Det här jagandet efter vind

Tomhet, idel tomhet.
Alla floder flyter mot havet, men havet blir aldrig fullt.
Solen går upp, solen går ned, och sedan skyndar den sig tillbaka.
Vad får människan ut av all sin möda under solen?
Ögat blir aldrig mätt av att se, örat får aldrig nog av att höra.
Jag orkar inte, min kropp den skakar. Det svider i armar, det värker i ben.
Var dag är en smärta, var syssla är en plåga.
Allt jag förtar mig går sönder, allt jag ser på löses upp.
Min kropp kan inte stå, den är ranglig och känns grå.
Vad får då den strävsamme ut av all sin möda under solen?
Utbrändhet, utmatthet, sömnlöshet, ångest, oro och depression.
Glädje, kärlek, uppmuntran, frid.
Tomhet, idel tomhet.
De förtryckta gråter, men ingen tröstar dem.
Lyckligast är den som inte ännu är till.
Oro och ångest som aldrig dämpas.
Bättre en handfull i lugn och ro, än två händer fulla med möda.
Allt är ett jagande efter vind. En flykt.
Bättre två än en.
Drömmar föds.
Hopsparad rikedom är sin ägares olycka.
Människan sliter ständigt för sitt bröd, men ändå blir den aldrig mättad.
Tomhet, idel tomhet.
Bry dig inte om allt som sägs.
Vidare ser jag, det är inte de snabba som vinner loppen. Inte de tappra som vinner striden. Inte de kloka som blir rika.
Vishet är bättre än styrka.
Sänd ditt bröd över vattnet, en gång får du det åter.
Ljuvligt är ljuset.
Frukta Gud och håll hans bud

Till sist, en varning:
det myckna bokskrivandet tar aldrig slut,
och flitiga studier gör kroppen trött.

Ungefär så känner jag idag.

Liv Maria

Imorgon lördag blir min stora 6 år. För er som följt bloggen ett tag så kanske ni minns att jag skrev om min yngstas namn och hur vi valde dem. Men det finns ju förstås en tanke och historia även bakom min äldsta dotters namn. Nu såhär i födelsedagstider tänkte jag att det var passande att ta den storyn.

Min förstfödda heter alltså LIV MARIA

img_1290

Den nyblivne fadern förundras över sin förstfödda

Hon föddes på eftermiddagen en mulen men varm brittsommardag, den 24 september 2010. Efter en lååång men bra graviditet var det till slut dags för henne att födas. Men det var nästan så att jag trodde att det aldrig skulle komma någon bebis. Vi blev igångsatta i vecka 42+1. Dvs. jag hade gått mer än två veckor över tiden. Vilket känns som en smärre evighet där på sluttampen, då jag hade varit ganska nöjd med att vara gravid de senaste 5 veckorna. På denna långa graviditet följde en lång och utdragen förlossning på ca 30 timmar. Så när den där lilla människan då äntligen behagade se dagens ljus då var vi rätt ivriga att träffa henne.

Eller jag kanske borde skriva honom… Ja, vi var rätt säkra på att det var en kille. Inte för att vi hade gjort något särskilt ultraljud för att säkerställa kön eller så men vi hade helt enkelt bara fått för oss att det var en pojk. Och kanske var det också något slags mentalt skydd, för innerst inne, även om jag aldrig sa det till någon så vill jag allra helst ha en dotter. Ja, jag vet det kanske en inte får påstå idag men det var faktiskt så att jag villre allra mest och helst inne i hjärteroten ville ha en tjej… Nu har jag erkänt. Vi var helt inställda på att få en Samuel (vilket f.ö. är ett hebreiskt namn som betyder Gud-hör-bön – Bra namn helt enkelt). När barnmorskan frågade om jag ville veta om det var en kille eller tjej då var jag dels för trött för att ens fatta frågan och sen när jag fattade vad hon menade då tyckte jag att det var ju helt irrelevant för jag visste ju redan att det var en pojk. Men sedan när hon sa att det var en tjej då utbrast jag:   – Men det är ju Liv!

Som om vi redan hade setts och jag visste vem det var. Namnet Liv hade varit helt självklart. OM det nu mot all förmodan skulle bli en tjej så visste vi detta klart och tydligt. Vi tyckte det var vackert. Enkelt och innehållsrikt i sig själv. Vi har ju tenderat att välja antingen hebreiska namn eller gamla nordiska namn då vi tagit oss igenom namn-bestämmande-processen. Namnet Liv faller ju in under kategorin gamla nordiska namn. Namnet härstammar från det isländska ordet hlif som betyder värn eller skydd. Men ordet har ju givetvis en betydelse i sig själv. Det är ett vanligt namn i Norge och ett växande namn i Sverige. Jag tänker att vår lilla Liv hon har verkligen fått ge liv och hopp så många gånger. Under mitt första år som mamma då jag hade en rätt lång period i depressionens mörker tvivlade jag aldrig på att jag älskade Liv. Den kärleken var helt självklar från första stund. Hon var så självklar, så trygg, så full av liv och förtröstan. Tänk att en liten bebis kan få ge hopp?! Och hon är fortfarande en klok och insiktsfull människa som kan ge tröst, hopp och liv i alla möjliga och omöjliga situationer. Namnet har liksom alltid varit självklart.

Hennes andra namn då? Jo hennes andranamn är Maria. Maria är för det första ett släktnamn. Både på min och Patriks sida har Maria funnits med. Även jag heter Maria i andranamn och har alltid tyckt om det. Därför kändes det rätt självklart. Men för mig har det också en särskild betydelse då min gammelmormor, eller mormor Maja som vi kallade henne, hon hette egentligen Maria. Och på min sida av släkten är hon den enda som jag vet uttryckte och levde i en genuin kristen tro. När jag var liten fick jag en liten bonad att ha ovanför sängen med bönen: Gud som haver. Även om det aldrig var någon som introducerade den där bönen för mig så bad jag den, om och om igen. Särskilt de kvällar då jag inte kunde sova eller kände mig orolig. Genom den föddes också andra böner i mig. Även om mormor Maja dog när jag endast var några år gammal är jag ändå övertygad om att hon har bett för mig och att hon på det sättet varit med och fött en levande tro i mitt hjärta. Därför kändes det extra fint och viktigt att hedra henne genom att min förstfödda också fick namnet Maria.

Så nu vet ni. Imorgon blir hon alltså 6 år; Liv Maria. Ofattbart, stort och helt fantastiskt!

Grattis Liv! 

14459092_10154557073469740_1172974136_n_fotor

/mamma Jennie

Ge mig era favoriter!

Jag är sugen på att safta, sylta och ta hand om all frukt i vår trädgård! Det har jag inte varit på flera år (vi hade äppelträd i vårt förra hus också). Jag är så glad att jag har lust igen! Det är ett hälsotecken tänker jag. Varje gång man har ork att göra det man älskar, men inte orkat på ett tag… Har livet blivit lite luftigare? Eller är det bara ett ryck?

Hur som helst. Nu får ni hjälpa mig med era bästa recept! De behöver inte vara så hippa ”ingefärs-marmelad” och sånt, jag vet inte hur många burkar av sådana specialare som möglat bort i vårt kylskåp genom åren.

Nej det jag önskar är vardagsgrejer, mos och saft och sånt. Gärna bröd. Hit me!

Ps. Det är alltså äpplen och päron vi har massor av!

/Elisabet

img_1597

img_1430-1