Snälla säg att visheten åtminstone kommer vid 40!

Det har gått två veckor på mitt nya jobb och jag är så himla glad. Himla glad att jag hamnat där, eller om jag får be, att Gud ledde mig dit. Jag har aldrig haft en sådan hemmahörande känsla redan första veckorna på ett nytt ställe. Jag hoppas innerligt det håller i sig!

Men dessa två veckor har också präglats av ungefär de flesta konstiga och jobbiga fysiska åkommer. Så som sig bör när man heter Filippa och varit spänd, nervös och orolig i många veckor, månader.

Det är ju inte konstigt, eller hur? Men varför??? ställer hon sig frågan. Varför kan det inte bara vara bra då, när det egentligen är SÅ bra?!

Jag antar att jag inte ens vid 40 kommer uppnå vishetens stora mått och jag kommer inte heller ha lärt mig livets alla stora läxor då. Men jag kommer väl, om sju år när jag når dit, vara något visare väl?

Några har frågat mig om jag ens förändrat något i min livsstil. Och det har jag faktiskt! Och trots förändringar mår kroppen inget bra. Men det kanske är så min kropp är bara? Det kanske är något jag får leva med? Och varför inte? En del med andra kroniska smärtor ju.

Ja jag vet inte jag. Men helt ärligt, jag har faktiskt blivit visare de senaste tio åren och jag gör faktiskt en hel del mycket bättre val nu än då. Därför hoppas jag att det kommer vara ännu bättre vid 40!

Vart jag mig i världen vänder längtar jag alltid till Bohusläns stränder

Habitatlokallokalitet, ståndort eller fyndort är inom biologin en miljö där en viss växt– eller djurart kan leva. Att det finns ett lämpligt habitat behöver inte innebära att arten finns där, det är alltså inte detsamma som revir eller växtplats. (Källa Wikipedia)

Denna sommar har jag spanat över Östergötlands blånande linfält. Jag har vandrat över Härjedalens magnifika fjällvidder och skådat ner över en spegelblank Siljan i  det undersköna Dalarna. Allt är vackert men det är ändå Bohus klippor som har mitt hjärtas självklara plats, som både Sveriges och ja faktiskt; världens vackraste plats.

Mitt naturliga habitat är Bohusläns stränder eller mer specifikt Bohus klippor. Det ska vara rundade klippor i röd granit som stupar rätt ner i ett grönt och brusande Skagerak. Inga sandstränder, insjöar eller fjällbäckar kommer nånsin att mäta sig med detta. Tyvärr, sorgligt men sant.

Nej, jag har inte sett hela världen och ja, jag är absolut lokalpatriot. Men en kan ju inte hjälpa att en har ett naturligt habitat?! Bohus granit är den klippa som jag behöver återvända till för att andas ut och koppla av.

Därför är jag så oändligt nöjd med att mina döttrar fick tre dagar på Skaftö sin sista sommarlovsvecka. Det kändes för laddat och svårt att vara på Orust i sommar, platsen är fortfarande för tyngd av sorg men jag ville verkligen till havet och klipporna.

En sommar utan salt i håret är ju ingen sommar, det är sen gammalt. Tror ni då att denna mamman är nöjd när båda barnen älskar att fiska krabbor, att bada i den grönblåa havet och att hoppa mellan klippsprång? Svaret är ja; Mycket nöjd!

Min äldsta sa: ”Mamma kan vi stanna en vecka? Det är ju så fint här… Vi måste i alla fall komma tillbaka snart!”

Då har en ju i alla fall lyckats med nåt när ens barn ser skönheten i Bohus klippor. Hoppas att det också blir deras naturliga habitat. Åtminstone sommarhabitat?… Vi säger så då, det tycker jag nog blir bäst för alla parter. Bohuslän är och förblir hemma, i alla fall på sommaren. Nog om detta. 

För övrigt, en ångrar aldrig ett bad. Så passa på nu, havet (och sjön) är fortfarande ”pessevarmt” (dvs. över 20 grader varmt).