Repost: ”Monsterdagar”

Det här inlägget är det första som jag nånsin postade på bloggen, 5 januari 2015, men det är tyvärr lika aktuellt varje månad. Så håll till godo med ett gammalt inlägg på ett dagsfärskt tema och med en uppdaterad bild. Intet nytt under solen…


dino
Asså, det känns inte riktigt bra. Känslorna bubblar inom mig. Jag blir ledsen. Lite lätt ångestladdad. Börjar gråta för ingenting. Både av sorg och glädje. Och inom loppet av en timme kan jag gråta både lyckotårar och ledsentårar. Och sen plötsligt vaknar monstret. Jag blir irriterad, snäser och fräser till barnen för att dom inte ställer upp skorna på skohyllan. Och maken får en utskällning för att han inte på ett tillräckligt tydligt sätt förklarat att maten är färdig.

Det här händer några dagar varje månad. Det som kallas PMS – premenstruellt syndrom. Och detta är ju liksom ingen nyhet när man passerat 30 och har haft mens i sisådär, mer än halva sitt liv. Det märkliga är att det liksom tar ett par dagar innan jag fattar att det är PMS-hormonerna som rusar runt i kroppen och ställer till det. Det är ju ingen ursäkt för att jag beter mig som känslostormande T-rex men det är ändå gött att det finns en förklaring. Och då vet jag ju att även de här känslostormarna kommer att passera.

Det märkliga är att jag först i somras lärde mig att en kan bli nedstämd och ångestladdad av PMS. Det var verkligen ett halleluja-moment. Att hitta någon förklaring till att ångesten plötsligt dyker upp utan förvarning. Ja, märkligt och sorgligt att jag som kvinna, har så dålig koll på min kropp. Det var den fantastiska Annika Norlin (låtskrivare, artist och psykologstudent) som sommarpratade om detta i somras, lyssna gärna in det. Klok och rolig människa, den där Annika.

Att kvinnor kan bli aggressiva och lättretade i samband med mens är ju ett känt faktum. Det är ju ganska vanligt att irriterade och arga kvinnor får den lite skämtsamma frågan: ”Har du mens eller?”. Men att en kan bli nedstämd och få ångest av PMS, det är inte lika känt. Och då har jag ändå bara ”vanlig” PMS. Det finns de kvinnor som har en riktigt absurt, jobbig tid dagarna innan mens, vilket gör att det är svårt för dem att klara vardagen. Att en mår så dåligt så att en t.om. kan behöva flytta från familjen ett par dagar i månaden på grund av sina tokiga hormoner, detta kallas PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom).

Hörrni, alla systrar därute, misströsten icke! Det finns hjälp att få, både för PMS och PMDS. Kontakta en barnmorska eller din vårdcentral om din vardag och din livskvalitét blir lidande pga. detta.

Själv tar jag mig en kopp kaffe, virar in mig i en filt och äter lite RockyRoad som jag gömt undan för barnen.

Öva sig i en generös livsstil

Jag tillhör dem som avskyr postkodlotteriet. Usch och fy. Men vaddå?! De ger ju massa till välgörenhet, ägna dig åt att avsky värre saker istället. Jo det är sant, men det jag avskyr är detta: att man arbetar in ett tankemönster där man ger till välgörenhet för att kunna vinna på det själv. Ja, det är något i mig som vrider sig av det där. Ge för att ge. Punkt. Inte för att kunna vinna pengar till en själv.

På samma tema; jag är SÅ glad över samhällsutvecklingen att vi börjat återanvända många fler saker. Second hand, tradera, loppis, blocket och alla otaliga facebookgrupper hjälper till att förmedla ägare av prylar på ett smidigt sätt.

Men. Dagens lilla tanke från mig. Bara för att man kan sälja sina saker så måste man inte just sälja sina saker. Man kan ge också. Gamla cyklar, barnkläder och soffor. Det går att välsigna människor med dem utan att behöva vinna på det själv.

Vi får alla öva oss i att ha en generös livsstil. Ett sätt att öva sig i att leva generöst är att faktiskt ge bort saker, bara sådär. Ge, utan att få något tillbaka.

Måndagstipset från mig. Ge.

 

Segaste lördan i stan

Och tankarna fortsätter snurra iväg kring hur livet enklast kan levas. Hur livet mer kan accepteras och hur livet kan bli sådär lagom, sådär som svensken borde vara bäst på att leva eftersom ”lagom” bara finns här. Ändå är vi världens mest stressigaste människor och har en sjuk arbetsmoral och ett galet perfektionssträvande. Något jag bara inte vill rätta mig i ledet efter. Och ändå påverkas jag.

Lördag efter första jobbveckan med väldigt mycket socialt umgänge. Idag lever jag knappt men tänker att jag startar lekar, ser till att rum blir städade, vill gärna göra müsli och äta tacos ikväll. Kanske hinna skumma igenom elevernas nya läsböcker i engelska som jag beställt och är så nipprig över. Kanske låter familjen mig slumra på kökssoffan med en kaffe bredvid, vi får liksom se.

En oplanerad lördag. Är det så livet ska levas? Det kan jag gå med på.