Hur gick det här till?

DSC_0097

Elysia och jag

Okej, jag vet verkligen, alltså, verkligen, hur barn blir till. Ingen tvekan där, jag LOVAR. Men, jag förundras. Jag förstår inte att jag har så stora barn nu. De senaste veckorna måste jag stanna upp ofta och fundera: vad ska jag svara på det? Vad ska jag säga om det här? Vad tycker jag egentligen om detta?
Jag har en snart sexåring och helt ärligt, det här är ju läskigt. Hon är så otroligt medveten om saker. Hon ställer så genomtänkta frågor och på så många har jag inte något svar alls. En del mer praktiska frågor hänvisar jag till sådana som kan mycket; morfar, morbror eller kanske en expert på området.
Varje dag känns som jag måste fundera igenom om jag verkligen sa rätt sak där, och varje dag grubblar jag över om jag kommer få barn som växer upp med god moral. Det är ju den som ska in nu, liksom.
Idag när jag och den lilla, snart 4-åringen, gick den korta biten till affären tänkte jag på hur det var när man gick den där korta biten, fast med någon som inte hade något att säga, tycka eller fundera över. Och visst kan jag sakna den tiden. Inte för att det är jobbigt att konversera, utan för att jag kan känna någon slags press på mig att säga rätt saker. Att svara rätt. Att allting liksom ska bli rätt, så att man får människor till världen som gör rätt.
Förstår ni?

Usch, vilka problem alltså. Det är tur att man också har galet roligt med dessa små själar. Deras kommentarer och genomtänka argument slår allt. Älskar det!

Avslutar med dagens kommentar från Elma, snart 4:
Senaste tiden har Elma fått sova utan trosor och blöja, för att vädra som jag brukar säga.
Elma: Varför står ugnen öppen, mamma?
Filippa: Den måste vädra.
Elma: Ahaaaa… Den måste vädra sin snippa så den inte får ont.

3 kommentarer

  1. Haha!!

    Jag känner igen mig i dina funderingar. Kunde bli lite deppad och känna mig dålig och maktlös tidigare ifall man fick se prov på ”dålig moral” från barnen, men har lagt märke till att det är en massa pendlingar hit och dit. Ibland beter sig inte barnen, eller man själv, perfekt, men ibland visar de, och man själv, prov på fantastisk moral i både ord och handling. Så jag tror att ens goda uppfostran sjunker in men man lyckas ju inte alltid, varken jag eller barnen. Men när jag hör min dotter resonera om hur man ska bete sig mot andra t ex så förstår jag att det finns en fantastisk moralisk kompass därinne. Men hey, ibland är man elak och det är ju jag med för allsin dar! Såå känner att barnen egentligen suger upp massor av det man försöker lära dem och så länge vi lär dem att älska så kan vi nog få svara konstigt på vissa frågor också. ?

  2. Underbart och utmanande det här med att uppfostra ett barn. Bara ordet uppfostra har ju nån slags tyngd i sig… Det är ett allvar, så är det absolut, att ha ansvar för barn. Det verkar som att ni har en del bra folk runtomkring er, det är ju verkligen en gåva att få ha det. Vi är ju ofta ganska individualistiska i vårt tidevarv. Så jag tror det kan vara klokt att fråga andra om råd och tankar. Men jag är nog inne på Bettans spår, att överösa med kärlek. Astrid Lindgren sa en gång: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *