Från generation till generation

I söndags tog jag mig ganska trött, och svettig (så sjukt varmt!), till kyrkan efter en heldag i bröllopsanda och engagemang. Jag lämnade make och barn hemma, eftersom barn och make var väldigt trötta de med, samt, att det inte var någon söndagsskola (vilket annars är orsaken till att vi alltid går till kyrkan, love it!).

Jag satt där i kyrkbänken, eller på kyrkfåtöljen förresten. Vi har sköna stolar i vår kyrka. Tittade ut över de himelska syskon som började samlas. En del kom inrusande med frukosten i handen, andra hade varit vakna sedan länge.

På vår stenbelagda scen intog lovsångsteamet estraden. Håkan, vår pastor, hälsade alla välkomna denna soliga morgon, och berättade att hans mentorer, Charles och Joyce Sipthorpe från England, skulle närvara idag och Charles skulle dela något.

Lovsången börjar. Jag har lite svårt att fokusera. I vanliga fall har jag ett barn som drar i kjolen eller ett annat barn som behöver gå och kissa. Eller som surar över att vi glömt hennes frost-klackaskor och tänker då inte sluta lipa förrän mamman blir arg. Eller så har vi glömt kollektpengar till söndagsskolan eller så vill stora tjejen sitta någon annanstans… Ja ni hör ju. Det brukar vara mycket att tänka på sådär i början av gudstjänsten. Jag insåg efter första sången att jag är ju själv här idag. Fokus vetja. Kom igen.

Och så härligt. Lovsången var fantastisk. Ibland blir jag väldigt berörd av lovsång, jag är en riktig lovsångs-lover förstår ni, och jag kan liksom känna hur det trycker på i tårkanalerna. I söndags fick jag en sådan kärlek till alla människor i rummet, en sådan tacksamhet att de finns här, att de vill leva ett sånt liv som jag också vill. Att jag inte är ensam.

Charles Sipthorpe pratade om våra ledare. Kom ihåg dem. Vilka är det? Han pratade mycket om familjen och jag tänkte att, oj, hjälp, hallå! Mina barn! Ber jag för dem? Ber jag för dem ständigt? Lägger vi allt i Guds händer där hemma? Är bön en naturlig grej hos oss?

Jag gick från gudstjänsten så inspirerad som jag kan vara efter läger. Alltså, jag lever på det än. Jag fick en miljon idéer om hur vi kan utveckla barnarbetet i kyrkan. Tvåtusen tankar om hur viktiga mina egna barn är, och ja, alla ni andra också, men mina, jag måste värna ännu mer om dem! Med ett engagemang som sträcker sig på många områden är alltså mina barn de absolut viktigaste. Be för dem. Be med dem.

Charles sa: ”Det fanns en sak jag och Joyce ville för våra barn, och det var att de skulle följa Jesus fullt ut. Jag vill inget annat! Jag vill inte att de ska få välja själva, jag vill det!”

Det är som att man inte får säga så i Sverige längre. Alla får göra som de vill, heja dig på det och dig på det… Men jag insåg att jag känner ju precis som Charles. Mina barn, jag vill att ni ska följa Jesus precis som jag gör. Känna honom som jag gör. Leva ett svårt, tufft, olidligt jobbigt ibland, liv, som jag gör, och inse det gudomliga, fantastiska, underbara och kärleksfulla som jag också gör.

/Filippa

Här kan ni också lyssna på det Charles delade, om ni vill

7 kommentarer

  1. Tack Flippa för det du skrev denna gång. Ja detta med att be för sina barn – så viktigt!!!! Och be med sina barn inte att förglömma. Jag går faktiskt varje kväll in till vår 12- åring lägger handen på honom och ber! Våra 2 ”skyddslingar” är ganska lättväckta så då står jag i dörren och ber för dem.

  2. Njöt av två av era inlägg till frukost. Känner mig berörd o inspirerad. Härligt att påminnas om småbarnslivet. Vill skicka en uppmuntrande o tacksam kommentar till er alla tre! Fortsätt ert viktiga delande via denna blogg.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *