Det här är jag – Jennie.

6E6A1040

Vem är du egentligen?

Ja ni, ska försöka sammanfatta detta lite snabbt och lätt. Jag är från Bohuslän, närmare bestämt Orust. Har levt hela mitt vuxna liv på östkusten. Nu bor jag på Vikbolandet. Här bor jag i ett torp på landet, med min man Patrik. Och våra två barn Liv och Mirjam. Jag förvärvsarbetar som präst i EFS på Vikbolandet och fyller 32 år i maj.

IMG_2259

Du har familj vet jag ju, kan du berätta lite mer om den?

Yes. Jag är gift med Patrik. Karl Patrik Hallgren, är hans fullständiga namn. Jag kallar honom Bibi eller bib, Inte så manligt kanske. Men det är ett smeknamn som goes way back. Habibi betyder ju typ älskling på arabiska. Och så är man ju lite lat och då blev det… Bibi.

Vi har två barn. Liv Maria med tilltalsnamnet Liv. På sociala medier och sen hon var bebis har jag kallat henne för Skrållan. Helt enkelt för att hon såg ut som Skrållan. Liv är född i september 2010. Min minsting heter Mirjam Ronja. Hennes tilltalsnamn är Mirjam och på sociala medier har jag kallat henne för Mini. Men i verkliga livet kallar jag henne aldrig Mini utan då är det Mirjam. Mirjam är född i oktober 2013.

IMG_7904IMG_0833

Ah, två/tre barn alltså, hur gillade du att vara gravid?

Asså, svårt att svara på. Väldigt blandade känslor. Rent fysiskt mådde jag oförskämt bra. Lite normalt illamående i början. Kände jag mig väldigt snygg från vecka 12- vecka 30 ungefär.  Sen kände jag mig mest stor, men hade egentligen inte ont nånstans. För mig är hormoner tricky business. Överlag gör gravidhormonerna att jag känner mig ganska harmonisk och glad. Fram till vecka 38 då börjar jag dippa och får ångest. Inte brutal ångest, utan mer subtil, smygångest. Så, ja mestadels gillar jag att vara gravid.

IMG_2508IMG_8695

Och bebistiden?

Alltså jag är ingen bebismänniska. Sådana där små människor har jag egentligen aldrig riktigt förstått mig på. Men sen är det förstås en stor skillnad med mina egna barn. Jag älskar Liv och Mirjam. Och med första barnet var det särskilt en överväldigande förälskelsekänsla då hon föddes efter en oerhört utdragen förlossning (36 timmar) som slutade med sugklocka. På grund av många olika anledningar drabbades jag efter tre veckor som mamma av en ganska allvarlig förlossningsdepression. Och detta har förstås präglat min relation till bebistiden väldigt mycket. Jag var säker på att jag älskade Liv och att hon var underbar, men samtidigt var de första fyra månaderna tillsammans med henne en väldigt svår tid, med väldigt stark ångest. Vilket gjorde att jag inte ville vara ensam med mitt barn. Så efter detta var det inte självklart att jag villa några fler barn. Men efter två år kändes det som att jag vågade bli mamma en gång till. Delvis hade jag andra förutsättningar när Mirjam föddes Till exempel att jag medicinerar och att jag fått väldigt bra verktyg att hantera ångesten t.ex. samtalsterapi med KBT. Detta var två konkreta saker som gjorde att vi ändå vågade. Och så har vi också bett och fått mycket förbön från andra inför barn två. Fastän allt detta fanns så kan jag tyvärr inte säga att de första månaderna med Mirjam var någon rosa bebisbubbla. Det var ganska mycket ångest även den andra gången. Men jag hade inte alls en så djup och svår depression som då Liv var bebis.  Mörkret och ångesten vände mycket snabbare andra gången. Om jag ska försöka förklara det enkelt. Med Liv handlade det om att överleva i en tid kompakt mörker men med Mirjam levde jag, men ibland tog mörket över.

IMG_2141IMG_2104

Om du får välja då, vilken är din absolut bästa ålder på dina barn? Hittills alltså, de är ju inte så stora.

Min bästa tid är absolut NU. Alltså båda barnen pratar, går och hittar på roliga lekar. Liv funderar mycket och kommer med dom mest underbara utläggningar om livet, världen och allt annat viktigt. Nu kan man ju också börja hitta på grejer tillsammans, t.ex. som att gå på bio. Väldigt mysigt.

Mirjam pratar OAVBRUTET om allt. Och tycker väldigt mycket om musik, böcker och djur. Till hennes faders förtjusning kan hon redan t.ex. urskilja en örn från andra typer av fåglar… Alltså just det här med språkutveckling är ju bara fantastiskt. Och jag tror att det är där nånstans vid 6 månaders ålder som jag tycker att det vänder. När jag mer upplever att jag och barnet kommunicerar med varandra, än enbart med skrik, gråt och ljud. Det blir liksom mer person när det finns ett språk.

Sedan tycker jag att 1-årsåldern är helt underbar. 1-åringar är ofta väldigt positiva, nyfikna och lätthanterliga små personer. Det är nog en favoritålder…

Vad tänker du kring framtiden gällande dina barn? Blir det fler? Eller ser du fram emot tonåren istället?

Asså. Svårt. Väldigt svårt. På nåt sätt har min dröm alltid varit tre barn. Men på grund av att den första bebistiden är så jobbig så vet jag inte om jag vill utsätta min familj och mig själv för det igen. Men vi kan nog tänka oss ett till barn, på nåt sätt. Då inte nödvändigtvis ett biologiskt barn, utan mer att man stöttar tar hand om barn som behöver det. Kanske under en kortare eller längre period.

Och, ja. Jag ser mycket fram emot tonåren. Tonåringar är ju fantastiska människor. Där ryms mycket starka känslor och funderingar. Jag skulle inte vilja vara tonåring igen men att ha två i hemmet, det ser jag fram emot.

IMG_1792IMG_7402IMG_7902ifån 894

Så, nu ska vi prata om dig. Vad är det absolut bästa du gillar att göra, och varför?

Okej. Det absolut bästa är att ha en dag helt utan tider att passa. Att dra iväg med all mat, dricka och fika i bilen till nåt schysst naturställe. På sommaren är ju stranden och havet alltid rätt. På hösten, blir det gärna skogen med stövlarna och svampkorgen. På vintern har jag lärt mig att uppskatta skidåkningen (tack vare min mans friluftsälskande  föräldrar). Och på våren då är jag helst ute i trädgården hela dagarna. Gräver, gödslar, sår och planterar. Så det blir väl friluftsliv och trädgård som är mina absolut bästa grejer att göra.

IMG_0846IMG_0837

Vem är din förebild här i livet? Och varför tror du?

Mina förebilder är dom kvinnor jag träffade i Etiopien i februari förra året; Mary, Eddha, Tseganesh, Dr Bekore m.fl. . Det är kvinnor som arbetar som ledare och förkunnare i Etiopien, Tanzania och Indien. I de kyrkor där de finns och tjänar är det absolut inte självklart att en kvinna t.e.x. kan leda en församling, förrätta ett dop eller predika. Men ändå leder de och tjänar kyrkan med en sån självklarhet och glädje. Och framförallt med TACKSAMHET. Och dessutom förväntas dom att fortsätta göra allt i hemmet samtidigt som de jobbar mer än heltid som präster och pastorer. De här systrarna har gett mig nya perspektiv på mycket i livet. Att jag kan få tjäna i kyrkan som ung kvinna och bli respekterad och lyssnad på, det är inte självklart överallt. Därför är jag väldigt tacksam att få den här möjligheten och förtroendet att vara ledare i en församling. Sen har dom också lärt mig mycket om tillit och tro på Gud och vad bönen kan betyda. Ja, om dessa systrar kan jag skriva mycket. Jag återkommer om vad har jag med mig från mina möten i Etiopien vid senare bloggtillfälle…

IMG_1814

Vad gör du egentligen om dagarna? Och har det alltid varit det du tänkt du skulle göra?

Ja, jag är då alltså präst. Anställd av en mellanstor EFS-förening på landet. Jag är den enda anställda där, därför har jag väldigt skiftande arbetsuppgifter. Några olika saker jag gör på en vecka: symöte, bön, ungdomsgrupp, planera och leda gudstjänst, samtalsgrupper (typ Alpha), skriva och genomföra predikan, hembesök och så sitter jag med i diverse utskott och planeringsgrupper. Sen jobbar jag också lite i Svenska Kyrkan. Då blir det ibland lite dop och bröllop som står på repertoaren.  Och, ja jag har världens bästa jobb. Jag ville absolut inte bli präst för 10 år sen. Men så blev det i alla fall. Och det är en väldigt lång historia och väg till att det blev så. Men där skyller jag ganska mycket på Gud att det är just präst som jag ändå blev till sist…

DSC00333DSC00132 (2)

När och hur träffade du din drömman? Var det sådär romantiskt eller?

Drömmannen. Alltså Patrik, träffade jag 2003 när jag flyttade till Stockholm och började arbeta som teamare i Credo (kristen skol- och studentorganisation), i samma team som Patrik. Och det var faktiskt inte särskilt romantiskt. Jag var dessutom ganska kär i en annan kille när vi träffades och därför var inte Patrik av intresse. Men åren gick, två år närmare bestämt. Och då i slutet av den här tiden var det väldigt konstigt för plötsligt var det som att jag såg den här impulsiva, snacksaliga och känslosamma stockholmaren med helt nya ögon. Ja, jag var kär helt enkelt. Men då var vi typ bästa kompisar, och det vill man ju liksom inte sabba hur som helst, om det inte skulle bli nåt av det här svärmandet. Konstigt nog så var det faktiskt så att han faktiskt verkade vara kär i mig med. Men sen dröjde det typ ändå ett halvår, tills vi tog det där beslutet att bli ihop. Och ja, det var segt och många om och men på vägen. Men sen när det verkligen var vi, den 5 november 2005 (alltså typ 10 år sen!). Ja, då var det beslutet på riktigt, då var det liksom inte så stor grej att förlova sig och gifta sig… Låter kanske konstigt? Men så var det i alla fall med vår Love Story.

2patrikochjennie24patrikochjennie

Hur länge har ni varit gifta?

Sedan den 6 oktober 2007. Då sa vi vårt ja till varandra, och lovade att leva tillsammans i nöd och lust, inför Gud och församling på Åh Stiftsgård (utanför Ljungskile i Bohuslän). Det var en helt fantastisk höstdag, strålande solsken och 18 grader varmt!

Vad går du i för kyrka, och, är du engagerad där på något vis?

Yes. Jag är medlem och anställd av EFS på Vikbolandet.

Och till sist, vad gör du helst en fredagkväll?

En fredagkväll är jag nästan alltid på UG (ungdomsgruppen). Det är liksom det jag gör. Men det är riktigt bra grejer. Vi har kul, pratar om viktiga grejer, fikar, ber och har det gött. Vad gör man annars en fredagkväll om man inte hänger på UG?

 

11 kommentarer

  1. Älskade vän – under att att läsa din/er blogg – känns som om vi är närmre varandra geografiskt då! Stora varma kramar till dig & familjen // familia Ulvås

    1. Kul att du vill läsa vår blogg Anna.

      Det som är det bästa med Orust är ju vännerna, som finns NÄRA när man är hemma. Och alla vänners barn! Som växer så otroligt fort. Då känns det ibland som att Vikbolandet är sååå långt bort.

      Därför känns det bra att ha ett ställe där jag kan beskriva lite av min/vår vardag så att andra kan få ”följa med” även om man inte ses så ofta som man vill… all kärlek till er!

Lämna ett svar till Jennie Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *