och försiktigt. Våga vara ett vikarierande hopp för någon som du möter idag, det kan betyda så mycket mer än du anar.

Återhämtning?

Igår skrev Filippa om stress och flera av er som kommenterade hakade i. Många lever verkligen i stor stress och på gränsen till utbrändhet.

Jag har funderat en hel del kring det här med återhämtning och vila. Vad är det egentligen och hur gör jag det? Vad är det jag behöver vila ifrån?

Låt mig dela en liten anekdot, som jag återigen hämtar från klassresan jag nyss varit på. Vi hade haft intensiva dagar, proppfulla med program. Och sista morgonen i Barcelona var hela klassen sååå trött. Alla hade nog velat stanna kvar i sängen om de fått välja. Men vi skulle ut på ytterligare en intensiv dag. Vi skulle hjälpa systrarna att servera mat till hemlösa.

Några timmar senare hade vi samling igen. Efter ett tre-timmars pass praktiskt arbete för de mest utslagna på Barcelonas gator. Skillnaden på samlingarna var enorm. Alla var SÅ pigga. Glada och entusiastiska över vad de hade fått vara med om. Och i ruset av det var resten av dagen energi-rik och positiv.

När jag tänker på det här med vad som är vila för oss, i en tid som denna så tänker jag:
– Vila är att göra någonting med händerna.
– Vila är att låta huvudet vara ifred från tusen intryck.
– Vila är att inte tänka så mycket.
– Vila är att göra någonting för någon annan.
– Vila är att för en stund vara ”befriad från en själv”

Alltså. Jag tänker att vila kanske är någonting helt annat än det jag gör när jag oftast vilar genom att chilla framför en serie. 

Vi kanske ska skriva ”vilodagbok” en tid? Och reflektera kring hur vi vilar, vad som ger energi och vad som på riktigt gör mig återhämtad.

Hur tänker du kring det här?