En skör måndag tillsammans med en suveränt fantastisk dotter

Asså ni vet vissa dagar. Då en liksom bara är sådär skör: Känslan är; Om nån rör mig eller säger fel sak, eller bara säger nånting till mig. Ja, då kommer jag att börja gråta. Så var min måndag. Eller i alla fall morgonen. Mornar är INTE min tid. Vad är grejen med mornar egentligen? Hur som helst. Vi låter mornarna vara till ett annat inlägg. Planen idag var i alla fall att försöka komma iväg, köpa blommor och jord för att skapa en ny rabatt. Dotter modell mini skulle sova därför valde jag att enbart ta med den stora dottern, make och lilla M fick vara hemma. Skön känsla, nya Håkan på högsta och nöjd dotter i baksätet. Som by the way tyckte att Håkan lät som en tjej… (Gör han det?)

Snart var vi framme vid den stora trädgårdshandeln. Jag hade för en gångs skull faktiskt förberett mig innan och skrivit ner vilka blommor jag ville ha. Så handlingen gick väldigt smidigt. Det blev ändå några impulsköp, jag menar, det är en blomsterhandel. Sådant är oundvikligt. En liten köttätande växt vilken numera heter Dino, detta var dotterns val. Samt en björnbärsplanta, älskar att köpa sådana växter som både är fina och som ger god frukt. Dubbel glädje liksom.

Okej, nu var vagnen fullastad med blommor, jord och myrrmedel (för att utplåna pissmyrorna i tvättstugan- no mercy). Yes, nu skulle det bara betalas och sedan skulle vi få en välförtjänt fika innan vi skulle åka till nästa uppdrag. I all min godhet och mildhet släpper jag förbi en tant, som endast ska köpa två små pelargonsticklingar (b.t.w. vem åker ända till blomsterhandeln för att köpa två ynka sticklingar?). När jag står där och väntar på att börja lägga upp varorna så tar jag upp plånboken ur handväskan. Jag ser på en gång att något inte stämmer. Mitt kontokort sitter längst upp i plånboken, eller brukar sitta längst upp i plånboken… Jag känner hur pulsen går upp och att kroppstemperaturen stiger – varför tog jag tjocktröja och jacka? – asså nu känns det riktigt svettigt. Liv föreslår att vi ska ta en ”hästglass”. ”Nej gumman vi ska inte ha nån glass, mamma hittar inte kortet, jag måste ringa pappa.” (I något ansträngd men ändå tämligen lugn ton.) Jag ringer maken som har somnat då han lade den lilla dottern och väser fram: ”Har du tagit mitt kort?”. Och maken svarar helt lugnt, utan någon ton av syndamedvetande: ”Ja, det har jag nog…” Kortet är alltså hemma! Hur i hela friden och fröjden ska jag göra?

Liv står och tittar på mig med sin stora bruna ögon, där jag sitter på huk med telefonen fortfarande i handen, helt paralyserad.  Det jag helst av allt vill göra är att lägga mig ner på golvet vid kassan och gråta. Men en hyfsat väluppfostrad kvinna i 30 årsåldern lägger sig inte och gråter på en blomsterhandel kl. 13 en måndag. Det passar sig inte.   Jag ställer mig upp frågar kassörskan om jag kan swisha… Swisha! Det är väl klart som korvspad att man inte kan det, men jag har en krissituation här, jag drar i varje halmstrå. Okej, vad ska jag göra? Jag måste ta ett beslut här, jag är vuxen. Kollar en sista desperat gång i plånboken, kanske har jag lite kontanter? Ja, med betoning på LITE.  Jag säger till Liv att vi behöver nog den där glassen ändå, så vi köper varsin glass och åker sedan 6 mil tur och retur för att hämta det där anskrämliga plastkortet.

När vi är hemma för att plocka upp kortet undrar jag om Liv vill stanna hemma och leka istället för att åka tillbaka till stan igen. Men hon är helt bestämd på att hon ska följa med tillbaka, för att fullfölja uppdraget. Utan minsta klagomål eller knyst. Sådärja, 40 min senare är vi tillbaka på blomsterhandeln och där står min vagn fortfarande fullastad i all sin prakt. Kassörskan ser på mig med nån blandning av omsorg och trötthet i blicken: ”Har du stressat mycket?”. Vad ska jag svara på det? Jag svarar svenskt: ”Nejdå, det är ingen fara.”

Nu packas hela bagageutrymmet fullt. Liv sitter tålmodigt i bilen och väntar: ”Ja, mamma nu kan vi åka och handla mat!”. Själv skulle jag helst av allt vilja åka hem och plantera dom där blommorna, inte åka till den stora mataffären för att handla blöjor och alla andra förnödenheter som saknas den 25:e. Vi rullar vidare till den stora handelsplatsen. Liv är på sprudlande humör och hoppar upp i kundvagnen. Vi går in och går direkt till kafét. Nu behövs K-A-F-F-E!  Alltså denna lugna och helt otroliga dotter, får en glass till, det är man värd efter alla dessa resor. Lunch, sånt trams, det kan en hålla på med andra dagar. Nu behövs bara energi. Vi sätter oss ner, fikar och pratar lite.  Maken har skickat en lista med typ 30 saker som ska inhandlas. Ser att telefonen har 1% batteri kvar – snabbt som attans får jag upp ett kvitto och hinner skriva ner allt innan telefonens skärm blir svart. Tack och lov. ”Vi får klara oss utan telefon idag, det har människor gjort förr. När jag var liten då hade vi faktiskt ingen mobiltelefon.” Liv ser på mig med stora ögon. ”Mamma, fanns det ingen el när du var liten?”.

Tack och lov, för att ha denna lilla kompis med sig när en handlar. Alla borde få ha en Liv med sig. Hon är klok, rolig och lugn. Bara hon blir matad med glass med jämna mellanrum. Utan henne hade jag nog lagt mig där på golvet i blomsterhandeln och börjat gråta. Men tack vare denna lilla människa så blev denna dagen ändå rätt bra till slut. Och en ny rabatt blev det faktiskt. Tack Liv, du är sannerligen en helt fantastisk vän!

thumb_IMG_1897_1024
Min lilla, stora, uttrycksfulla och vackra Liv.

9 kommentarer

  1. Så kämpigt OCH bra! Puh! Rut och jag var också på blomsterhandeln idag och hon hittade en blomma vi tvunget skulle köpa och den hette tydligen Harry.

    1. Älskar blomsterhandeln och kul när dom börjar bli intresserade själva då är det klart att en vill köpa en Harry!

  2. Kära sonhustru, vilken pärs!!! Kan mycket väl förstå känslan när du står där vid kassan… blomsterhandeln låg ju inte nästgårds precis… Men du hade den bästa följeslagaren med dig! Lilla kloka uthålliga Liv! Vad jag längtar efter dig! Kram till er båda!

  3. Jennie, jag kom på mig själv med att sitta med ett stort leende och bara supa in allt du skrev! Det var en målande beskrivning av en, egentligen, alldeles perfekt dag. Den dagen lär varken du eller Liv glömma! Kram från Alice!

  4. …och jag måste tillägga: Den bilden av Liv – hon verkar vara skapt för att dansa balett! Hennes min och allvarliga uppsyn säger ju det…

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *