Att förlora någon långsamt

DSC_0252

Ungefär samtidigt som min och Christians sorg över ofrivillig barnlöshet byttes ut mot glädje över att Sixten kommit, så började min pappa upptäcka att någonting i hans kropp inte stämde. Min pappa är en färgsprakande person. Han sätter prägel på varje rum han kliver in i. Han ser nya möjligheter, är orädd och har alltid delat med sig av så mycket glädje och sprallighet samtidig som han bär på stora, vida djup.

Pappa har drabbats av a-typisk (en aggressiv variant av) parkinson. En typisk skitsjukdom. Han har berövats funktion efter funktion i sin kropp och är nu helt beroende av assistans dygnet runt.

Det är komplext att sörja någon som finns här. Pappa är ju här. Han är fortfarande den han är. Samtidigt sörjer vi ju (både han och vi) att han inte kan gå in i ett rum och byta samtalsämne till det som ligger på hans hjärta. Inspirera människor som aldrig tänkt tanken att flytta till Skåne. Starta ett socialt företag där behoven är som störst. Vi sörjer att vi inte kan diskutera kyrkans utveckling i Sverige eller höra hans ingående analys kring SDs framfart.

Att bara vara tillsammans kan vi ju fortfarande. Det är fint. Det håller vi fast vid och gläds åt.

 

6 kommentarer

  1. Jag förstår precis hur du menar , att hålla fast vid den man vet att personen är där innerst inne och vara tillsammans , typisk skit sjukdom!
    ?

  2. Elisabeth. Svårt att kommentera men vill ändå göra det. tack för din fantastiska texta. Hälsa pappa, mamma. Tänker ofta på alla fina minnen från Furuboda. Örjan

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *