Trean

Jag både är en trea och har nyligen fått en. Några tankar om tredje barnet.

Jag föddes in i en familj som hade en 7-årig Ninni och en 6-årig Daniel, lite halvsladdis sådär. Mamma har alltid pratat om det som mysigt och smidigt när jag var liten. Syskonen var ju stora och jag en ganska lugn bebis.

Det finns både för och nackdelar med att vara trea och ibland är det svårt att särskilja vad som är vilket. De större har redan banat väg och format det där osäkra paret som fått sitt första barn till en familj. Man blir därför ganska kavat, orädd och trygg. Men man är också trea i ledet att göra allting, inget är därför speciellt unikt med en. Jaha, en student till, blaha.

Ofta slipper man samma stränga piska från föräldrarna i att ta allting på allvar, som studier och att lära sig musikinstrument som syskonen. Därför blir man kanske lite friare och mer kreativ. Samtidigt blir man inte särskilt jättebra på någonting. Hur många världsmästare är födda som tredje barnet?

Jag har alltid gillat att vara trea. Förutom då jag var tretton och mina syskon flyttade hemifrån (hunden Mose som jag fick som kompensation ersatte dem inte fullt ut). Därför försökte jag och Christian få en trea ganska pang på. Vi visste ju inte om hen skulle ta fyra år på sig att komma, som Sixten gjorde.

Men min upplevelse är ju inte precis som min mammas. Jag har inga 6 och 7 åringar som kan hålla i bebisen. Mysigt är nog fel ord. Här är det HOLIBALO (läs: kaos)  med fasta rutiner 24-7. Jag vill hela tiden se Bo, så att ingen byggt en koja över honom, testat att rulla honom eller tänkt att alla gosedjur ska sova på honom. Tempot är väldigt högt, hela tiden händer någonting. Jag sover undermåligt, minns inte när jag senast bajsade själv och har alltid kladdiga kläder.

Men vet ni, det är det här jag har längtat efter. Min och Christians alldeles egna stora och bullriga familj. Jag har vunnit högsta vinsten och känner mig som världens lyckligaste.

IMG_9244

/Elisabet

 

(foto: Joel Lundqvist)

 

 

10 kommentarer

  1. har aldrig tänkt på det så, Lukas är ju också 6 år yngre än mig. Men här hemma hoppas jag inte det kommer några (oväntade) sladdisar iaf 😉 även om det verkar himla, himla mysigt!

  2. Vilken fin beskrivning, min man är ju också en trea, och jag känner igen en hel del i din beskrivning av en treas liv. Fin bild på urgullige lille Bo <3 Patrik fråga häromdan när ni flyttar hit så jag tror även han har börjat att se fram emot att ha er i vårt ädla landskap!

  3. Känner igen oss! Och vad bra att fundera lite över just detta.

    Även denna bullriga trebarnsfamilj har en hel del kaos! Och kaos kan ju verkligen vara ngt härligt (om det bara liiiite oftare byggde på glädjefnatt-kaos och inte ilska-trötthet…).

    Tror att våra tre gossar har ungefär samma åldersspann som era (äldsta fyra år när trean föddes). Underbart! Ibland ivarjefall, haha!
    Och det verkar faktiskt bli bättre och bättre (lugnare å lugnare), åtminstonde hos oss. Jag är SÅ glad att de har varandra – inte minst då vi bor där vi bor.

  4. Härligt att höra Bettan. Hög igenkänningsfaktor. Natanael var ju bara fem när vi fick gosse nummer fyra, och det är typ omöjligt att återberätta hur vi har det/har haft det. Inte något jag önskar någon, samtidigt som jag så klart är supernöjd. Verkar vara rätt ovanligt också, med fyra barn på fem år. Tur man är lite spontan och inte tänker efter, hoppas jag känner så även i tonåren 😉 Ruggigt osugen på fler bebisar kan jag säga.

    1. Hej Viktoria! Ja, fyra på fem år är otroligt. Tänker på er ganska ofta faktiskt. Kände du osug på bebisgrejen först efter fyran? Vore skönt att känna osug tänker jag, =) Kram

      1. Ärligt talat så var jag osugen redan innan fyran, men vi hade ju ”bestämt” fyra redan innan vi hade någon alls och jag slutför alltid ett projekt 😉 Nu är jag mer sugen på att få känna mig fri, att kanske någon gång om några år börja träffa vänner igen, få fundera mer över vad jag vill göra jobbmässigt och utvecklas där osv. Läsa miljoner böcker och skriva något själv, bli expert på något, börja träna, hinna laga mat som jag tycker är god, kanske få åka bort någon helg alldeles på egen hand/åka utomlands och hälsa på någon utan att känna skuld över att jag inte är hemma. Kanske till och med stanna uppe sent en kväll och inte fundera så mycket över konsekvenserna av det. Typ så 🙂

        1. Haha, det låter vettigt och härligt. Hoppas du kan pricka av sak efter sak på listan. Jag ser särskilt fram emot din bok!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *