Skärm, stress, intryck och vila

 

En promenad i höstlöven står på dagens schema. 

Igår stod jag och väntade på grönt ljus och såg en gammal farbror sitta utanför en affär. Han satt där på en gammal parkbänk med sin käpp lutandes mot låren. Han såg verkligen butter ut, och ändå fick jag ett uns av avundssjuka på farbrorn. Tänk alltså, när gjorde jag det där sist? Okej, har aldrig gjort just DET, men när gjorde jag en sådan grej? Att jag bara sitter och tittar. Kanske tittar jag på folk, på bilarna eller fåglarna, men att bara sitta och titta liksom. Jag vet ju att jag automatiskt tar upp min telefon i minsta lilla vänteläge. Även om jag blivit betydligt bättre på det, så gör jag det ändå. För det kan ju vara så att jag MÅSTE kolla något exakt precis just nu. Typ vädret. Eller kontot. Eller om jag svarade ordentligt på det där sms:et. Starta musiken, stoppa musiken. And so on.

Jag märker själv att jag har så lätt att fly världen in i skärmen. Och jag är riktigt dum som gör det, för jag kan inte hantera det. Jag antar att vissa kan det, men inte jag. Jag behöver skärmvila. Jag har avslutat ett instagramkonto där jag la ut outfits och försökte inspirera till second hand-liv. Där följde jag rätt många likasinnade men jag bestämde mig för att det här går inte. Och visst saknar jag alla de där andra kontona, det var verkligen inspiration. Men samtidigt, kanske för mycket inspiration? Jag hann inte med, orkade inte göra allt jag också ville göra.

Jag vet inte om det är just skärmens fel, men det är i alla fall intryckens fel. Tänk och få vara den där gamla farbrorn en dag. Vad lugnt livet skulle varit. Och jag vet, det är inte omöjligt för mig heller. Det är nya vanor och nya mönster som behöver betas in. Och jag har börjat, och det är bra. I alla fall på god väg just nu.

Då veckan varit extremt fylld av ångest har jag nu en lördag framför mig som jag sett fram emot. Det är långfrukost (förmodligen själv, hehe), långpromenad med podd eller musik, lunch med en vän och vila och återhämtning med familjen. Det är viktigt att veta vad man kan se fram emot, tror jag. Och se till att det blir av.

Hur tänker ni kring skärm, intryck, stress och sådär? Vore väldigt intressant att höra.

/Filippa

Psalm 178 (Mens-bönen)

Gud, jag tackar dig för min kropp.
För hela mig.
Du har vävt mig samman, varje cell – alltihop har du format.
Kroppen är ju ett helt universum bara i sig.
Så underbar du är som kan skapa något sånt!

Min kropp är en källa till stor glädje och tacksamhet.
Jag älskar att röra på den, helt ta ut sig, flåsa och känna sig trött.
Simma stora simtag under vattnet.
Ligga raklång på en liten handduk längst upp i bastun.
Att lukta på barnens kinder, hålla om en vän som är ledsen eller ge sig hän i sex.
Så många olika upplevelser och känslor.
Jag får så mycket av min kropp.

Men min kropp är också orsak till så mycket smärta och oro.
Varje litet skrapsår, timmarna med huvudvärk.
Ångestens mörka skogar och oron över saker som inte stämmer.
Jag har sett så mycket av sjukdom att jag kan bli rädd för den.
Den är så hänsynslös, så brutal.
Den bryter ner och stjäl allt.

Och så mensen då.
Som kommer månad efter månad.
Livmodern som krampar och smärtan som sticker och pulserar.
Jag kan bli så himla trött på den.
Att det får ta så mycket av mig.
PMSen som drar ner mig och drar fram allt dåligt i mig.
Ibland hatar jag att jag måste ha mens.
Jag kan ju såklart känna tacksamhet att den -på ett sätt- gett mig mina barn.
Men ändå. Kunde du inte gjort det på nåt annat sätt?

Gud du känner mig.
Hela min kropp, min menscykel och mina hormoner.
Inget av det är dolt eller okänt för dig.
Hjälp mig att hålla modet uppe.
Lär mig att förhålla mig till min mens, visa mig saker i det som jag inte förstår.
Visa mig hur hormonernas skiftningar i min kropp kan bli en källa för empati och välsignelse för dem runt omkring mig.

Gud, jag tackar dig för min kropp.
För hela mig.
Tack för att du håller hela mig i din hand.
Allt det jag är glad åt, allt det jag oroar mig över.
Ingenting är fördolt för dig.