Who run the world?

Ingen har det väl undgått att det varit internationella kvinnodagen denna veckan. En del säger grattis på kvinnodan, andra är upprörda, arga och känner orättvisa ännu mer. En del fajtas lite extra för kvinnor världen över den här dagen, en del fattar ingenting och lever på som vanligt. Och någon bryr sig inte.

Jag bryr mig. Och jag har än en gång fått det slaped in my face att jag fått två barn med snippa och inte med snopp, vilket KAN göra deras liv svårare. Och det har banne mig inte med att göra om de klär sig i rosa tyllkjolar och dansar runt till Dolly Style (oh.my.lord) eller sminkar sig glittriga av sitt barnsmink, vill ha klackaskor och se ”fina” ut. Helt ärligt, låt dom (ja, jag låter mina i alla fall). Det är så himla mycket, MYCKET, mycket mer som ligger bakom.

Jag är uppvuxen som ensam flicka mellan två pojkar. Min mamma har alltid ”låtit mig”. När jag var liten älskade jag barbie (Gud förbjude nu för tiden, eller hur?), jag älskade rosa, jag älskade vackra klänningar, jag älskade att dansa och sjunga. Jag älskade mina dockor och lekte jämt.

Och vad blev det av mig egentligen? Ja du. En fotbollsspelande, gaphalsig, halv-störig feminist gissar jag (och jaaaa, vi är alla lite smårädda för det ordet, men det är ju sant!) som bara älskar färgen rosa och gärna fluffiga klänningar. Det blev väl ändå rätt bra skit?

Vi har två flickor hemma. Hur ska vi, jag och min man, fostra dessa två att bli självständiga, stå-upp-för-sig-självare, säga-ifrån-are, modiga, trotsiga och ibland gärna lite störiga kvinnor?

Det viktiga är nog att vi pratar om saker. Och inte blundar. Och vågar prata om det vi egentligen inte vågar prata om. Vädra sakerna, lägg dom på bordet.
Men också, att låta dessa människor, våra barn alltså, få vara dem de är. Varför ska jag ändra på dem? Jag introducerar GÄRNA hela världen för mina kids, men jag kan ju inte hålla på att styra dom, varken åt ena (anti-feminist) hållet, eller åt andra (ultra-feminist). De får formas av vårt liv, och gärna andras, men de måste få göra sina val (hujedamej att jag skriver detta, men det är ju sant!).

Jag är lite trött på världen den här veckan. Jag blir det när jag ser allt, hör allt och blir upplyst. Men hörrni. Blunda inte. Våga. Och kanske viktigast; var dig själv.

Nu tar jag helg och firar stort med kalas. I rosa. Alltid rosa!
Och vad som deppat ner mig mest denna veckan är den här videon.

 

3 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *