Gudsrelationen och småbarnsåren del II

Igår skrev Elisabet om sin upplevelse kring småbarnsåren och Gudsrelationen. Idag tänkte jag klinka ner några tankar.

IMG_9170

Här sitter Elma hos en av våra närmsta vänner och sjunger lovsång

När vi blev med barn arbetade Emanuel i vår kyrka som vi är med i, som ungdomspastor. Han hade en hel del andra strängar på sin lyra i den tjänsten som lovsång, predika, församlingsledning och såklart ungdomarna.

För mig som pastorsfru, med ett otroligt starkt engagemang i kyrkan, blev det en enorm krock. Det var frustrerande, det var jobbigt och lagom tröttsamt att ”alltid” vara den som gick ner i källaren med barnen. Jag avskydde det. Men jag gick alltid. Alltså, seriöst, jag gick ALLTID. När Emanuel hade något på gudstjänsten åkte han till kl 9.00 eller tidigare, jag fixade mig, barn och promenad till kyrkan själv. Det har varit många trotsiga, regniga, soliga, jobbiga, frustrerande, kämpiga men också mysiga och härliga promenader dit. När jag fallit i gråt på vägen (ärligt talat, jag minns inte ens varför jag gjort det, det kanske var någon som trotsade?) har min tanke alltid varit ”varför?” och sedan, ganska lugnt och harmoniskt ”för att JAG vill att mina barn ska få en naturlig relation till kyrkan, få växa upp där som jag själv gjort. Få känna den trygghet jag själv känt…”

Jag kan nog skriva hundratals inlägg om hur hemskt och jobbigt det varit. Och det har inte med själva kyrkan att göra, tror jag. Det är hormorner, sömnbrist, känslan av att inte räcka till, känslan av att se ”alla andra” vara med…
Och nu, år 2016, då mina barn snart är sex och fyra år, ser jag ljuset, det jag kämpat för;

Min sexåring ÄLSKAR kyrkan, älskar söndagsskolan, älskar att träffa sina kompisar där. Min fyråring har inte riktigt någon åsikt, men har aldrig sagt emot när vi ska dit. Emanuel och jag är fortfarande, och har hela tiden varit under småbarnsåren, väldigt engagerade. Jag önskar dock att jag taggat ner lite innan, men det är ju lätt att säga nu. Vi bestämde inför den här terminen att fylla ut söndagsskoleledarschemat så att det faktiskt blir söndagsskola så ofta det går. Det är ju våra barns gudstjänst! Och för tillfället står det tusen gånger högre än min egen.

Hemma kan vi ju prata om barnens gudstjänst. Vi frågar vad det hört om idag och de berättar. Ibland berättar de något helt annat som hänt, men ofta kommer bibelberättelser eller livsfilosofier åter och jag älskar det med vår kyrka. Vi har fantastiska barnledare och förebilder.

Just nu lever jag inte så mycket för min egen del, Guds-wise, utan det handlar om så många andra. Jag har en passion för ungdomar som jag försöker trycka bort, men det går inte. Jag vill att mina egna barn ska få möta Gud och vi tar med dom på läger där de får se och möta Gud på ett sätt vi aldrig gör hemma i vanliga kyrkan. Det är grymt. Däremot får jag alltid till bönen och samtalet med Gud på vägen till jobbet, i duschen, på löpturen, på veckohandlingen…

Mitt tips idag är: våga ha med barnen. Våga låta dom störa lite. De är barn, de lär sig och anpassar sig. Men får de aldrig träna blir det svårt. Våga låta dem se hur vi vuxna hänger med Gud och det är så underbart när vi lyssnar på ”Öppna mitt hjärta” (snark) i bilen och de lyfter sina händer i baksätet. Alltså, jag älskar det!

/Filippa

3 kommentarer

  1. Tack Filippa. För din ärlighet, din uthållighet och uppmuntran att låta barnen vara med. Mer lovsång åt barnen (och mammorna med, i sinom tid). Allt har sin tid står det visst nånstans. Bless!

    1. Oj, tack Elin. Vi tycker att det är så kul att du hittat hit och vill ta del av våra funderingar och bilder.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *