Jag hade tänkt skriva om hur lätt det är att vara gräsänka nu för tiden, men…

Jag hade ett inlägg förberett. Där jag tänkte beskriva de många resor min man gjort när jag varit själv hemma med ett eller två barn. Kräksjukor, ångestladdat, plussat på stickan och allmänt illamående liksom.
Emanuel åkte till Brasilien i söndags och är borta hela veckan. Jag tänkte att det kommer nog gå bra ändå, barnen är rätt stora nu. De hjälper till, de förstår när jag blir sur att det är dags att lägga på ett kol eller dra sig undan eller vad det nu kan vara som hjälper en sur morsa.
Tills i måndags då Elma halkade av studsmattan och gjorde illa armen så pass att det blev akutenbesök. Många tankar och beslut som skulle tas av enbart mig själv. Usch, fruktansvärt. Jag märker i detta att Emanuel och jag har extremt bra kommunikation, ingenting bestäms liksom av en av oss, verkar det som. Allt pratas igenom.
Så när han befinner sig på ett flyg eller ja, på resande fot i Brasilien, skulle jag själv tänka. Ska jag åka in? Men hon rör ju på armen. Eller ska jag? Osv. Vi åkte in måndag eftermiddag och blev ombedda att komma tillbaka på tisdagen för att det var så lång kö till röntgen. Vi åkte raka vägen till Lund igår och möttes av otroligt trevliga läkare och sköterskor, och jag kände att spänningarna började släppa. En läkare gick noggrant igenom hennes arm och konstaterade en stukning, utan röntgen och alltför lång väntan.
Hela min hemgrupp stod on call och bad för allt (tack ni UNDERBARA!) samt att en av dem hängde med Elysia när vi var nere första gången.
Så. Det här med att det blivit lättare att vara gräsänka? Jag vet inte. Jag ska fundera på det. I och för sig sover vi alla på nätterna nu, det har vi ju inte gjort förr när de var små kidsen. Och det underlättar ju.
Men nu ska jag erkänna att jag längtar ihjäl mig till jobbet, och ännu mer tills han kommer hem. Det är ju alltid så.
Vi som bara skulle ha en vanlig vecka, liksom.

Elma visar upp sitt nya ”armband” från ett barnvänterum på ortopeden i Lund. Fint ställe!

Är detta ett skämt, eller?

 

Av olika skäl (som, jag inte förstår) har jag enligt Försäkringskassan inte rätt till någon sjukpenning, fast jag enligt läkaren är sjuk och därför inte kan arbeta.

Men jag har nu skickat in typ massorrrr av papper för att överklaga och så får jag tillbaka ett brev från Försäkringskassan med åtta raders text där budskapet lyder:

”Det är för närvarande många som begär omprövning. Detta innebär att det kan ta omkring 20 veckor innan ditt ärende blir handlagt.”

20 veckor!!!

Det är liksom typ fem månader tills dess!

Ja ni, ska en skratta eller gråta?!

Vi klarar oss nog på nåt vis och vänster, det har vi gjort hittills men det finns ju många andra människor som också blir drabbade av de här fyrkantiga och sega maskineriet som mår mycket sämre än vad jag gör. Hur går det för dem?

Ja, gode Gud hjälp alla dem.

 

 

I love småsamhället

Vilket otroligt gensvar på min kommentars-uppmaning förra veckan! Tusen tack, ni är fantastiska!

Jag har bott på landet, riktigt på landet, med kilometrar till kompisar och mil till skola. Jag har bott i städer, några stycken, Stockholm, Eskilstuna, Örebro, Kristianstad. Men jag har aldrig tidigare bott i ett litet samhälle med sisådär 2-3000 invånare förut. Nu har jag gjort det i åtta månader och vet ni? Jag är helt golvad. Av Rimforsa i sig förstås. Men också av själva ”bo i samhälle med små barn ”- grejen.

Men jag vill göra några klargöranden:

  • En själv, ens person, ja hela paketet flyttar med när en flyttar. Det går inte att flytta i från oro, ångest, besvikelse nej ingenting faktiskt. Allt följer med.
  • En väljer inte vart en ska bo utifrån vad som är kalkylerat bäst och mest praktiskt på ett papper. En följer hjärtats längtan och kallelse och jobb och familj och framförallt friden i hjärtat.
  • Guds rike i Sverige behöver att jättemånga lärjungar till Jesus flyttar till storstäderna och till förorterna och inte bara till behagliga platser.

Med det sagt. Låt mig hylla småsamhället.IMG_1306

  • Jag älskar att ha gångavstånd till förskolor, skolor, affären, jobbet, vänner, sjön.
  • Än så länge är det bara trevligt att alltid stöta på någon en känner vart en än går. Och jag tycker det är särskilt trevligt att barnen alltid känner igen kompisar och pedagoger och folk från kyrkan när vi är ute.
  • Jag gillar att allt liksom hänger ihop. Att det är samma människor på jobbet, träningen och barnens kalas. Livet hänger liksom samman.
  • Jag njuter av bristen på utbud. För det har inneburit för oss att när vi ska hitta på något så blir det nästan alltid att gå ut i naturen, för det finns inget annat, men det är ju också det bästa.
  • Jag uppskattar att de relationerna som byggs per automatik blir långsiktiga och överlåtna. Vi är utelämnade till varandra, det är inte ett flöde in och ut av människor, vi har varandra.

Jag förstår att jag ännu är i förälskelsestadiet och att det finns fler nyanser av det här. Men just nu njuter jag av att bo i ett litet samhälle. När barnen kommer upp i tonåren och världen känns trång och bara till för dem som älskar fotboll och epa-traktorer kanske jag känner annorlunda.