hjälp mig vara svagare

Häromveckan satt jag i ett väntrum och kvinnan bredvid berättade att hon var trött, att hon inte orkade mer. Jag nickade och lyssnade. Kände med henne. Visste ju allt för väl vad hon pratade om. Hon är nu sjukskriven. Och många av oss har ju varit där, mer eller mindre. 
… Uppdrag granskning har i miniserien Sjukt stressad följt fyra kvinnor som drabbats av utmattningssyndrom. För det är just det, utmattning och stress drabbar flest kvinnor och det kryper allt lägre ned i åldrarna. När jag såg serien kom tårarna och igenkänningsfaktorn var hög. Duktig har jag alltid varit, och många med mig.

Men. För mig personligen, var en del av mitt tillfrisknande och väg tillbaka – att vara en del av gemenskap. Det var inte alltid så himla kul, det var inte alltid jag kände för det, det var inte varje vecka jag upplevde att det gav så mycket – men när jag ser tillbaka kan jag bara konstatera att det var så viktigt. Att få vara en del av bråkig husgruppsgemenskap där olikheter, styrkor, svagheter, personlighetsdrag och allt annat inkluderades och fick ta sin plats – det gjorde gott med mig.

Därför fastnade jag för detta, som Frida Park skriver i en krönika i tidningen Dagen : 
”Innan jag läste insändaren hade jag aldrig reflekterat över att jag ”tvingades visa min svaghet” om jag efter nattvak med skrikande barn, förlossning eller på grund av smärta inte orkade stå under sången. Jag tog (måhända naivt?) för självklart att oavsett om vi sitter eller står är vi likafullt en självklar del av gemenskapen.” 

Krönikan är ett svar på på en debattartikel av Jan Bergqvist, som oroas över att för långa lovsångsstund exkluderar fysiskt svaga personer. Well?! Om vi inte kan visa våra svagheter i kyrkan, vart ska vi då ta vägen?? (Om det nu verkligen är så svagt att sitta ned?!) Låt oss hjälpas åt att visa våra svagheter för varandra.  Låt oss hjälpas åt att sänka axlarna och släppa ut magen. Som syrran skriver på sitt print: ”Hjälp mig gärna att va svagare för jag kan egentligen inte va så stark”  


Dag 2 idag

Den blodigaste dagen. Och väldigt ont. Vaknade mitt i natten av att iprenen slutat verka och jag fick ta nån till. Efter en timmes riktigt ont kunde jag somna om.

Du skulle kunna säga en dag mellan 1 och 25 (ja min cykel är ganska kort) och jag kan beskriva ganska i detalj hur jag mår. Det har tagit tjugo år att lära känna kroppen men nu börjar jag ha riktig koll.

Dag 7? ÄNTLIGEN ÖVER!! Jag känner att jag är tillbaka. Piggheten och peppen är tillbaka. Till och med städning känns kul.

Dag 13. Det är nu jag skulle springa maraton. Energin vet inga gränser. Jag känner mig snygg, glad och på toppen av världen.

Dag 18. Oj nu dämpades något i mig. Vore det inte skönt att lägga sig redan klockan 21 ikväll?

Dag 22. Så himla arg. Akta er barnen, idag är inte rätt dag att hitta på bus. Och Christian, nåde dig om jag hittar strumpor som inte hamnat i tvättkorgen.

Dag 24. Ilskan har övergått i ledsenhet. Och oro. Hur ska något gott kunna hända i denna hopplöst ondskefulla värld?

Ja så ser min månad ut. Månad efter månad. Har ni samma koll?