En pappa talar ut, del II

cs

Pappan Christian, Elisabets man, talar äntligen ut.

1. Hur gammal var du när du blev pappa första gången?
Jag var väl sisådär kring 31 år. Det tog ju några år för oss att få fram den där första killen, de andra har liksom kommit av bara farten efter det…

huset

Huset vi bodde i när Sixten föddes.

2. Var det något du gått och längtat efter?
Absolut, men kanske inte förstått det riktigt. Eftersom det var ytterst oromantiskt med ägglossningstest och sjukhusväntrum och spermaburkar var det liksom lite: ”Jahapp, kan det verkligen blitt’ en unge av det där”? Sen blev det ju en riktigt finfin Sixten! Det var ändå rätt overklig känsla .

3. Hur var det att stå bredvid på första förlossningen? Några speciella minnen därifrån?
Det blev ju lite dramatiskt precis i början, när vattnet gick och huvudet inte var fixerat. Sen när vi väl var på plats så tog det liksom väldigt lång tid. Vi kom först till förlossningen, försökte komma igång men blev efter 10-11 timmar förpassade till BB, och ett dygn där och sen tillbaka till förlossningen. Både jag (och framförallt Elisabet) var ju helt slut när själva förlossningsjobbet skulle börja.

Jag var liksom helt upptagen med allt runtomkring, peppa och spela rätt spellista, andningshjälpa och coacha. Mellan det där stod jag och tittade på bebisens hjärtslag, och noterade att de började dala, barnmorskan sa ”det är ingen fara” men hon kallade samtidigt in en läkare och barnmorskekollega. ”Nu måste han ut annars blir det sugklocka” – och precis då kraschade stolen Elisabet låg i, den liksom ramlade ihop i bitar och Elisabet hamnade nästan på golvet. De lappade ihop stolen och Elisabet krystade en gång till … – och då kom gossebarnet!

Sixtos

4. Har du varit föräldraledig något och hur var den tiden?
Absolut, vi har båda velat vara mycket föräldralediga. Jag har varit det med alla tre barn, och första barnet så studerade jag samtidigt som Elisabet var föräldraledig – lyxigt med mycket tid tillsammans!

5. Har du någon pappa-förebild?
Nja, jag vet inte riktigt… jag har väl plockat ihop ett smörgåsbord av pappaförebilder, men kanske inte en guru. Sen är det ju lätt att en – INNAN MAN FÅR EGNA BARN – vet exakt hur en skulle bemöta barnen, med tålamod och kärlek, i varje specifik situation. Och snarare har jag kanske några exempel på hur jag inte vill vara förälder, men märker ibland att jag har precis de egenskaperna…

bonding

6. Vilken var den största överraskningen med att bli pappa?
Det är ju svårt att förstå hur man kan älska det där lilla knytet så mycket. Det låter ju tramsigt, men sen när vi fick nr 2 så blir man liksom chockad: ”Va!? En till, min kärlekskvot är ju fylld!” -men man älskar det barnet lika mycket. Och sen – nr 3: ”WHAT!??! En till, inte kan jag uppbåda samma mått kärlek till det barnet!?!” – Men visst – det gör man.

Sen är det en märklig känsla att det där oformliga, innanför huden på magkulan, ”plötsligt” (på någon sekund där i barnmorskans händer) är en liten människa, med ett litet litet bultande hjärta, som liksom tittar upp på en med uppfordrande blick: ”Got you! I´m a person! Your son!”

7. Kan du inte dela nåt minne.
Det finns ju många – många festliga, några trista och flest vardagliga.
Jag kommer ihåg första gången jag var på BVC med Sixten. Lite nervös och förstagångsförälder och så. Elisabet hade klätt Sixten på morgonen med en sådan där body med tiotusen knappar, som liksom ska knäppas omlott. Läkaren bad mig ta av den, och sen efter undersökningen skulle den ju på igen… Efter någon minuts ivrigt knäppande lappade jag iallafall ihop bodyn så läkaren godkände det, (och mig som förälder kändes det som).

superhjaöte

”Titta pappa, inga superhjältar får vara här!”

ärta

Minuten innan ärtan i näsan blir ett problem och det tar en halvtimme att få ut den med pincett..

Salman

”Titta pappa, det är ju du!” – säger sonen och pekar på Salman Rushdie…


8. Blir du behandlad annorlunda än din fru ibland?
Na, jag tror inte det. Men jag har ngt minne av att ett bvc-besök liksom blev en hyllningskör i vad ”pappan klarar av”… Jag kunde både klä på, klä av och byta blöja. Samtidigt som jag förde konversationen framåt. Kanske inte en mamma skulle bemötas så?

9. Vad är din viktigaste uppgift tycker du?
Som pappa? Alltså, en vill ju förmedla den där villkorslösa kärleken, samtidigt som en vill utmana sina barn att de kan vara med och förändra världen. Sen känns det ju viktigt att försöka vara en bra fadersförebild för mina söner, hur en pratar och relaterar till andra människor… men jag försöker också vila i att de kommer ha flera bra förebilder – och en får be att Gud skickar mskor i deras väg när det behövs.

10. Vad är roligast med att vara pappa?

Svår fråga.

Det är ju väldigt festligt att vara med på en liten människas ”första gången […]  sker”. Typ Sixtens första kompis. Hans första dag på förskolan. Första simskolan. Eller första skridskofärden. Första tågresan. Sixtens första cykelförsök. Första sjukhusbesöket. Eller första gången han skriver sitt namn. Eller första fiskefångsten. Första kärleksbrevet. Eller första kalaset. ”Well, you get the idea…”

Såhär glad var Sixten när han berättade att en tjej på förskolan sagt att hon var kär i honom...

Såhär glad var Sixten när han berättade att en tjej på förskolan sagt att hon var kär i honom…

En annan sak är att barnen liksom litar på att jag har nåt att ge när de behöver tröst, råd eller bara lite trygghet. Att de kommer och sätter sig i mitt knä och vill berätta om vad de gjort eller tänkt på. Det är liksom läskigt och stort på samma gång. Det låter lite fattigt nu såhär i text – men det är nog de stunder jag njuter mest av med att vara pappa just nu.

När allt bara flyter på (efter terapi och bearbetning alltså)

Jag blev gravid nästan precis som vi hoppats. Min svärmor har tidigare sagt att en Nielsen-grabb (de är ett gäng) bara kan skaka kalsongerna så blir det ungar. Kan ligga något i det, då vi hysteriskt lätt blivit gravida.

Min andra graviditet var en pers rent fysiskt, men extremt mycket lättare psykiskt. Den var välplanerad och jag visste redan vad det skulle kunna innebära. Men foglossningen var mycket värre och gjorde sig påmind tidigt. I vecka 32 blev jag heltidssjukskriven av någon jag i alla år kallat för en ängel på Helsingborgs lasarett. Hon förstod att allt hade med foglossningen att göra, men det är svårt att få några pengar för ”bara” det från försäkringskassan. När jag väl var inne hos henne för att göra undersökningar svimmade jag nästan hela tre gånger och låg där inne nästan hela dagen. Hon skrev på mitt sjukintyg att jag hade nära till svimmning (haha, förmodligen inte alls på det viset), och att jag hade mycket sammandragningar (vilket i och för sig var sant).

Elma den lilla trollungen, hon anlände en dag efter beräknat datum. Och jag var envis, jag tänkte göra allt jobb hemma den här gången. Det var inte förrän en klasskompis som fött barn en månad tidigare messade och frågade hur det gick, och jag skrev att jag har rätt täta värkar nu, varpå hon svarade: ÅK IN, är du galen, det är andra barnet!
Vi kom in på BB och ut flög hon, alltså det kändes verkligen så, två timmar senare. Direkt efter skojade jag med barnmorskan och när hon sa att hon skulle sy kände jag att ville dö. Men några minuter senare, när den nyfödda bajsat på min mage och vi skrattat åt det, säger barnmorskan att hon är klar. What? Jag kände ingenting. En stund senare är jag inne på toaletten för den obligatoriska kissningen. Det var som att jag vunnit det största priset någon kunde få. Vilken revansch! Vilken grej! Tänk att min kropp också klarade det där som så många är med om!

Men vägen dit var ju inte helt lätt. Jag fick genom MVC gå till en samtalsterapeut som finns på Helsingborgs BB, där en barnmorska som arbetat länge får skolning i terapisamtal. Det kallas aurora-samtal, om jag inte missminner mig. Det var fascinerande bra och något jag vill rekommendera alla som haft en tråkig upplevelse när det kommer till förlossningen. Det häftiga var att hon visade mig alla små, små detaljer i hela förlossningen på ett papper där jag fick ställa frågor och också få det klart för mig att de borde gjort annorlunda. Och det var en sådan vinst, att få höra att det inte var mitt fel. Jag fick lov att skylla på läkaren om jag ville, eller barnmorskan eller vem som helst. De skulle gjort annorlunda och även om det varit en lätt panikartat förlossning, så fick jag ändå någon annan att beskylla. Jag fick upprättelse! Och jag hade lättare att känna att det här visst också kunde vara en uppgift för min kropp. Min kvinnokropp som blivit ratad förra gången.

Jag ser tillbaka på min andra förlossning med sådan glädje, med skratt och jag har mitt starkaste minne när Emanuel följt mig in i förlossningssalen och jag lagt mig på britsen. Jag får lustgasen av barnmorskan och sedan går hon, och Emanuel måste också gå för att flytta bilen. Han säger något i still med, ta det lugnt med den där nu. Han går. Och jag ligger där och nästan hånskrattar in i masken, njuter av att bli riktigt hög och försvinna in i en annan värld. Haha! Ibland kan jag sakna den där lustgasen alltså.

/Filippa

En pappa talar ut del I

Detta är Emanuel, Filippas make.

1. Hur gammal var du när du blev pappa första gången? Jag tror jag var 28. Jag vet inte? Men eftersom Elma föddes när jag var 30 så borde jag varit 28 när Elysia föddes.

2. Var det något du gått och längtat efter? Jo. Jag har alltid tänkt att jag skulle ha barn. Men det var liksom… När vi fick reda på det, var det mer: jaha, är det nu? Vi pushade inte på det precis.

3. Hur var det att stå bredvid på första förlossningen? Några speciella minnen därifrån? Ja, det var ju jättejobbigt att vara bredvid, för att Filippa hade det så jobbigt under så lång tid, ju. Så vet man ju att allt som har med hennes vayjay att göra är jobbigt och nu var det bara det vi skulle göra där.
Jag har minnen av att Filippa var väldigt borta av lustgasen, att hon drack en massa vatten för att inte må illa och att jag inte kunde äta skinka efter förlossningen.
En av Filippas höga stunder av lustgasen bjöd hon in barnmorskan och undersköterskan till en Vocal Six-konstert (en grupp Emanuel kör ljud åt). Men de fick aldrig några biljetter, tyvärr.

4. Har du varit föräldraledig något och hur var den tiden? Ja, det har jag varit. Jag var föräldraledig med Elysia från att hon var fem månader. Det minns jag som jättetrevligt. Vi gick på stan och lyssnade på jazz.
Jag har alltid avstått från heltidsanställningar för att vara mer med barnen.

5. Har du någon pappa-förebild? Min kompis Christoffer Wallin har en väldigt skön inställning till sina barn, och det gillar jag.
Min egen pappa är ju otroligt snäll mot alla barn, hängiven sina barn och barnbarn. Så skulle jag också vilja vara.

6. Vilken var den största överraskningen med att bli pappa? Det är väl det här att från en sekund till en annan så är man ansvarig för ett annat liv som inte klarar sig utan att man tar ansvar för barnet. Men det visste jag ju, det var väl ingen överraskning. Men det är ändå något som man inte kan förstå förrän man själv har det. Det är svårt att förstå innan, eftersom vi också skippade alla föräldrakurser och sånt.
En annan stor överraskning är att jag inte visste att jag kunde bli så arg.

7. Kan du inte dela nåt minne. När jag hade hämtat hem Elysia, Elma och några vänners barn också. Då kom en sådan tanke till mig: Vem lämnar tre barn med en 21-åring?! Och någon stund senare insåg jag att två av barnen var mina egna och att jag faktiskt var 32 år. Det var en konstig känsla, att jag inte var förberedd fast jag ändå varit pappa ett tag.

8. Blir du behandlad annorlunda än din fru ibland? Naeh.

9. Vad är din viktigaste uppgift tycker du? Att lära våra barn att stå på sina egna ben och tro på sig själva. Att deras tankar och värderingar är viktiga. Att göra till trygga och stolta i sig själva och så önskar jag ju att de också lär känna Gud på ett personligt sätt.

10. Vad är roligast med att vara pappa? Roligast är ju när de är knäppa och säger roliga saker. Idag fes till exempel Elysia och sa: Det var en mormor-fis! Det är också roligt när de skrattar åt mina skämt och upptåg.