Jag är inte ditt smycke

Det här är någon slags fortsättning på Filippas inlägg om äktenskapet från i lördags. Jag vill först bara understryka att jag tyckte jättemycket om hennes välarbetade inlägg. Jag vill också lyfta och uppgradera äktenskapet – det har oförtjänt dåligt rykte. Men jag reagerade på något som de intervjuade sa. Inte för att de sa något dåligt eller dumt i sig – men för att jag hör det sägas lite för ofta och lite för oreflekterat.

Sluta aldrig att by dig om ditt utseende, var attraktiv för din partner och Se till att han aldrig får anledning att se åt någon annan

Jag tror jag reagerar extra starkt eftersom jag precis läst Martina Haags ”Det är något som inte stämmer”. (har du inte hunnit läsa den än? Gört! Det är en brutalt naken men också varmt skriven berättelse om att bli lämnad). Det är två personer i en relation och ofta finns det djupa och åratals långa konflikter och sår som ligger till grunden för en separation, båda har ansvar. Men att en person väljer att passera alla gränser, att inleda en relation med en utomstående part – och ljuga om det – det är dennes fel.

Varför vill man vara fin och attraktiv? Att känna sig glad och nöjd med sitt utseende är något som alla människor mår bra av, singlar som sambos som gifta. Självklart kan det vara positivt att göra saker som man tänker att ens partner uppskattar – men att ha det som djupaste drivkraft för att ta hand om sig själv tror jag kan dränera ens självkänsla.

Jag tror att det i allra största grad är kvinnan som känner detta ansvar – att vara snygg för sin man. Jag tror att det är en stress som många lever med – särskilt med tanke på allt vad en graviditet eller klimakteriet gör med kroppen. Stress, stress – gå ner i vikt, färga håret, raka dig, knip, sminka dig – så han fortsätter vara attraherad av dig (och i förlängningen inte tittar åt någon annan.) Hur många män lever med samma stress? Och hur många (främst amerikanska) böcker finns det inte som uppmanar dig att förverkliga ditt ansvar att vara din mans smycke.

Och sen, om det väl skulle bli att han lämnade henne för någon annan. Blir det inte då hennes fel och ansvar? Hon var ju inte tillräckligt attraktiv längre, hon borde satsat mer på att behaga honom, velat ligga oftare. 

Kroppen förändras hela livet. Och alldeles särskilt förändras kroppen om du drabbas av en komplicerad graviditet eller förlossning, om du blir deprimerad, om du behöver medicin, om du drabbas av sorg. Att då sitta med sina oförtjänta extrakilon och få rådet att ta vara på ditt yttre för din partners skull – kan bli helt knäckande.

Jag tror inte vi behöver höra fler röster som säger åt oss att vara snygga.

Jag älskar att vara gift med Christian. Snart har det blivit nio år och vi har vuxit så mycket – tillsammans – som en väv. Här är mina bästa tips, låt oss kalla dem för måndagstips =)

  • Dela allt, småprat och djupa längtor och rädslor – prata, prata, prata.
  • Var snälla mot varandra
  • Gråt och skratta tillsammans.
  • Dela familjelivet jämlikt, släpp in honom i barnansvaret och prata, prata, prata – tills ni båda inser att ingen ligger på sin dödsbädd och känner att hen umgåtts för mycket med barnen när de var små.
  • Be med och för varandra
  • Gör allt för att din partner får blomma ut i allt det som du sett i hens hjärta.
  • Orka med att både dina och hens drömmar och längtor förändras med livet – våga förändras tillsammans!

wedding

/Elisabet

13 kommentarer

  1. Tack för detta! Mycket bra. Gillar för övrigt denna blogg mycket annars oxå! Tangerar många ämnen som jag funderar på gällande bland annat församlingsliv och familjeliv.// Julia i Sthlm (Filippa är den enda av er jag träffat IRL)

  2. Fantastiskt bra! Är så trött på råd som spär på utseendehetsen. Nej, jag försöker faktiskt inte vara attraktiv för min man. Jag är jag, och förhoppningsvis tycker min man att det är attraktivt nog. Vad som är viktigare är att inte sluta intressera sig för varandra, att tro att man alltid vet precis hur den andre är och vad hen tänker.
    Det är roligt den där formuleringen: ”aldrig sluta intressera sig för sitt utseende” – tänk om man aldrig var intresserad till att börja med? Tänk om det finns andra saker att intressera sig för? Fine för mig om någon vill lägga energi på att se bra ut (vad det nu är), men det är dumt att ge det som att generellt råd till alla.

    1. Fast det var inte riktigt så råden från de jag känner är tänkta heller. Vad världen tycker är vackert eller intressant i utseendeväg, det är inte det detta handlade om. Dessa råd handlar om att, ja lite som du säger, inte sluta intressera sig för den andre. Men för VISSA (förmodligen de som gav råden) innebär detta kanske något i utseendeväg. Eller att ha en speciell parfym, ett speciellt halsband, ett par speciella underkläder (jag förstår att du kanske tänker kvinna här, men jag menar verkligen både man och kvinna just nu) eller något annat som är speciellt för den andre och som visar att ja, jag anstränger mig faktiskt för dig nu. Sedan tycker jag det är lite tråkigt att förkasta just det här rådet, då vissa faktiskt har det som en form av kärleksspråk. Kanske inte just ni, men många andra kanske? Det behöver inte bli en stor, feministisk fråga bara för det handlar om utseende. Min pappa är t.ex jättefåfäng och gör sig fin för min mamma, och hon var en av dem som gav detta råd i mitt blogginlägg.
      Och i sådana fall är det kanske ”dumt” att ge generella råd över huvud taget?

      1. Det som gör detta generella råd dumt enligt mig är att det kan förstärka känslan av otillräcklighet när det kommer till den egna kroppen. Såväl män som kvinnor har ju utseendeideal att förhålla sig till, men jag vill påstå att särskilt kvinnor många gånger känner sig misslyckade i förhållande till idealet just på grund av att de ständigt matas med det, det talas ständigt om vikt och dieter i fikarummen och vi blir ständigt värderade utifrån hur vi ser ut. Som kristen vill jag visa på ett alternativ, att det inte är så viktigt att se bra ut; det är faktiskt helt ok att inte se bra ut. (Detta är inte samma sak som att vi inte ska ta hand om kroppen.)

        Det finns generella råd som jag tänker funkar väldigt bra just generellt: lyssna på varandra, gör saker tillsammans, värna om varandras behov av egentid men också behov av gemensam tid. Det är svårt för råd av den typen att bli destruktiva. Men ett råd om att aldrig sluta bry sig om sitt utseende kan mycket väl bli destruktivt.

        Jag blir lite ledsen av formuleringen att ”det behöver inte bli en stor feministisk fråga” – som om det är något negativt med att anlägga ett feministiskt perspektiv. Det är som när jag berättar att jag inte rakar mig under armarna eller rakar benen, då är folk så snabba med att säga att ”bara för att man är feminist behöver man väl inte vara orakad” – som om orakad är det värsta man kan vara. Självklart kan man bry sig om sitt utseende, och självklart kan man raka benen som feminist. Men det är inte feministiskt att kritisera dem som bryter dessa utseendenormer. Jag kritiserar inte folk som lägger tid på sitt utseende, men jag kritiserar att det ska göras till det eftersträvansvärda, jag kritiserar normen som gör utseendet viktigt. Och ett sådant råd är en av alla de saker som upprätthåller normen.

        Detta är sagt i all välmening. Ibland låter saker mycket hårdare i skrift än i tal.

        1. Kan vi inte bara bestämma att man tar de råd man känner är bra?? Jag är en tjej i ett förhållande, jag vill vara vacker för mig själv, och jag vill vara vacker för min partner, är inte det ok? Tycker det blir en ganska tråkig diskution, speciell för de personer som har öppnat upp sig om sina förhållanden i Filippas inlägg. Ska de behöva läsa att det de tycker är fel? Jag tänker inte bara på kommentarerna som har skrivits, utan detta ”svar” på Filippas inlägg över huvud taget. Tråkigt!!

  3. Hej vänner! Det var såklart känsligt för mig att skriva ett inlägg på detta sätt, som vidarereflektion efter att vänner till Filippa varit med och blottat sig på bloggen med sina tankar och råd.Jag är hemskt ledsen om några blivit sårade. (jag kollade med Filippa och Jennie innan jag publicerade). Risken var förstås stor att någon skulle känna sig trampad på, och jag är hemskt ledsen om det blev så. Det var kloka råd och jag älskar när man lyfter upp äktenskapet. Jag kände ändå att det var tillräckligt viktigt att lyfta upp frågan kring vikten av att satsa på sitt utseendet i sitt äktenskap. Kanske delvis för att jag nyss fått barn och att man förändras så fundamentalt då i kroppen – det är väldigt lätt att hamna i ett kravfyllt tänk att göra sig attraktiv för sin partner igen.

    För just den frågan vi diskuterar tror jag inte är så neutral – den är ganska mycket antingen eller. Antingen är det inget problem för en – och ur den synvinkeln är det ett bra råd att ge till andra som känner likadant. Att satsa lite extra för att hålla sig fin och fräsch för att ha ett bra äktenskap. MEN jag tror tyvärr att det här rådet lika gärna kan bränna till i sår i hjärtat. Den som tampats med ätstörningar eller självförakt – för den blir rådet uppmuntran till att gå tillbaka till dessa destruktiva livsmönster. Jag förstår att ingen av dem som gav detta råd tänkte så, men jag tror man måste vara överydlig här: det är helt ok, helt ok att inte bry sig om sitt utseende! Och det var enda syftet med att skriva mitt inlägg, absolut inte att såga andras råd – men att uppmuntra den som känner sig jagad av alla yttre krav att slippa lite av den bördan.

    Jag tror alla vi som varit med i dessa samtal hade kunnat ha supergivande samtal om vi träffades live. Det känns som detta lätt blir lite ”taggigt”, jag är ledsen om jag sårat någon. Leve äktenskapet och kämpa på med att bevara dem!

    Så tänker jag. Och det är ok att tänka olika.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *