Är jag frisk nu?

Mycket oklart om jag är frisk eller ej. Jag är väl kanske en normalstörd person med en depressiv läggning, typ. Det här med psykiska ohälsa och huruvida en blir frisk eller ej är ju svårt att bedöma. Men enligt MADRS-S – testet och läkaren så skattar jag nu endast 9 poäng på depressions-skattningsskalan. Det är lågt. Typ obefintlig depression.

En har ju gjort många test i sina dagar i Frida-tidningar och dylikt som kan vara rätt underhållande och skoj. Men i förra veckan fick jag alltså göra en rejäl testomgång hos läkaren för att testa mitt psykiska mående. Gillar läkare som tar saker på allvar. Det finns ju väldigt olika typer av läkare. Noggranna och omsorgsfulla är dom bästa. Jag har även träffat på motsatsen; slarviga och oengagerade. Träffar du på en sådan läkare – byt! Det finns bättre. Det som den här fina läkaren kom fram till i testerna var faktiskt rätt så underhållande och samtidigt gött att få det svart på vitt liksom:

  • Jag är inte psykopat
  • Jag är inte psykotisk
  • Jag är inte narkoman
  • Jag är inte alkoholist
  • Jag har inte anorexi
  • Jag har inte bulimi
  • Jag är inte manisk

Däremot har jag recidiverande (läs återkommande) depressioner och så fick jag höga siffror på Generaliserat ångestsyndrom (GAD) och så lider jag även av panikångest ibland. Däremot har jag ingen diagnos på dom två sistnämnda.

Jepp så är det. Det kom inte som någon chock direkt. Därför behöver jag troligtvis äta en låg dos av SSRI-medicin för resten av mitt liv och försöka att leva ett liv där jag tar hand om mig själv; Dvs. sover bra, äter bra, tränar regelbundet, dricka minimalt med alkohol el. avstå helt samt försöka att undvika stress. Då kanske jag kan undvika att hamna i nya eller lika djupa depressioner.

Det sistnämnda är min akilleshäl. Stressen. Nu är min målsättning att träna på det där med att inte stressa. Även om jag inte ens har en stressig situation kan jag ändå stressa upp mig och börja andas ytligt. Inte bra.

Så det är min ambition, att tillsammans med Arbetsförmedlingen försöka komma tillbaka till ett arbete där jag inte stressar upp mig och inte tar med mig arbetet hem. Lättare sagt och gjort. Så mycket görs automatiskt i kropp och knopp. Nu ska jag lära om och lära rätt. För min hjärna och min kropp är stresskänslig och jag dras fortfarande med sviterna från utmattningen som liksom var grädden på moset den här gången. Den där utmattningen är seg som en gammal skosula men den ska jag väl också lära mig att bemästra och lära något av.

Jag är så tacksam att jag är igenom den här depressionen. Det är ett helvete att vara därnere på botten. Till alla er som är där; Det blir bättre men det tar något ofantligt med tid och kraft. Håll ut. Ta hjälp. Depressioner läker ut.

Vill tacka nära och kära samt Gud som på något sätt lyckats skänka mig ljus även i den svartaste natten.

Blev berörd av Micke Fhinns senaste låt: ”Härifrån till evigheten”. Så den skickar jag med till dig denna fredag!

Genom alla dagar,

Genom alla tider

Genom alla skiftningar som sker i våra liv

I stunder av förväntan

I oro eller ängslan

I dagar utav glädje och om mörker sänker sig

Är du värd min sång

Min hyllningssång

Jag tänker höja min röst och prisa

Jag tänker låta mitt lov stiga till dig, Jesus

Jag tänker tillbe dig hela vägen

Ära ditt namn, till himmelen fram, Jesus

 

 

Om tio år kanske?

När jag och Christian var nygifta så pratade vi mycket om att inte säga alltid eller aldrig om varandra. ”Du lägger alltid dina strumpor på golvet” , ”du torkar ju aldrig av bordet”.

En ganska bra hållning. Men också svår. För visst ligger det nära till hands när en levt ihop ett tag att tänka så om den andre. ”Han gör ju alltid så! Jag blir tokig! Han kommer aldrig lära sig hur jag vill ha det!”

Men sån människosyn vill vi ju egentligen inte ha, eller hur? Vi vill ju tro att alla kan förändra sig. Få saker är så destruktiva som ”en gång tjuv, alltid tjuv” – aldrig mår vargen så dåligt som när han tänker så, det är ju då han går till busarna och börjar göra fel saker igen.

Men hur förändras en? Och hur hjälper en varandra att fortsätta förändras?

En av de små vardagssakerna som Christian tycker är jobbigast med mig är att jag låter använda smörknivar ligga framme som således kletar ner diskbänken. Detta har han tyckt varit jobbigt i tio år. Och i tio år har jag tänkt, oj oj det där måste jag ändra på. Men inte förrän i år har jag börjat jobba på det på allvar. Jag har försökt komma på när jag gör detta, för det är ju bara något jag gör av farten, inget jag tänker på. Men när jag försöker ringa in vid vilka tillfällen detta sker och hur jag kan göra istället så har jag kunnat börja förändra mig. Nu kanske det bara sker varannan gång jag smörat.

Men vissa saker får en bara lära sig leva med hos sin partner. Vad knasiga vi människor är egentligen. Alla har sina små egenheter och saker vi håller på med. Och som Robin Williams säger i filmen Good will hunting – det är ju de där sakerna en saknar sen när den andra inte finns där längre. Småpruttandet i sömnen är det han refererar till.

En sak ett par alltid kan bli bättre på är kommunikationen. Det kämpar nog alla med i perioder. Denna veckan har varit en sådan där jag och Christian pratat förbi varandra. Vår grundproblematik är att jag ofta har en piska över mig. Alltså, jag har lätt att hamna i att drivas av plikt och jag borde och det är bara att bita ihop. Christian har mycket större nåd med sig själv och mig. ingen fara, det kan vi vänta med, ta det lugnt. När vi är synkade blir det en bra dynamik av dessa två. Men ibland, som denna vecka, blir Christian helt slagen av min piska och jag helt frustrerad av Christians softhet.

Igår krockade vi i det här. Och när vi var helt insnärjda i missförstånd så sa nån av oss – vi kanske lär oss att kommunicera med varann om tio år kanske? Skämt är ofta förlösande. Och jag tyckte också det var en befriande känsla i att, ingen fara att vår relation inte är perfekt idag. Det är ju ingen relation. Men att den kan fortsätta utvecklas. Vi kan fortsätta bli bättre på att förstå varann och att prata med varann.

Så lite hopp till oss alla. Fortsätt kämpa på med att förstå varandra. Fortsätt förändras. Det får ta tid.IMG_3286 (1)

Hopplöshet vs Hoppfullhet

Lärare som jag är, delar jag lätt in mitt liv i terminer. Sedna delas de i halva terminer, halva halvan av terminen. Ni fattar?

Det sägs att veckorna mellan sommarlov och höstlov är de tyngsta för en lärare. Kanske inte den administrera belastningen, som ofta kommer vid terminsslut tex, utan mer relationerna, sätta sina ramar, hitta sina vägar osv. Och efter höstlovet finns ett ljus i tunneln, då nalkas det mot jul.

Konstigt, har jag tänkt hela terminen, hur kan vi redan efter höstlovet börja sikta mot jul? Det är ju typ två månader kvar då.

Jag fick svindel igår när jag och barnen cyklade hem med lådan och regnet piskade mot mina kinder. Vinden ven och jag tänkte att nu är det många månader av det här vädret ja. Men det är ju verkligen inte det.

Om jag tänker jobbmässigt får jag stressklump i magen ”shit hur ska jag hinna!”. Men jag väljer att tänka privat, och känna att om bara några veckor får jag börja adventspynta! Jag ser hopp! Det gör inget om regnet piskar mig i ansiktet! För den här tiden på året är en av de få som på riktigt ger mig hopp.

Jag ser så mycket fram emot att baka en massa med barnen, att hitta fina julklappar åt dem och andra nära och kära, gå bort på adventsfikor och sakta men säkert inse att julen är här. Den närmar sig.

Icke behöver vi känna vemod den här tiden . För tiden bara rusar ju! Det är snart en tid av lugn (för mig i alla fall). Jag längtar, känner mig glad för det, och glömmer alla renoveringsbekymmer, alla nationella prov och omdömen, alla regniga, blåsiga dagar.

Och andas in lite pepparkaka och julmust-längt istället.

/Filippa