Korset

Idag denna påskafton får ni ta del av min långfredagspredikan. En predikan om korset:

cross-1310199

Korset. Vi bär det som smycke. Vi har det som prydnad. Vi hänger det på vår vägg. Och det tronar i guld högst upp på våra kyrktorn. Men varför det?

Korset är ett avrättningsredskap. Jag har aldrig sett någon med en giljotin eller hängningsgalge runt halsen. Det skulle ju se rätt makabert ut. Så varför bär vi runt på detta avrättningsredskap, detta kors? Jo, det är för det är en symbol som vittnar om den händelse som utspelar sig där. Det vittnar om den goda fredagen då Jesus Kristus dog på ett kors. En stor del av evangelierna handlar om Jesu död. I stort sett halva Markusevangeliet handlar om Jesus lidande och död. Det handlar om och leder fram till korset. Varför är korset då så viktigt? Det viktigaste svaret på den frågan är: För att Gud älskar varje människa.

En av mina ungdomar i ungdomsgruppen satt förra veckan och gjorde ett påskkort. Och så sa hon plötsligt:

– Jennie, jag vill skriva ett bibelord. Ett påskbibelord på mitt kort.

Ett ”påskbibelord”, det kan ju inte vara så svårt tänkte jag. Men så insåg jag när jag satte mig med Bibeln, att hela Bibeln leder ju liksom fram till och handlar på ett eller annat sätt just om påsken. För Bibeln handlar om Guds kärlek och hur Gud gång efter gång sträcker sig ut mot sitt folk för att skapa hela relationer, för att skapa försoning. Jag kände mig lite villrådig. Det var inte så lätt att hitta ett påskbibelord. Jag fick helt enkelt gå tillbaka till den där tjejen och fråga:

– Du, vad menar du med påskbibelord?

– Jo, men något om att Gud älskar oss och sånt där.

Absolut, hon hade ju helt rätt, ett påskbibelord handlar förstås om Guds kärlek. Då var det genast ett bibelord som dök upp i mitt huvud, nämligen detta, från romarbrevets 8:e kapitel:

 31Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? 32Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? 33Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, 34vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. 35Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? 36Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. 37Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. 38Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, 39varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

”Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?”. Vissa kanske har svårt för detta bibelord och tänker på Gud som en mordisk patriark, som offrar sin son. Sänder sonen så han får ta straffet. Och Gud sitter själv lugnt och tryggt i sin himmel. Men då har man missat att det är Gud själv som stiger ner till jorden, i Kristus Jesus. Gud själv blir människa. Det är endast därför som det är möjligt för Gud att sona världen med sig själv. För att det är Gud som bär all synd, all ondska, allt lidande och all död i sin egen kropp. Det finns ingen annan väg till försoning. Korset vittnar om det. För det är där, och endast där som försoningen kan ske. Korset är det yttersta beviset på Guds kärlek till mänskligheten. Tack vare denna räddninsplan så är vägen öppen in i det allra heligaste, in i Guds närhet, till en nära relation med Gud själv: Till var och en som tror gav han rätten att bli Guds barn. Var och en av oss får komma till Gud och säga Fader. Pappa Gud.

I var och en av oss finns trasighet och mörker. Ondskan ser vi fortfarande runtomkring oss. Allt det vill Gud själv bära. Det är ett mysterium det här med korset. Att något verkligt sker där, ett Guds helandeverk för allt som är brustet och trasigt. Den gode prästen, terapeuten och professorn Owe Wikström skriver i en av sina böcker: ”Att en mans död skulle betyda räddning för en hel värld. Det begriper inte jag. Men jag tror på det.”

Så det är inget segerbanér, svärd eller triumbåge som vi samlas kring, bär runt våra halsar eller som pryder våra kyrktorn. Det är ett kors. Ett enkelt kors. Det var den väg som Gud valde. Vi kommer aldrig förstå detta helt och fullt, exakt vad som skedde där på Golgata kulle. Men vi vet att det skedde. Och vi kan lita på att Gud gör detta av kärlek till varje människa, så att ingenting någonsin ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.

De sista orden överlåter jag till den Nils Bolander:

Han lånade sal, då hans dag var förbi,

för att duka sitt nattvardsbord,

och den grav man lade hans kvarleva i

var ett lån från en främlings jord.

Men korset han bar

och törnets krans

var hans.

 

Dock –

nu när jag skådar hans stingande krans

och ser hans kors som det var,

då känner jag djupt: det var icke hans,

det var min börda han bar.

Det kors min Frälsare

kallade sitt –

var mitt.

 

 

 

1 kommentar

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *