”Nu är mamma ledsen, igen.”

Citatet i rubriken är från min äldsta dotter, det yttrades under min senaste depressiva perioden. Att vara deprimerad och ha barn är riktigt slitigt. För mig är det så livet blev. Under vissa perioder så är livet rätt stå svart. Både under bebistiden och under småbarnstiden har jag haft mina svackor.

Ett av symtomen på depression är att du har extremt dålig självkänsla och självförtroende. Jag upplever det som att jag inte har något värde och att jag duger inte till, det vore kanske till och med bättre om jag inte fanns.

Men faktum är att jag duger ju faktiskt. I mig själv har jag ett okränkbart och unikt värde. Och det finns ingen annan som kan vara mamma till mina barn. Det är JAG som är deras mamma. Det kan ingen ta ifrån mig.

Men jag har många gånger tvivlat på hur bra jag egentligen är, som de flesta av oss gör, oavsett psykisk ohälsa eller inte. Tvivlen blir dock en tusen gånger så starka under de depressiva perioderna. Därför har jag frågat psykologer, terapeuter och läkare: Är det farligt att barnen ser mig såhär ledsen? Alla har sagt: Nej.

Barn tar inte skada av ledsna föräldrar.

Om du är ledsen när du har en bebis så räcker det med att du har den nära dig, möter de grundläggande behoven och orkar spegla barnets känslor. Så länge barnet har ett ansikte att se in i och bli till i, så räcker det. För barnet blir till och får sin identitet genom din blick och din omsorg.

Om du är ledsen när du har småbarn så tar du det ifrån barnets nivå. Ett barn kan behöva förklarande ord och begrepp som kan göra situationen mer begriplig. Barn som inte förstår och har en otydlig livssituation där den inte kan förutse vad som händer kan börja lägga skulden på sig själv.

För mig har det varit viktigt att säga att jag älskar mina barn, att det inte är deras fel att jag är ledsen och att dom får vara med mig om dom vill. Om dom ställer frågor svarar jag så gott jag kan. Oftast rätt så sakligt och osentimentalt: ”Det här är en sjukdom som heter depression, den gör att mamma blir såhär trött och ledsen.”

Ibland vill mina barn krama mig och hålla om mig. Ibland blir dom ledsna. Ibland blir dom arga. Men oftast så fortsätter dom bara med sina grejer, sina rutiner och det som är tryggt för dom. 

Dessutom brukar jag informera dagis och/eller skola så att personalen där vet ifall barnen skulle bli ledsna eller vilja prata med någon där. 

Kort sagt jag tror på öppenhet och enkelhet. Barn är ändå experter på att läsa av sina föräldrar, så även om en inte säger nåt kommer dom förstå att det är något som inte stämmer. Det tror jag är ännu svårare för ett barn att förhålla sig till.

Slutligen vill jag verkligen framhålla min mans enorma och helt avgörande del i att skapa en trygg och kärleksfull hemmiljö för våra barn. Det här med att uppfostra barn gör vi tillsammans.

Vi är två stycken föräldrar som faktiskt lyckats att vara medskapare till två rätt trygga och sunda ungar. Trots våra sämre dagar. Det är jag obeskrivligt stolt över.

IMG_8947

Två skruttungar typ 2 och 5 år gamla.

 

Att ta sig fram i mamma-gemenskapen

Även om jag hade en bebis att kånka runt på så upptäckte jag att det tog tid för mig att identifiera mig som mamma. Eller snarare; det tog tid att sluta identifiera mig som ofrivilligt barnlös. Jag kände mig som en främling i den här mamma-gemenskapen som jag insåg att jag plötsligt var en del av.

Det kändes som en klubb. En klubb som jag längtat efter att vara en del av men där dörrarna varit strikt stängda ”ap ap ap, här är du bara välkommen om du känt den enda sanna kärleken- moderskärleken”. Och nu när jag väl välkomnades in så kände jag mig inte hemma.

Jag kan dra paralleller till den ibland lite trånga frikyrkokulturen, eller egentligen till vilken subkultur som helst. Att det finns tydliga regler för vad som är ok att prata om och vad som inte passar sig. Och det finns ett tydligt innanför och utanför som man egentligen aldrig pratar om.

Mamma-gemenskapen dyker upp varhelst mammor möts. Särskilt tydlig kan den vara på småbarnsaktiviteter som babyrytmik eller liknande. Men den kan också dyka upp vid en bordsplacering på ett bröllop. Insikten om att vi båda är mammor – har vi jämngamla barn finns det ett alldeles eget rum att befinna sig i och aldrig lämna.

Samtalsämnen som rör barn och barnvård och barnuppfostran är välkomna. Helst inte för spetsiga åsikter (men det kan vara ok om du lindar in dem typ ”jag vill ju inte vara sån men…”) utan mest uppmuntran till hur fina ens egna och den andres barn är. Oro är alltid välkommet, och det går att oroa sig över det allra mesta. Allt som rör barn är intressant och roligt. Alltid med en ödmjuk hållning för att den andre kan tänka annorlunda. Välling och ont i magen, stjärtvård och naglar som växer, öronvax och hår som måste klippas.

Jag vill inte raljera för mycket. Det finns ofta en fin omsorg om varandra i att vara mammor tillsammans. Det är en gemenskap och det är härligt att vara en del av den. Men det har hela tiden skavt i mig. Detta med att när man plötsligt blivit mamma så är det det enda det går att prata om. För nåde dig om du börjar prata politik, eller tro eller andra saker som intresserar en, då kan det bli stelt och konstigt. Och visst, jag har övat upp tekniken. Efter min tredje föräldraledighet känner jag att jag kan ta mig fram utan svårigheter, och det är bra, för nu är det barnkalas och träningar och föräldramöten i en enda röra. Men allt som oftast råkar jag säga något som är helt fel, något om valet som väntar eller (bevare mig väl) något om migrationspolitiken. Och då, ja då blir den kompakta tystnaden tydlig. Och så börjar vi prata om vällingdoseringen igen.

Och det märks att många älskar den här mamma-kulturen. Äntligen har de fått sin plats, äntligen har de något jätteviktigt som de älskar över allt annat att prata om – och förlåt om jag låter hård, det är ju underbart att de funnit sin plats. Men det jag vill poängtera är att det finns sådana som mig (och jag vet att alla vi tre hallelujamorsor känner igen oss) som allt som oftast får panik och känner – jag kan inte säga ett ord till om blöjor eller puréer  – det är så tråkigt!!!

Och så den andra sidan av myntet. Att det finns de kvinnor som frivlligt eller ofrivlligt är exkluderade från den här gemenskapen. Och de finns överallt (nja, kanske inte på babyrytmiken). Men på arbetsplatsen eller runt det där bordet på bröllopsfesten. Och jag vet av egen erfarenhet att man känner sig så fruktansvärt utanför när det börjar pratas barn. Självklart får man prata om barn, men liksom när det är det enda att prata om.

Någon sa ”fråga aldrig en kvinna om hon har barn”. Och det är en livsregel jag tagit till mig. Har hon inga barn vill hon inte ha frågan, inte för tusende gången den här veckan. Låt henne slippa få den av dig åtminstone. För vet du, om hon har barn – så lovar jag att det kommer fram om ni pratar en stund tillsammans. Det är rätt fantastiskt egentligen – jag har börjat testa detta och sett – ingen kan hålla sig från att prata om sina barn en längre stund. Det kommer fram längs vägen! Vi älskar att prata om våra barn!

Hur känner ni med mamma-gemenskapen? Älskar ni den? Eller blir ni också frustrerade ibland?

”Efter man gjort på sig inför någon blir sexet mer natuligt”

IMG_8285

Quote: Valfri person på familelivstråden om när man kan ha sex efter en förlossning. Eller varför inte: ”Vi har aldrig sex längre. Jag får tillräckligt med fysisk närhet av mitt nyfödda barn”.
Kan också stämma in på rätt många trådar på familjeliv.

Idag kommer jag kanske lämna ut mig själv lite. Och ni som inte vill läsa om sex och småbarnsliv kanske bara ska sluta nu? Ja, gör det. För här kommer ett inlägg om just det:

Sex är så himla viktigt för mig. Jag vet egentligen inte varför. Men det jag ofta får läsa mig till, eftersom inte så många vill eller vågar prata om det, är att kvinnor generellt inte gillar sex så mycket. Kanske kan jag också fått läsa mig till att just när de fått sina barn så behöver de liksom inte sex.

Efter vårt första barn tog det jättelång tid (enligt mig) innan vi hade sex. Och det var absolut inte för att jag (the woman) inte ville, det var helt enkelt för att jag (som jag tidigare skrivit) haft en ren terrorattack i samband med min förlossning. Min vayyay var så messed up att det knappt gick att kissa utan att skrika, och det var inte första veckan, nej nej. Det var första 1,5 månaden efter.
Men, mina oförlösta vänner, det var en helt onormal förlossning, det kan vi läsa oss till i förlossningsjournalen.

Men när jag äntligen vågade, för det krävdes mycket mod att faktiskt ligga (alltså, ligga på riktigt), var det inte mycket att hänga i julgranen. Det tog ju flera veckor eller kanske månader (?) innan det kändes som vanligt igen. Men, det kändes som vanligt igen tillslut. Och det var en sådan enorm befrielse för mig.
Jag var ju inte en sådan person som bara uppslukades av moderskapet, jag ville väldigt gärna få vara mig själv, kvinna, gift och väldigt kär, samtidigt som jag absolut ville vara mamma.

Men jag har ett väldigt tydligt minne av när Emanuel och jag nog fick lite sexlust tillbaka. Vi var på en resa pga jobb när Elysia var 2,5 månader. Sista kvällen på resan låg vi på hotellrummet och pratade en del om det här med sex. Att det inte är jätteenkelt och känns lite jobbigt att komma igång. Och plötsligt hör vi hur det börjar banka i väggen. Ett regelbundet bankande. Och sedan kommer det stönande. Väldigt tydligt. Och vi börjar förstå vad som pågår i rummet bredvid och blir så fnittriga att vi håller på att dö. Vi BARA skrattar! Till saken hör att vi känner dessa personer (de vet dock inte att vi hörde, hehe) och dessa personer är ett bra gäng år äldre än oss. Det gav liksom hopp. Ett härligt sexliv fanns att vänta!

Men jag tror det är så fruktansvärt viktigt att inte ge upp sex under småbarnsåren. Jag vet att alla säger att det är så hemskt jobbigt och svårt att hitta lusten. Kanske är den grej man bara måste bestämma sig för ibland? Jag tror det.

När vi fått barn nr 2 var det betydligt enklare att komma igång rent fysiskt. Den förlossningen klassades som normal vilket innebar att, om det inte vore för sjuttioelva mjölkstockningar, kan sexlivet vara igång bara någon vecka efter (det är bara fakta om kroppen jag delar, inte folks erfarenheter).

Vi har självklart också varit väldigt, väldigt trötta och helt slut, eftersom vi hade två småbarn på två år, och livstempot då var helt sjukt när jag tänker tillbaka på det. Men vi har ju alltid prioriterat att inte jobba så mycket någon av oss, vilket jag tänker generar i att vi orkar se varandra, ta på varandra, ha sex, mysa, kramas, pussas och ibland gå ut och äta när vi har barnvakt. (obs! Ibland går det lång tid mellan gångerna, vi är ju inte perfekta heller)

Men, mer om mer tid hemma i ett annat inlägg.

Sex går att ha när man fått barn. Kroppen läker något så galet häftigt. Det är ju nästan så man kan tro att det är meant to be (JAG tror ju det, men kanske inte alla ni som läser). Sex är en bra grej att prioritera och ibland kan bara tanken på sex få det att hetta till i äktenskapets vardag (typ som när man hör hotellrumsgrannen go crazy).

/Filippa