Liten växtlighetsuppdatering

Såhär ser det ut bland mina växtligheterna i slutet av maj.

Galet glad för vår inglasade balkong! Har fnyst åt dessa ”pensionärskuvös” men sannerligen vilket odlingsparadis. Tomater, gurka, chili och basilika frodas verkligen.

Roligast är Djungelgurkan som tar över både köksfönster och balkong. Får se om det blir några gurkor att äta. Oklart. Men ändå fina växter.

Småtomaterna är på gång och kanske är några klara till midsommar om den här saliga värmeböljan fortsätter?!

Chilin har ännu inga blommor men dom kommer väl så småningom. Första året med chili; någon som har några tips för att få dom att trivas?

Mina växter därute i odlingslotten skickar jag ut mannen att vattna varje kväll. Ännu finns inte så mycket att beskåda där. Det enda ätbara är ruccolan.

Men potatis, sockerärt, sallad och lite annat är på gång!

Har ni några särskilda växtligheter därhemma som ni är särskilt glada för?

Ha en fin helg!

Djungelgurka

Tomathörnan

Basilika

Elisabet ryter till

I lördags anordnade mitt lilla samhälle någon typ av mässa, alla föreningar och företag var representerade och det va lite folkfest med tipspromenader och korvgrillning. Det var en trevlig tillställning och jag och barnen hängde runt där ett bra tag men hela tiden var det något som skavde. Och på vägen hem formulerades orden det här är inte Sverige.

Förstå mig rätt. Ni som läser bloggen och känner mig vet hur jag ÄLSKAR Rimforsa där jag får nåden att bo. Men redan när vi valde att flytta hit så visste jag en sak som skulle komma att besvära mig och det vi brottades mest med när vi flyttade. Här finns otroligt få med annan bakgrund än kulturellt svensk. Här är väldigt få hyreslägenheter och en självklar följd är att bara personer som är etablerade på bostadsmarknaden och således i Sverige har möjlighet att bo här.

Jag kommer från ett annat Sverige. Och som tur är ser min arbetsplats ut så. Personer möts över olika kulturella gränser och i mötet uppstår nästan alltid förundran över hur mycket som är allmänmänskligt. Som människor är vi glada, rädda, osäkra, trygga, förväntansfulla, arga, medkännande, avundsjuka. Ja i det mesta är vi lika. Och så finns det saker som skiljer sig åt mellan oss. Hur vi ser på saker och ting, hur vi är vana att bete oss, vad vi förväntar oss att möta, kanske gillar vi olika mat, musik och kläder. Allt det där kan vara krångligt och svårt, men basen av att vi är samma-lika sitter djupare och om vi tar oss tid och har tålamod med varandra går det att komma framåt ur det mesta.

Så ser jag hur SD ökar i opinionsmätningarna. Hur var och varannan man kan tänka sig att rösta på dem. Och jag fylls av frustration, ilska och ibland även uppgivenhet.

För nej, vi har inte lyckats med integrationen. Det är mycket som inte alls går bra med det arbetet. Och kärnpunkten i det tror jag är att det där mötet runt köksbordet allt för sällan uppstår. Där vi hinner se hur både olika och lika vi är. Politiskt går det att göra mycket mycket mer för ett samhälle präglat av innanförskap. Det finns massa problematik att ta tag i och heja alla er som kämpar och slåss för integrationen på olika sätt i era liv.

Men igår tog jag mig tid att läsa igenom Sverigedemokraternas principprogram för att se vad det är de egentligen säger. Det är fina ord och formuleringar och i en snabbläsning skulle nog många kunna nicka och säga yes och amen. Så läser man en gång till och börjar reflektera. Och det målas upp en bild av den svenska nationen som det viktigaste och dyrbaraste vi har. Alla andra kulturer är ett hot mot den och bör hålla sig i sina nationalstater – hopblandning leder bara till krig och konflikter. Och visst går det att som invandrare att bli svensk, men då är kravet att man känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation. Och hej jag undrar HUR RIMLIGT ÄR DET? Skulle någon som är uppväxt i Hässleholm och som flyttar till Kristianstad som 10-åring någonsin känna större lojalitet med Kristianstad än med Hässleholm? Nej, det funkar inte så.

Men den stora paradoxen för mig blir detta – det Sverige SD målar upp som vår ”svenska nation” – det finns ju inte!! För när man som mig flyttar till en ort som Rimforsa så är det inte det sanna Sverige jag flyttar till. Nej, det är först här som jag saknar mitt Sverige. Mitt Sverige, där möten över och mellan kulturgränser är så självklart och en del av allt. Där man kan störa ihjäl sig på folk för att vi funkar så olika, men också skratta tillsammans. Ja allt som människor gör helt enkelt. Mitt Sverige är en mix av kulturer. Av falafel och sill, hummus och coca-cola.

Nog med nationalism nu. Nog. Inte en gång nämner Jesus att vi ska vara trogna vår nationella identitet eller bevaka våra nationella gränser. Nu är vi inte längre jude eller grek – alla är vi ett i Jesus Kristus. Så kom inte och säg att det är vår kristna tro som tvingar oss att beskydda det ”svenska”. Det är lögn och förbannad dikt. Enough said.

Ps. Alf Svensson skriver bra på temat här

Läraren på studiedagen

Idag har eleverna i stan haft studiedag medan vi lärare har delat upp oss på olika skolor för att rätta nationella prov. En fruktansvärt krävande dag för skallen! Nu är mitt huvud heeeelt slut och hem kom jag snabbt för att nu ordna födelsedagsmiddag till min yngsta, som fyller hela 6 år idag.

Och istället för förberedelser till grillmiddag får ni nu se dagens outift som min kollega tog på vår lilla rast. Coolt hur! Och allt jag bär är såklart återvunnet eller second handlat som man kan säää.

Ha en fin kväll där ute!

/Filippa