Om sprickorna och ljuset.

Men denna skatt har vi i lerkärl för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. (2 Korintierbrevet kapitel 4 vers 7)

through-light-1191937-1278x855

Så skriver en man som heter Paulus i ett brev för för ganska längesen. Det han menade är att i lerkärlen finns det sprickor och tack vare dom sprickorna, genom det brustna, kan ljuset tränga igenom. Det är så tydligt att mitt liv har sprickor. Den finns där, brustenheten. Jag tror att vi alla har något som är brustet, som påverkar det liv vi lever.

I mitt liv är ångesten en sådan spricka. Ibland är det en ganska liten spricka, knappt märkbar. Vissa dagar upplevs den som en enorm kontinentalspricka som drar isär marken under mina fötter. Dom dagarna går nästan all min energi åt till att försöka att leva med den och hantera den där oron. Ångest upplevs väldigt olika. Jag ska försöka beskriva hur jag upplever det; Det är som att alla sinnesupplevelser blir mycket starkare, nästan påträngande. Samtidigt känner jag mig paradoxalt nog väldigt avskärmad, nästan lite vid sidan av det som händer. Och så en oro som drar runt i kroppen, främst i magen. Vilket gör att jag känner mig illamående och därför får svårt att äta. Det är alltså en väldigt påtaglig och påträngande upplevelse, både fysiskt och psykiskt.

I lördags var en sån dag. Denna dag var min arbetsuppgift att dela något kort och kärnfullt, mitt under en fullsatt gospelkonsert. Det märkliga och det stora är att i mitt detta brustna, då kliver Gud in och använder just det. Redan tidigt i veckan hade jag förberett en kort andakt utifrån budskapet om skatten i lerkärl. Då visste jag inget om hur lördagen skulle vara. Men Gud visste. Innan jag ställer mig där framme finns där inget att ge, det är min känsla. Men sen när jag börjar tala då går det ju, ändå. Och det blir bra, jättebra. Många tackar, säger snälla och uppmuntrande saker efteråt.

Så många gånger jag inte vill. Hellre vill stanna hemma. Hålla mig gömd. Men jag har lärt mig att ingenting blir bättre av det. Jag kan inte låta ångesten sätta agendan, för min dag eller för mitt liv.

Det är helt avgörande för min tro och för mitt liv att Gud finns där, mitt i det brustna. Det brustna och ljuset hör liksom samman, på något märkligt sätt. Det har jag fått uppleva så många gånger att jag faktiskt tror på dom där orden om skatten i lerkärl.

 

12 kommentarer

  1. Så fint, Jennie, att du delar med dig. ”Det är i svagheten man möts” har någon klok sagt (närmare bestämt Esbjörn Hagberg). En av de få klokheter jag kommer ihåg. Jag gläds med dig över din erfarenhet av hur ett bibelord får verklig bäring i det verkliga livet. Det är så vi växer i förundran över Guds godhet. Tänk att Han förberedde dig under veckan för det som komma skulle!
    Kram från Alice

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *