Barnaktiviteter och aktiviteter för barnen

En vän med yngre barn sa till mig:
– När ska ens barn börja på aktiviteter egentligen? Är det när de själva vill eller är det när föräldrarna vill?
Det tyckte jag var en himla bra fråga.
Det här med aktiviteter ligger mig varmt om hjärtat ska jag erkänna. Jag älskar ju själv att engagera mig och när jag spelade fotboll i min ungdom var det helt underbart att komma iväg på träningen och kicka boll, men framför allt; träffa kompisar. Sammanhanget, liksom.
Jag har ju också alltid varit med i kyrkan på tusen olika sätt, och det har varit så viktigt. Emanuel har spelat mycket (musik alltså) men också andra sporter.

Så, jag tänkte väl egentligen bara skriva hur vi gjort, så kan ni väl skriva hur ni gjort eller gör och vad ni tänker?

Vi lät Elysia börja på någon form av balett eller dans eller vad det var, när hon snart skulle fylla 4 år. Det var inte mitt bästa drag. Hon tjatade i och för sig, och ville verkligen gå på dans. Vi körde en termin och det var himla mycket pusslande (för min del) för att ofta jobbade Emanuel den tiden och jag hade med Elma och det var svettigt och dålig tid på dygnet och väntetid osv osv. Skulle jag gjort om det skulle jag väntat tills hon var åtminstone fem år.

För 1,5 år sedan började hon på gymnastik, då var hon drygt 6 år. En mycket bra ålder att börja på! På den här träningen var hon själv och vi lämnade och hämtade alltså bara (föräldrar får inte stanna ens, hehe). Nu är hon så duktig på detta att hon ska provträna för en basgrupp som tävlar. Det känns väldigt läskigt och lite jobbigt, jag vet inte vad jag känner för att elitträna när man är så liten. Men vi får se hur det går, vi pratar mycket om det hemma, att det är okej om man inte kommer med och att det är okej att stanna i vanliga gruppen. Skulle hon komma med, skulle det innebära två träningar i veckan x 2 h var. Ganska mycket. Men överkomligt, hon fyller ju 8 om någon månad.

Sedan har den här fröken också gått på kör i 1,5 år. Detta gör hon tillsammans med två av sina bästa vänner och deras föräldrar är några av våra bästa vänner, så vår kommunikation har varit enkel. En hämtar, den andra lämnar. Då blir också skjuts-och-hämtning någorlunda överkomligt tycker jag. Kören tar mycket tid när det är mässor och uppvisningar, men det känns än så länge okej.

Till barn nr 2 då. Hon som är betydligt mer bekväm, lite lat och tycker livet hemma är helt underbart. Nu fyller hon snart 6 år och har provdansat balett för ett år sedan, men var inte så intresserad. Under hösten har jag försökt lirka lite och höra vad hon skulle vilja göra? För just den här damen tycker jag kan behöva komma ut ur sin bubbla lite (hon brås ju på någon annan i familjen och honom fick hans mamma muta iväg, jag är beredd att göra samma!). Innan jullovet kom hon på att hon ville gå på karate. Kanske inte min bästa gren, men visst. Dessvärre behövde man vara 7 eller 9 år (judo/karate) för att börja och det är hon ju inte. Vi gjorde då en deal. Hon har tidigare pratat om innebandy (då vi varit iväg ibland och spelat med kyrkan) och i höstas startades ett tjejlag för hennes ålder. Hon fick en klubba av sin morfar när hon fyllde, så den fanns ju redan. Dealen blev att hon måste gå fyra gånger innan hon får bestämma sig om det var kul eller tråkigt. Till sin lycka fick hon ju med en av sina bästa vänner i lördags på första träningen, och visst finns det en liten tävlingsmänniska där inne. I like!
Även den yngre damen ska nu få börja på kören, vilket känns kul! Hon sjunger också mycket och har tyckt det varit lite tråkigt att de stora tjejerna får gå. Men nu så!

Vi har bestämt att man får ha max två saker i veckan. Och det står vi fast vid tills de kan ta sig själva till saker, vilket betyder om rätt så många år.

Visst kan det kännas mycket och allt ska ju funka i ens vardag. Men eftersom det varit sååå viktigt för min egen del när jag var liten och ung, att ha den här gemenskapen, så vill jag ge mina barn möjligheten. Tips är också att träna när barnen tränar! Jag tränar alltid när Elysia är på gymnastik (okej, lyxigt att mitt gym ligger i samma hus, men ändå!) och Emanuels plan är att kasta lite fribbe (som är hans stora intresse) när Elma lirar innebandy.

Hur gör ni? Hur tänker ni? Jag tror många vill höra, så skriv gärna!

/Filippa

Insikter från en ofrivillig sabbat

Idag är en sån där efter-sociala-dagar-dag. Lite en-slankan-hit-och-dit-och-en-ner-i-diket. Så är livet nu. Har varit hemma i ett år nu (!). Ett år. Vet inte riktigt vad jag har för känslor inför det. Men jag publicerar därför en text som jag skrev för EFS tidning Budbäraren, för några veckor sedan.

vinter

Bild från min vinterpromenad idag. Ljuset kan anas bakom molnen…

 

Hösten inleddes med att SVT sände en ny programserie. En ärlig programserie som vågade ställa tidsandan mot väggen. I introt till programmet definierar programledaren sig själv så här:

Jag har 117 000 insta­gram­följare, tre hundar, två barn och ett hål i bröstet. Hela mitt liv har jag kämpat för att komma dit jag är i dag. Jag skulle säga att min dröm har gått i uppfyllelse, men jag kan inte släppa tanken på att det finns något annat, något jag missar, ett grönare gräs på andra sidan. Ett annat liv.

Programledaren möter i det första avsnittet ett par som har sålt allt de äger för att cykla jorden runt. De hade kommit dit de ville i livet. Schyst bostad i det rätta området, som de förstås renoverade till förstklassig standard. De hade bra yrken med en helt okej inkomst. Ändå upplever de att något saknas. Majoriteten av sin vakna tid arbetar de för att ha råd med sin lägenhet som de nästan aldrig befinner sig i. Dessutom hade de praktiskt taget aldrig tid att umgås med varandra. Därför började de att sälja sina saker för att kunna uppfylla drömmen, att cykla jorden runt. I början tyckte de att det var ruskigt svårt att släppa taget om prylarna: »Nej, aldrig över min döda kropp, den säljer vi inte: Det är min favoritmugg!«. När några månader hade gått brydde de sig inte alls lika mycket när de slumpade bort sina sista ägodelar, hjärtat hade liksom börjat släppa taget om prylarna.

Tyvärr tror jag inte att det är så enkelt, eller någon universell lösning för alla, att sälja allt de äger och att cykla jorden runt för att bli lycklig. Prylarna har en stor betydelse i våra liv – likaså våra hem, våra kläder och allt annat som syns utåt. Våra ägodelar och yrken är synliga indikatorer på vilka vi vill vara, det är den bild vi vill visa upp av oss själva.

Under snart ett års tid har jag varit helt eller delvis sjukskriven. En av mina grundläggande sanningar och fundament i min tro, är att människan har ett okränkbart värde oavsett vad hon kan eller inte kan göra. Du och jag har ett värde bara genom att finnas till. Du är en »human being« och inte en »human doing« – det handlar alltså inte om att göra, utan att vara. Du och jag har ett värde bara genom att vara. När jag blev sjukskriven och inte kunde arbeta och försörja min familj, började jag rätt snart tvivla på vem jag egentligen var: Vem är jag om jag inte kan arbeta? Vad har jag för värde om jag inte kommer utanför dörren på hela dagen? Är jag en sådan som bara tar energi och kraft från andra och inte bidrar? Det var inte särskilt konstruktiva tankegångar. Framför allt var det inte sant. Sanningen är att jag har ett värde oavsett om jag tjänar pengar eller inte, men jag insåg att det här med att ha ett tydligt uppdrag där jag bidrar till familjens ekonomi var otroligt viktigt för min identitet.

För mig var det en sorgeprocess och en känsla av misslyckande att inte längre orka, att inte kunna prestera och bidra. Jag älskar verkligen mitt arbete, dessutom fick jag ofta beröm och uppskattning för det jag gjorde. Det är ju ett väldigt enkelt sätt att fylla på behållaren för självförtroende, att få beröm och uppmuntrande ord. Men det kan inte vara det som definierar mig. Tyvärr är det många med mig som kämpar på lite för länge och lite för mycket även om orkeslösheten är överhängande och lusten inte längre finns där. Även om jag hade haft fem veckors semester fanns det ändå ingen energi och lust att sätta igång med en ny termin. Dessvärre såg jag inte varningssignalerna, utan körde på som vanligt tills det helt enkelt inte fun­gerade längre. Kroppen och själen sa till slut ifrån, och det med besked. I början var jag så otroligt besviken och arg på Gud – tills det liksom landade att det här faktiskt är en naturlig reaktion på en ohållbar situation. Gud har skapat mig med fysiska och psykiska begränsningar, det är ett slags skyddssystem med tydliga varningssignaler, men jag lyssnade inte på de signalerna och då är det ofrånkomligt att utmattning blir konsekvensen av detta.

början av det här året tog jag mig iväg till en ö i skärgården och där gjorde jag ett medvetet val för hur jag skulle definiera den tid som låg framför. Jag förstod att det var omöjligt att komma tillbaka till mitt arbete och att det nu skulle bli en lång sabbat. Det var i och för sig en ofrivillig sabbat, men likaväl var det en paus. En paus från den vanliga förvärvsarbetande vardagen, med möjlighet till reflektion och nödvändig rekreation.

Det har varit ett år av mycket frustration och sorg, för jag vill så gärna vara med. Jag vill skapa, tala och möta människor. Ett år av svåra, men nyttiga insikter. Sådant som jag egentligen vet och håller för sant blir på riktigt. Som att Guds rike och det som Gud vill göra är inte beroende av min prestation eller ork. Guds rike och Guds församling är primärt och ytterst Guds ansvar, inte mitt. Vi får vara med, men jag kan aldrig ta åt mig äran för Guds verk. Paulus ord från 1 Korinthierbrevet, om vem och vad som skapar tillväxt i församlingen, är en krass och samtidigt nådefull beskrivning av detta: »Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten.«

Vi har i dag en samhällskultur och ett livstempo som gör att unga tjejer och killar i gymnasieåldern blir utbrända. Något är uppenbart skevt och trasigt då prestation och produktion har blivit det som många av oss mäter vårt värde i – men din och min prestation kan aldrig definiera vilka vi är. Vi får inte ett högre eller lägre människovärde på grund av vad vi gör eller inte gör. Och det finns naturliga begränsningar nedlagda i vårt varande. Du och jag är skapade till Guds avbild; vi får inte glömma att till och med Gud själv vilade på den sjunde dagen. Om Gud vilade, ja, då behöver du och jag också göra det.

Därför ber jag: »Tack gode och barmhärtige Gud att du är den som definierar mig och som ger mig mitt värde. Hjälp mig att bli stilla och höra din röst som vill tala i mitt hjärta, varje stund och sekund. För det är endast i din närhet som jag kan förstå vem jag verkligen är. Amen.«

Det gör hela skillnaden

Tisdag 180116 21.07
Elisabet Svahn däckar i soffan
Christian: Vad är det?
Elisabet: Jag hatar vintern. Jag fryser hela tiden. Jag känner mig låg har ingen lust till någonting.

Onsdag 180117 21.07
Elisabet Svahn springer runt och grejar och fixar med olika saker och gnolar en solig melodi.
Christian: Du verkar glad
Elisabet: Ja men det är ju bara fyra veckor kvar till sportlovet, det kommer gå snabbt. Och tänk vad roligt det kommer bli till helgen och ja vi får ju passa på att åka pulka nu när vi fått snö.

IMG_4994

Vad har hänt på dessa 24 timmar? Jo, jag har tränat.

Det gör hela skillnaden för mig. Det gör mitt halvtomma glas fullt. Det hjälper mig att få ur stresskänslan jag har i kroppen och får mig att känna mig pigg, stark och glad. Det är inte ett litet fritidsintresse jag har som jag ägnar mig åt ibland – det är en byggsten bredvid mat, sömn, bön och gemenskap – för att jag ska kunna leva ett liv där jag mår bra.

Det kan vara svårt att få till ibland. Att hitta tiden och kraften och orken. Men var snäll mot dig själv, genom att vara lite sträng mot dig själv.

<3