Sorgen – Ett smärtsamt värkarbete

En vecka har gått sedan vi hade begravning för min mamma. 

Svårt att beskriva en dag som jag inte ville uppleva men som ändå var så viktig. 

För mig är det som om sorgen börjat att lossna  på riktigt först nu, efter begravningen.

Saknaden, tomheten och overkligheten att hon inte finns. 

Sorgen kommer som vågor, precis som födslovärkarna vid en förlossning.

Det är smärtsamt och sorgen griper tag i hela min varelse, helst vill jag inte vara med. Jag vill slippa känna. Fly. 

Men jag vet att det inte går. Det här måste jag på något obegripligt sätt ta mig igenom.

Den enda trösten är att människor har gjort det förr; Överlevt förlusten av den älskade som alltid skulle finnas där.

Det är en lång vandring mot våren som på något sätt ska övervinna mitt livs längsta vinter. Ett steg i taget. 

https://youtu.be/tX2ccZ1Dmu0

True love

Jag har sett några avsnitt av den där dokumentären som finns på svtplay om R. Kelly i veckan. Och jag ångrar det nästan, nej se inte den. Det är så brutalt fruktansvärt och olyckligt och ett kraschat människoöde som leder till att krascha så många andras.

Men undertonen som legat kvar i mig är denna: bara Jesus. Bara Jesus kan stilla vårt begär. Bara Jesus kan hela de där djupa såren som format människor till vad löpsedlarna kallar för ”monster”. Bara Jesus kan vända onda spiraler och sätta stopp för mörkrets utbredande.

Det är på riktigt. Bara han kan stilla vårt begär. Bara han kan mätta vår hunger. Låt oss hjälpas åt att inte leta överallt och ingenstans. Och sluta jaga och irra med blicken.

Låt oss hjälpas åt att söka Jesus. Äta av brödet som inte gör oss hungriga igen. Dricka av det levande vattnet som stillar vår törst.

Åh, vad vi älskar dig Jesus.