Men varför räcker det inte att vara lite lagom kristen?

Ett av livets mysterium är att jag tänker bäst när jag springer – kanske inte så konstigt om jag sprang till fåglarnas milda sång – men nu springer jag till kommersiell hiphop och rnb, ofta med hyfsat obscena texter.

I lördags fick jag en bild i huvudet när jag var ute och sprang. Att få bilder i huvudet är ett sätt som jag tänker att Gud kommunicerar med oss. Man får liksom en ny tanke, för klok för att man skulle kunna ha tänkt ut den själv. Och jag vill dela den med er idag.

Jag stöter ständigt på smygkristna, ja jag tror att Sverige är fullt av dem. Människor som har en liten tro i sitt hjärta och som när det kniper, när cancerdiagnosen faller, när missfallet kommer, när mamma dör – då är det Gud man vänder sig till. Men som inte går runt och tänker på Jesus och kanske tycker att en sådan som jag – som ofta kallas ”jättekristen” är lite obekväma i att det alltid och i alla frågor måste utgå från ens tro.

Bilden i mitt huvud var av en bergsklättrare som tappat fotfästet och desperat höll sig fast i klippkanten. Uppe på klippan stod Jesus, han böjde sig ner och tog tag i klättrarens händer. Han sa: Du måste ta av dig den där stora vandringsryggsäcken, annars kan jag inte dra dig hela vägen upp. Jag släpper dig aldrig, men vill du inte komma upp hit och stå på fast mark?

Jag tror inte att man kan vara mer eller mindre kristen. Att vara kristen är att ha tagit fast Jesus händer där i fallet. I bibeln står det: vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Jag tror inte det är menat som ett hot eller skrämselpropaganda. Det betyder bara att det går inte att ha både och, det går inte att prioritera ”världen” (som kan tolkas som: min egen lycka, att bli snygg, rik, känd -fokusera på vad som gynnar mig mest) och Jesus först. Man får välja. Jesus släpper inte våra händer, han älskar oss för mycket. Men det finns så mycket mer han vill ge oss – som vi måste släppa greppet om allt det där vi kånkar runt på för att kunna ta emot.

Det är ok för mig att bli kallad jättekristen – för mig handlar det om att inte vilja vänta med att ta del av allt Gud har för mig till himlen. I bibeln står det att himlen är redan här och nu. Redan här och nu kan jag erfara hur Jesus låter mig stå på en fast klippa. Hur han helar mig från sår och skador jag fått av livet i den här brustna världen. Han fyller mig med frid, glädje, hopp – ja det är värt allt. Och jag vill inte gå miste om något av det!

För mig är det alltså orsaken till att det måste vara såhär helt och fullt och jätte. Varför hänga och dingla från en klippkant liksom, med andan i halsen och ångest runt hörnet. När man kan få komma upp på klippsatsen och möta sin skapares kärleksfulla blick och få en flaska vatten och en falafelrulle.

/Elisabet

2 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *