Varför ville inte mormor leva mer?

Vi sitter i bilen. Det är en råkall januaridag, solen orkar sig knappt över trädtopparna. Och jag vet inte riktigt hur livet kommer kunna fortsätta. Märkligt nog är vi på väg till ett bröllop. Två vänner till oss som funnit varandra. Dom väljer kärleken och livet trots många motgångar med sjukdom och allsköns djävulskap från tidigare i livet. Nu börjar dom om, ett nytt liv tillsammans.

I trots mot döden och mörkret så vill jag gå på det här bröllopet. Men jag fryser fastän bilen är varm och sätet värmer min kropp. Jag fryser ända in i själen och jag känner ingenting. Jag är bara tom.

”Mamma varför ville inte mormor leva mer?”  Min yngsta lilla, femåriga dotter, tittar på mig med stora ögon.

Min man och jag tittar på varandra, vad ska vi säga? Vad finns det att säga? Men innan vi hinner svara eller tänka vidare så svarar min kloka, äldsta dotter:

”Mormor orkade inte leva mer.”

Så självklart och så obeskrivligt smärtsamt att höra. Barn förstår, ser och känner långt mer än vi vuxna ibland. Barn skalar bort oväsentligheterna och säger bara det nödvändiga, det som är sant.

Detta är alltså sanningen, min mamma orkade inte leva mer.Efter att ha kämpat med psykisk ohälsa och ett missbruk av tung psykofarmaka, ibland även alkohol så såg hon till slut ingen annan utväg än att avsluta sitt liv. I sin sjukdom trodde hon sig vara ensam, fastän hon hade barn, barnbarn och många vänner som älskade henne. På mammas begravning kom 80 personer, vänner som berättade för mig hur ofattbart det var att Eva var borta. Hon som skrattade högst av alla, alltid hade en kram till den som behövde och aldrig hoppade över en riktigt god måltid mat, att hon inte ville leva mer.

Jag har varit arg, ledsen, uppgiven, trött, tom och ångestfylld och allt däremellan. I min hjärna har det varit kaos och fullt av om och varför. Men jag har landat i en känsla och ett beslut; Jag kunde inte göra mer.

I tio års tid har jag varje dag vaknat och kollat min telefon; Har jag fått nåt meddelande från mamma? Vilket tillstånd är hon i nu? Hur mår hon idag? Jag har försökt att allt; Jag har kramat, älskat och uppmuntrat. Jag har hotat, skrikit och förbannat. Jag har ringt hennes vänner för att veta om hon lever och åkt i ilfart, höggravid för att rädda hennes liv.

Att leva med någon som du älskar så oerhört mycket som inte ser sitt eget bästa och som inte heller får rätt hjälp från vården det är stundtals ett helvete. Och samtidigt så är jag tacksam att jag har fått ha en mamma, 64 år fick hon leva. Jag och min bror har haft en mamma som älskade oss och som ofta sa hur bra vi var, att vi kunde bli vad som helst. Hon har haft bra perioder, där hon har varit den starkaste kvinnan jag känner. Tvättat, handlat, kämpat med ekonomi, lagat mat, städat och kramat. Stundtals världens bästa ensamstående morsa. Mamma har gjort sitt bästa, det vill jag att alla ska veta.

Egentligen är jag inte så arg på mamma längre, jag är rätt såklar med det, jag har varit arg i tio år. Jag är mest sorgsen och arg för att den här sjukdomen som depression och missbruk är fick komma emellan oss. Så heligt förbannad på psykvården som inte funkar. En månad innan hon dog körde mamma in själv, fem mil, till akutpsyk och blev nekad att komma in. Det är ovärdigt och djupt tragiskt.

I år är första julen utan min mamma. Förra julen var sista gången vi sågs. Tyvärr skildes vi inte som vänner. Det smärtar mig och det är den tanke som plågat mig mest; Att jag inte kunde få säga jag älskar dig och ge henne en varm kram en sista gång. Nu är det för sent.

Förlåt mamma.

Jag är så ledsen att jag inte kunde hjälpa dig.

Jag är så ledsen för att du inte orkade leva mer.

Men jag förstår dig, att du inte orkade kämpa mer.

Du har kämpat så mycket, mycket mer än de flesta andra skulle ha klarat av.

Jag hoppas du har det bra.

Jag hoppas du känner frid.

Jag hoppas du är omsluten av kärlek.

Jag saknar dig så obeskrivligt mycket.

Jag älskar dig.

Åtta jular med barn

Att fira jul när man fått barn blir någonting annat. Mycket bättre på de flesta sätt. Men också jobbigare. Jag ger här en tillbakablick på mina åtta jular jag haft som förälder. Olika tider och olika utmaningar. Kanske kan det hjälpa någon att se ”det kommer inte alltid att vara såhär”. Det går som alla säger ruskigt fort. Håll till godo!

2011 – Första julen med barn. En gudomlig, godmodig tre-månaders bebis och en mamma med mycket energi. Jag gjorde en hel kalender med sådana här bilder där Sixten fick hamna i olika landskap, haha.

2012 – Jul hos svärföräldrarna. Denna bild får symbolisera alla spänningar det kan innebära. Att ens son sitter i knivlådan är inte drömmen precis, för någon förstagångsförälder iallfall (men svärföräldrar som fostrat 5 barn och här tar hand om sitt tionde barnbarn är det inte hela världen).

2013 – första julen som tvåbarnsföräldrar. Det är något i Christians blick som säger lite om vår status. Helt slut. Och påfrestningen med att vara bland massor av släkt är inte särskilt behaglig när man snittar några få timmars sömn per natt.

2014 – Ungefär samma status som året tidigare. Haha jag ser helt utmärglad ut. Att ta hand om en treåring och en ettåring samtidigt är inget jag längtar tillbaka till. I efterhand känner jag mig lite imponerad över att vi detta år åkte till Hardangervidda i Norge och firade nyår med vänner utan barn.

2015- nybliven trebarnsmamma! Och jag minns det som väldigt slitigt men jag ser så lycklig ut på alla bilder jag hittar. Det här är vår bästa jultradition. På julaftons förmiddag hyr vi en simhall och bara har det så skönt hela tjocka släkten. Det gör väntan på jultomten mindre lång och alla barn skönt trötta på eftermiddagen.

2016 – Den här bilden är så stark för mig. Min pappa dog bara några dagar före jul 2016. Vi åkte ner till mamma och stannade länge. Det var så speciella dagar. Tung sorg men också ljusa minnen och fina stunder av gemenskap där tårar blandades med skratt. I rummet där pappa hade vårdats hämtades rullstolar och alla sjukgrejor bort nästan på direkten. Och sen ersattes de med massor av blombud som kom. Här sitter pojkarna mitt i blomhavet och ser på barnkanalen. Livet liksom.

2017– Minns jag som en glädjefull jul. Med barn som börjar bli lite större och allt inte måste kretsa kring deras rutiner. Med sorg och saknad över att pappa inte fanns hos oss men också mycket glädje och tacksamhet över den familj som finns här.

2018 – Livets första jul hemma hos oss själva. Vi åkte till farmor och farfar en mysig stund mitt på dagen men resten av julhelgen var vi bara hemma och skrotade runt. Det var SÅ njutbart! 

Det återstår att se hur julen 2019 blir. Sixten önskar sig: PS4, fifa20 och en youtube-kanal. Det säger kanske något om vilken fas i livet vi håller på att kliva in i nu.