Seger och mirakel!

Det finns barn som bara kommer. Som bara dimper in i livet.
Och så finns det barn som kämpats fram. I tårar, tvivel, vånda – ja ända in i mörkrets dunklaste natt har de fört sina föräldrar i längtan efter dem. 
Vi har tillsammans med våra vänner Joel och Jenny delat mycket sorg, kamp och tårar över barn som bara inte vill komma. Och alla kamper har inte lyckliga slut men vår gemensamma barnlängtan har det. Igår fick vi säga hej till den nyfödde sonen, bara fyra dagar gammal. Lillebror har äntligen kommit!

Och jag känner svindel i magen. Jubel och sång i mitt bröst. Över att ökenvandringar kan vara över. Hoppet tar inte slut. Saker kan vända.

Hoppas ni kan ta med er det in i den här veckan. Fortsätt be. Fortsätt stå kvar. Ge inte upp! 

Älskade församling och förebilder där

Sedan 1996 har jag älskat den här församlingen. Med precis ALLT vad en församling innebär. Glädje, sorg, längtan, utanförkänslor, medkännandekänslor, hopp, mörker, ilska, kärlek. Jag tror knappt det kan vara en sund plats om man inte känner de där känslorna under så många år på samma plats.

När vi flyttade hit ner till Skåne, Landskrona, var det ungefär 12 st i församlingen.

Håkan på bilden ovan, var pastor då och pastor nu. Han och hans familj var med och startade församlingen och ända sedan vi kom hit har han varit en av mina främsta förebilder.

Varför kan man ju få undra. Jo, för han är en riktig ledare. Och för mig gör en ledare som Jesus skulle gjort; sätter de minsta högst, sätter de som är sist främst och trots att han står på en scen och predikar, gör han alltid skitgöra också. Något jag ser många ledare i vår församling göra.

Otroliga förebilder.

När jag var liten och vi kom hit hade Håkan, hans fru Malin, mina föräldrar och två andra hand om söndagsskolan. Det var för att de väldigt gärna ville att deras barn skulle ha någon form av egen samling. Det var kanske inte för att de ääääälskade det, utan för att barnen också är lika viktiga.

Detta tog jag och min man fasta på när vi fått barn. Vi kommer engagera oss i söndagsskolan så länge våra barn går där. Och det gör vi nu, tack vare att framför allt jag kanske, har haft dessa personer som förebilder i alla år.

Idag är det söndag. Och min man är sjuk, vi brukar alltid köra ihop. Då hoppade Håkan och pappa in. Det är inte bara sjuuuukt roligt att göra grejer med dom, utan det jag bär med mig idag är förebildskapet. Det behövs alltid, även för mig som är 33 år gammal. Visst kan jag prata om hur vi är förebilder för ungdomar. Men tänk de som gått före ett par år! Ni är förebilder för oss, fortfarande! Glöm aldrig det.

Förebilder i att bara göra, att ställa upp fast man egentligen är ledig (det är ju inte precis som dessa två aldrig är engagerade på saker i kyrkan) och förebilder i att göra det helhjärtat.

Tack. Det behövdes!