Alla dessa läggningar och alla dessa morgnar

Jag kommer ihåg att jag de där första månaderna med Sixten, att jag försökte omfamna den nya rytmen – nu kommer mitt liv handla om att förhålla mig till dig och dina behov. Och rent praktiskt – om att mata dig, vara vaken när du är vaken och få dig att somna när du behöver det.

Och igår när jag la barnen så tänkte jag på… alla dessa tidiga morgnar och alla dessa läggningar. Så mycket av mitt liv som de senaste sex åren har handlat om de långa morgontimmarna och de utdragna läggningarna. Och då menar jag inte det som något uttryck av missnöje eller självömkan, bara ett krasst konstaterande – så mycket av småbarnslivet handlar om morgnar och läggningar!

Våra barn har varit morgonpigga och olika perioder har varit mer eller mindre brutala. Smärtgränsen tycker jag går vid 06, är det före så gör det ont, är det efter så funkar det. Jag har börjat kunna landa i att morgnarna är mysiga (kanske för att de inte längre rör sig om 04 eller 05). Barnen är oftast som gladast då och det kan bli harmonisk och bra lek. Men att jag skulle vänja mig! Tänk åren före barn. Alla frukostar i sängen, alla morgnar man låg kvar och tittade på serier. Det där finns inte längre. Och det är helt ok. Jag sörjde det i början men nu känns det så avlägset att jag nästan inte minns…

Och så alla kvällar. Alla läggningar. Alla hämtningar av mjölk eller vattenglas. Alla utbrott och lirkningar och all avancerad konflikthantering. Och allt mys och alla sagor som lästs och alla bedårande reflektioner över dagen som varit. Så mycket av småbarnslivet handlar om att få barn att somna! Det är fortfarande inte superlätt att lägga tre barn. Ofta är det någon som går igenom en fas som går ut på att motsätta sig detta gräsliga påfund att man behöver sova. Är både jag och Christian hemma så rör det sig om en timme ungefär, av kissande och tandborstande, läsning och läggning. Är man hemma själv ja då är det högst oklart. Ibland går det vägen, ibland blir det kaos.

Känner ni igen er? Jag tänker mig att när man väl är ute på andra sidan – är ni det Jennie och Filippa? Alltså när barnen går upp själva och i viss mån lägger sig själva, då minns man väl knappt det här, eller?

IMG_3923

En av alla dessa tidiga morgnar… <3

Take action!

imyc_3_fashion revolution

Den här veckan är det Fashion Revolution Week. Igår för fem år sedan rasade en klädfabrik i Bangladesh och över 1000 människor dog. Varför? För att vi i västvärlden skulle kunna köpa ÄNNU billigare kläder. Det är det som är sanningen och den här veckan finns massor att se för att bli mer upplyst, främst på sociala medier. Följ hashtagen #imadeyourclothes för att få läsa om vilka som faktiskt gör våra kläder. Eller ställ frågan till de stora klädföretagen under hashtagen #whomademyclothes.
Jag tycker det här är så HIMLA viktigt och jag hoppas att fler får tankeställare. Snälla, fundera innan du bara går och shoppar kläder. Det finns faktiskt saker vi kan göra.

Take action! Och läs mer.

/Filippa

Ett nytt steg och en sång på vägen

Idag har jag tagit ett nytt steg.

Ett steg framåt.

Ett steg i tro.

Många dagar det här året har jag inte sett någon väg framåt.

Känt mig övergiven och ensam.

Men sanningen är att jag aldrig har varit helt ensam.

Aldrig helt övergiven.

Gud går med.

 

 

Den här sången har gått varm i min hörlurar de senaste veckorna.

Ett budskap om att Jesus är botten i bottenlösa. 

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har INTE övervunnit det.

Han ser hur du ensam och modlös satt dig ner i en kamp du inte orkar kämpa mer

Om du inte får falla in i Jesu armar i vems armar ska du då falla i?

Din väg har känts lång och i stormarnas land har du famlat efter en skyddande hand

Om du inte finner ro i Jesu armar i vems armar ska du då finna ro?

Han går aldrig förbi dig han vill förevigt vara din

En smärta som bränner sönder din kropp i din svaghet ser du inget hopp

Om du inte kan bli hel i Jesu armar i vems armar ska du då bli hel?

Han går aldrig förbi dig han vill förevigt vara din

text & musik: Michael Jeff Johnson