Kom in matchen eller gå av planen, Granen

Det är precis det här som jag kan blir så extremt less på. Okej, kort bakgrund till fallet av Filippas extrema irritation. Nilla Fischer, en exeptionell (kvinnlig) fotbollsspelare i Sverige, får tillslut Diamantbollen – vilket är det finaste priset en kvinnlig fotbollsspelare i Sverige kan få – och håller ett tal. Ett, för mig, ofantligt modigt, viktigt och helt rätt tal i denna tid. Ett kortare utdrag av hennes tacktal:

Orättvisa gör ont. Hade jag stått här i dag som man, med den karriär jag haft, skulle aldrig jag oroa mig ekonomiskt igen, inte mina barn heller. Vi spelar för att vi älskar sporten, vi spelar för livet. Därför vill jag sägs till er tjejer: sluta aldrig att spela fotboll, sluta aldrig att kämpa för jämställdhet och känn ingen tacksamhetsskuld. Vi är värda så mycket mer, sa Fischer med darr på rösten och talet avbröts av ett stort stora jubel i Globen.

– Och alla ni pojkar, killar och framför allt män: det är dags att komma in i matchen för jämställdhet är något som gynnar oss alla men det är något som vi måste göra tillsammans. Och helt ärligt: we have no more fucks to give. Tack!

Det som händer då är att Andreas Granqvist, vår hjälte i somras (ja, alla vi som älskar fotboll), säger i en intervju till Aftonbladet

– Ja, alltså jag är ju för jämställdhet och så, jag har en fru och två små tjejer hemma…..

Let me stop you right there, Herr Granen. Det är PRECIS DET HÄR vi menar, när vi säger att jämställdheten inte riktigt helt kan gå framåt. Det är EXAKT det här. Låt mig ta en tydligare exempel. Ponera att min man, Emanuel, som ääälskar frisbeegolf, hade hört ett tacktal av en kvinnlig frisbeegolfare (som jag undrar, finns ni?!). Han hör hur den kvinnliga frisbeegolfare säger att tjejer, jag förstår er! Det är tufft i den här mansdominerade sporten, men fortsätt kämpa!
Vet ni vad han hade sagt då? Min man alltså. Han sagt: JA! Det måste ni! Kom igen, kämpa! (Absolut inte särskilt entusiastiskt för han är inte sån, men ändå). Och varför? Jo, för han hade tänkt på sina döttrar där hemma! Tänk om de hade velat bli proffs i den sport han spelar. Det är väl SJÄLVKLART att han hade önskat att de kunde få samma lön och spela på lika villkor?

Och det är då jag undrar, Herr Granqvist. Hur tänker du om dina döttrar vill gå i dina fotspår? Om du är deras största förebild och de tänker att de vill bli som sin pappa? Hur kan du då stå bakom att säga att det var ett slag i ansiktet, Nilla Fischers tal? Hur kan då inte ställa dig bakom henne och skrika: YES, kom igen nu gubbar, nu kör vi! Nu låter vi kvinnorna ta plats! Vi tar ett steg tillbaka!

Här kommer mitt officiella brev till dig, Andreas Granqvist. Jag hoppas du kan läsa det:

Hej Granen.
I somras jublade vi över att ha dig som kapten och min älskade lilla 8-åring fann dig snart som sin största idol. Jag hejade på, för du var ju fruktansvärt grym. Du verkade ödmjuk och timid. Fantastiska fotbollsinsatser.
Men det du gjorde här om kvällen får mig att önska att du, som mäktig man, hade kunnat ta mer ansvar. Du hade kunnat hylla Nilla Fischers tal. Du om någon, Andreas Granqvist. Du förstår, hon sa inte en endaste gång i sitt tal att det var er, herrlandslaget i fotboll, som hon pratade om. Hon sa ”pojkar, killar och män”. Det var er alla hon talade till. Och om du inte kan förstå vilka enorma priviligier ni män har, så måste du gå hem, tala med din fru, se dina döttrar växa upp och sedan försöka förstå. För det här går inte. Jag trodde mer om dig.
Och jag lovar, jag ska släppa tills nästa VM, EM eller nästa roliga match med dig. För du är ju grym. Men snälla någon, Andreas Granqvist, att du är för jämställdhet och bla bla bla, det behöver du läsa på och fundera en extra gång på.

All lycka till dig!

Nu ska jag jobba vidare i hyfsat irriterat mode.
/Filippa

Upplevelsebakis

Alltså det är ju gött att få komma till Göteborg en helg, bo på hotell och pladdra oavbrutet i ett dygn med Elisabet och Filippa. Sanningen att säga så var jag rätt osäker på om jag ens skulle åka i fredags då jag varit så-in-i-bomben-abnormt-ruske-aptrött dom senaste veckorna. (Lyssna på podden för att höra mig berätta mer om tröttman.) Men vi bokar ju inte in så många dejter på ett år vi tre Hallelujamorsor (även om vi skulle vilja) då livet och det geografiska avståndet så att säga kommer emellan. Därför vill jag ju absolut inte ställa in. Dessutom så vägrar jag låta pissig ångest och trötthet få bestämma över mitt liv. Jag är liksom klar med det.

”Vad är det värsta som kan hända? Att jag får panikångest. Då skulle jag ju inte kunna hantera det sämre på ett hotellrum än hemma i soffan. Det är ju inte några fiender du ska möta eller några som du kommer skämma ut dig inför. Nej just det, alltså åker du.” Ja, sådär håller jag på och kbt:ar mig själv varje gång jag ska iväg och göra något som jag vanligtvis inte gör så ofta i vardagen. Som ni förstått bestämde jag ju mig för att åka.

Var det då värt det?; Du som redan är så trött, ska du verkligen åka in till Göteborg?Jo, men jag ska nog det. Det är ändå värt att vara ”upplevelsebakis” i tre dagar och hålla sig i väggen som en alkad tant i hotellkorridoren pga. yrsel bara för att få känna sig lite ”vanlig” i ett dygn.

Här är några toppnoteringar från helgen:

Filippa hjälpte mig att köpa jeans på Myrorna (hon plockade ihop 7 par på 7 sekunder som alla passade, köpte dock bara ett par). En världslig sak men så gött när det typ tar all kraft att bara ta mod till sig att gå in i affären! Så tack Filippa, älskade modeorakel!

Bettan är ju kul-sprute-uppmuntraren som alltid hittar klockrena och tänkvärda saker att säga till en, tack!

Sen så var det så härligt att podda i samma rum! Högt och lågt blandas som vanligt i podden. Tror det hörs att vi tyckte det var kul…

Och morgonjoggen i centrala Göteborg som ännu inte vaknat, vilken grej! Då kände jag mig nästan som en riktig löpare.

… Men det är farligt mycket fölk, ljus och ljud i Göteborg. Allt strömmar liksom rätt in i min hjärna, ofiltrerat . Skulle behövt både skygglappar och öronproppar, fast det skulle ju bli fasligt osocialt och se lite märkligt ut.

Nä, nu återvänder jag till mina mysiga skogspromenader, joggingturer och stillsamma kvällar i soffan i cirka sex månader framåt. Småstaden Alingsås är ju helt perfekt att bo i ändå. Men du Göteborg jag kommer tillbaka snart. Jag gillar dig ju trots att du väsnas så förfärligt.

 

 

 

November-träningen

Det är inte mycket som är glamoröst just nu och vi gör alla vad vi kan för att försöka bibehålla förståndet när mörkret blir kompakt runt omkring oss.

Om jag inte rör på mig blir jag gnällig och sur och livet blir ännu mörkare än det faktiskt är.

Ja i november gäller det bara att hänga i.

Och den bästa träningen är den som blir av. Eller vad säger ni?

Tack och lov för youtube. Som gör att en inte behöver ge sig iväg och gå ut för att få vara med på ett bra träningspass.

Här är ett pass jag kört ikväll och det var riktigt tufft men riktigt bra.

Kämpa på hörrni!