Gudsrelationen och småbarnsåren del III

Då har det blivit min tur att skriva något om detta med Gud och att vara småbarnsförälder. För det första tänker jag att både relationen till Gud och relationen till mina barn är bägge (förutom relationen till min man) det jag ser som det viktigaste i livet. Därför är det förstås så att jag vill att de här relationerna ska vara goda och trygga. Men så vet vi var och en hur det är med relationer. En relation är till sin natur inte statisk, den är föränderlig. Det här tänker jag är skillnaden mellan religion och relation. Jag ser inte mig själv som en religiös person. Jag tänker att jag lever med min relation till Gud som en naturlig del av mitt liv, och den relationen förändras precis så som livet förändras. Men en viktig sak i detta är;  Det är jag som är den föränderliga parten i den här relationen. Gud är alltid densamme. Gud är trofast. Kanske är det en av de egenskaper hos Gud som jag uppskattar mest, trofasthet. När Patrik och jag  gifte oss sjöng vi psalm 704. Den är värd att sjunga varje dag:

Din trofasta kärlek aldrig oss lämnar. Din barmhärtighet, den kan aldrig ta slut. Den är ny varje morgon. Stor är din trofasthet. 

Alltså ni kanske har förstått vid det här laget att jag är rätt mycket av en känslomänniska. Mycket upp och ner. Och ibland väldigt mycket nedåt. Detta påverkar förstås alla mina relationer. Även gudsrelationen. Därför tror jag att Gud tänkte: ”Hon den där Jennie, känslomänniskan, hon behöver lite stadga. Bäst att jag kallar henne att bli präst i min kyrka.” Och vet ni, min tro är inte så särskilt stark och inte alltid så trofast. Men jag mår mycket bättre om jag regelbundet påminner mig om vem Gud är genom bibelläsning, bön, nattvardsfirande och gemenskap med andra kristna. Och eftersom jag jobbar i kyrkan, då är jag rätt ”tvingad” att regelbundet hålla allt detta levande. Jag är så tacksam och glad för mitt jobb, att jag har privilegiet att ”ta tid med Gud” på arbetstid. Men jag vet också att min gudsrelation inte beror på saker som jag gör. För Gud är trofast. Gud finns alltid där. Gud är min klippa. Det som står fast när allt annat vacklar.

Så när livet vändes upp och ner då Liv föddes, på så många plan. Inte bara för att det var mitt första barn och allt vad det innebär, med ett helt nytt liv att ta hand om utan också för att jag blev djupt deprimerad. Det är då allting ställs på sin spets. När livet inte är liv, utan mest något som du måste genomleva. Oj, vad jag skrek, grät och bad: ”Ska det vara såhär Gud? Du helade massor av folk, så kom igen, hur svårt kan det va?” Och när man är deprimerad då funkar ju inte känslolivet som det ska, saker och ting som annars hade gjort mig glad, gjorde mig inte glad. För jag kunde inte känna glädje, det är liksom det som är sjukdomen. Jag läste ett helt fantastisk inlägg av Mickan på fantastiska bloggen Sockertoppar (hon har för övrigt ett mycket fint insta också!). Här kommer ett citat från hennes inlägg:

Sommaren kanske inte vill komma till den som är död

kan hon aldrig se ljust på saker och ting? Hon klarade ju förlossningarna för hon är stark och barnen lever. Nå, vad trodde hon då? Men passa på att njuta nu för det går så fort. Carpediemcarpediem för rätt vad det är har de blivit så stora och vill inte sitta i ditt knä, så sa grannen. Han som har barnvakt till sina barn varje helg när de behöver dricka lite öl och vila och han tänkte säkert aldrig på bergväggar när han höll sina carpe diem-bebisar i famnen.
Tiden går inte fort när man tänker på hur man ska göra för att orka ta nästa andetag. Tiden går inte fort när de flesta jag yppade lite sorg för bara slätade över i fraser som ”Nu är sommaren snart är”. Jag tänkte snarare att sommaren kanske inte vill komma till den som är död.

Jag hade inte ens en bebis som skrek. Min bebis var glad, nöjd och supergullig. Men jag kunde ändå inte känna den där lyckan, rosa bubblan och till den som sa ”passa på och njut för tiden går ju så fort …” – den personen ville man ju bara be att dra åt h-vete helt enkelt. Carpe Diem my ass. De första fyra månaderna grät jag varje dag. Jag var så less på att gråta, så less på att Gud inte gjorde nånting. Men jag fortsatte enträget att gå på gudstjänst och bönegrupp. Jag var till och med på nyårsläger med en tremånaders gammal bebis. Jag  var med, planerade och ledde gudstjänster för massor av ungdomar. Hur gick det till? Vet inte. Men jag gjorde det i alla fall. Och det gick faktiskt riktigt bra. Kanske började jag inse där att livet inte var kört, Gud  kunde använda mig, trots allt. Guds verk hängde inte på min ”andliga formkurva”. Jag fick vara med, ändå.

När livet hade börjat vända och mörket inte längre var lika kompakt då gick jag gick på en bönesamling, med en längtan att Gud skulle göra något, för att allt skulle bli bra. Att jag skulle bli ”normal”. Men det blev inga mirakulösa helanden denna gången heller. Men den person som bad för mig, han fick bli ett språkrör från Gud rätt in i min situation. Han sa: ”Jag tror Gud vill säga: Jag ser dina tårar.” Där och då förstod jag, Gud är trofast. Gud finns där, Gud har funnits där hela tiden, men jag har varit för sjuk för att se och uppleva det.

Detta är min fullständiga övertygelse; Gud är alltid närvarande hos mig. Och jag vilar i det. När jag är för trött för att orka be. När jag är för ledsen för att orka läsa Bibeln. När jag inte hör vad prästen säger för att jag måste springa efter barn. När jag missar bönesamlingar pga. sjuka barn. Då vilar jag i att Gud är trofast.

/Jennie

rocks-1505565-1279x852
Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt. (Psaltaren kapitel 73, vers 26)

 

 

8 kommentarer

  1. Vilket bra inlägg. Har börjat formulera ett inlägg om min tro men jag kommer till några meningar och sedan orkar jag inte..det är det djupaste och finaste jag har men samtidigt känner jag mig skör, även där. Det där man borde sprida behöver jag just nu ha stilla inom mig och bara få andas i hans närvaro (hyperventilera ibland).
    Svårast tycker jag är att acceptera att Gud måste få dyka upp i kaoset och inte alltid i lugnet som jag tidigare alltid låtit honom göra entré i. Han måste vara en Gud som kommer med frid när jag tömmer diskmaskinen, när jag står med tvätt till knäna och när jag tittar på maken och undrar hur vi ska orka längre…..för det är där Jesus var, egentligen, mitt ibland oss, inte i det uppdukade och välordnade.

    Ska kika in hos er framöver, behöver lite vettig läsning om livet och tro. Tack och kram!

    1. Kul att du gillade det!
      Och välkommen hit. Vi hoppad att vi får bjuda på vettig läsning om livet och tro. Det är vår längtan och bön. Att på den här bloggen ska allt, smått och stort rymmas. Och då finns ju Jesus troligtvis med i allt det. Men jag håller med dig om att det verkligen inte är lätt när man haft ”en typ” av relation till Gud under ungdomsåren att sedan växla om till en annan gudsrelation som vuxen och förälder. Jag har också ett stort behov av att bara vara med Gud – få sitta i Guds närvaro. Andas är ju ett bra uttryck.

      Och det här med att uttrycka sin tro, ja det är absolut något som är väldigt nära och intimt. Men jag tror att du kommer göra det bra när du känner dig mogen. Och när du gör det tror jag att dina ord om Gud kommer vara till glädje och tröst för många. Du har ju en gåva att uttrycka dig i skrift, så så kanske det är sättet som du får vara med och dela din tro med andra. Heja dig och Fridens liljor!

      kram

  2. Så fint att läsa! Jag har känt så mycket tröst av det här bibelordet från Jes 40:11 Han för sin hjord i bet som en herde, han samlar lammen i sina armar, han bär dem i sin famn. Sakta för han moderfåren fram.
    Att det finns en särskild omsorg om just moderfåren, att han för oss sakta fram, att förväntningarna på oss får sänkas för en tid och att han kliver in med lite extra omsorg och nåd. Det tröstade mig så mycket när jag var gravid med Knut och när han var liten.
    Kram!

  3. Fint att du delar! Folk borde förövrigt aldrig komma med tips om man inte ber om dom. Vem säger att sommaren är så himla bra till exempel?

    Heja dig!

    1. Exakt. Råd och rön undanbedes vänligen!
      Tack för din uppmuntran – det betyder så mkt för oss som skriver att få feed-back från er läsare!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *