Gott nytt år!

Med bara några timmar kvar av 2019, kom jag på mig själv med att bli tystare och tystare. Kände att jag behövde zooma in en stund, för att sedan kunna börja zooma ut. Förra nyår önskade jag mig en röst (hade tappat den i samband med en förkylning i maj och den var fortfarande borta). Jag bestämde mig också för att mitt ledord för 2019 skulle vara närvaro. Året började med två begravningar och att vara just närvarande blev det bästa jag kunde göra. Rösten kom tillbaka slutet av mars – tack gud! och i takt med att min mage växte, växte också en längtan att börja skriva mer. Och det fick jag ju också möjlighet till, just här – tack Filippa, Elisabeth och Jennie. 

Vid tolvslaget igår stod vi på en balkong och skålade in det nya året. Nytt år nya möjligheter, som det så käckt heter. Längtar och bävar inför allt som 2020 kommer med. Hur känner ni?

Kanske – ja förhoppningsvis möts vi någonstans? Ser ni någon av oss, kom fram och säg hej! Det är nog det bästa vi kan göra i nästan alla lägen, säga HEJ alltså. Till människor vi känner och de vi inte känner. Just nu behöver vi göra allt vi kan för att mota främlingsfientlighet och rädsla i grind.  Tillsammans kan vi det! Så, hej, på återseende och kram dårå! Må 2020 vara snällt mot oss alla <3 


Tillsammans var vi starkare

Jag blev själv väldigt rörd av Jennies inlägg igår. Det var verkligen bland det finaste jag läst på länge.
Någon jag fått upptäcka är hur både Jennie och Frida har ett sådant vackert skriftspråk. De målar fram det de vill säga på ett otroligt sätt. Och jag tror att både jag och Elisabet har mer ett åsiktsskrivande. Kan det varit så? Hmm.

Idag är min sista skrivdag här på bloggen och vet ni, det är en ganska stor befrielse för mig (det vet de andra så ni behöver inte oroa er att någon ska bli ledsen på mig :)).

Jag har märkt det senaste året att jag har svårt att identifiera mig som en Hallelujamorsa. Eller, egentligen är det mer ordet ”morsa” som inte känns så relevant här längre. Det har varit svårt att skriva om mamma-grejer utan att hänga ut mina nu ganska stora barn och alla de där andra grejerna; amning, förlossningskiten, skärmtid, aktiviteter och sömnlösa nätter, det har jag redan skrivit om.

Jag har nog ett tag, utan att kanske vetat om det egentligen, längtat efter att bara få leva ut min ganska stora passion, nämligen att skriva och fota kring hållbart mode, kläder i mängd och second hand-tips. Ni får gärna fortsätta följa min resa där, som finns på instagram på @fairfashionistafilippa.

Ja, men det är ändå med flaggan i topp som jag avslutar här. Vilka morsor jag fick lyfta fram i vår julkalender till exempel! Och vilken respons ni gett här och på insta. Det har varit fint att få vara med. Och jag är rätt säker på att under dessa år har vi varit väldigt starka – tillsammans.

Allt gott till er! Och tack för den här tiden!