”Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel. Din tid kommer.”

Ny arbetsvecka efter intensiv och härlig helg. Sitter nu på tåget mellan Norrköping och Alvesta (exclusive!) för att ha ett samtal med chefen om grejer som är på gång i sommar. Och med nya Håkan i lurarna känns det som om allt är möjligt  – ”Din tid kommer”. Asså det finns en Håkan-låt för varje tillfälle. Det är bara så:

”Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel. Din tid kommer”. Den vill jag börja med att skicka ut till alla som behöver den här tisdagen.

Här kommer lite mer funderingar och tankar efter Hallelujamorseträffen. Efter att alla tre morsorna hade haft en go kväll tillsammans med samtal om allt från barn, sex, Jesus, löpning, gemensamma bekanta som vi inte visste att vi hade så var kl 22 och alla morsor behövde gå och lägga sig. Dagen efter behövde tyvärr den sköna Filippa gå till sitt arbete, så är det morsor behöver också arbeta. Men som prälle har jag förmånen att ha ledigt på måndagar. Elisabet och lille Bo hade också några timmar till övers. Så vi tre kämpade oss, genom en isande havsvind, ner till ett café i down town Landskrona.

Det är 10 år sedan Elisabet och jag bodde på samma ort – den kungliga hufvudstaden Stockholm. Då hade vi bägge precis passerat 20, som många andra in den åldern så drömde, längtade och hoppades vi på allt som skulle hända i livet som låg framför. Det är den åldern då allt är möjligt. Vi kom bägge från små kyrkor på landet och nu var vi med i en kyrka med hundratals medlemmar som vibrerade av liv. Vi hittade oss varsin man, var med på varandras bröllop och sen har vi liksom zoomat ut vår vänskap i några år. Så det kändes så värdefullt att under ett par timmar få gå igenom det liv som passerat på 10 år. Både Elisabet och jag har erfarit att livet inte blev så som vi hade tänkt och drömt om, åtminstone inte i enlighet med min tidtabell… Smärta, sjukdom och sorg tar inte hänsyn till drömmar. Tyvärr. Men Gud står kvar. Det är vi bägge fast förankrade i. Det är stort, ovärderligt stort.

I vårt samtal kom vi också in på många av de människor som vi mötte i Stockholm. Hur har det gått? Hur mår hon? Vad hände med honom egentligen? Även där är det tydligt, att livet inte blev som många tänkt, drömt och hoppats. Vissa av dem har förlorat övertygelsen om att kyrkan har något att ge. Vissa blev pastorer. Och några verkar ha lämnat den tro som verkade brinna så stark i deras hjärta. Vad hände? Ja, vi vet inte vad som rör sig i människors hjärtan och tankar. Men när livet inte blir som jag som tänkt mig och Gud inte verkar bry sig då är det inte alltid lätt att tro. Tro att Gud är där mitt i stormen, sorgen och smärtan. Det kan jag verkligen förstå. Då när jag verkligen känt mig långt, långt bort från och det känns som bönerna faller platt till marken. Då är ändå nåt i mig som till slut landar i orden från lärjungen Petrus: ”Herre, till vem skulle jag gå?”. För mig finns det ingen annanstans att gå när jag tar slut. Så är det bara. Vad det beror på att det är så, att jag ändå alltid landar hos Gud, det kan jag inte svara på. Men jag upplever och ser i backspegeln hur Gud visat sin kärlek och trofasthet till mig på så många fantastiska sätt.

Det får bli en bön som avslutar tisdagens inlägg. En bön som studievännen David Ivarson skrivit under en svår tid i sitt liv, och som han gjort en helt fantastisk låt av. Den här texten har jag återkommit till många gånger (jag lyckas inte länka men kolla in Kyrie Elesion med David Ivarson på spotify):

Bliv kvar hos oss i våra hjärtan, bevara oss i tro i stunder av missmod och oro.                         Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livet, vi tror och förstår att du är Gud.                  Herre, till vem skulle vi gå? Genom tvivel och död du består.                         

4 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *