Kärlekens kraft i dina ord och handlingar

Hur många här, som går i kyrkan, har haft en pastor eller ledare som sagt till dig, när du för längesedan borde sett över ditt överdrivet engagerade engagemang i kyrkan:

– Stopp! Du får inte engagera dig mer nu. Du får stanna upp och fundera vad som faktiskt är det viktigaste. Du har ju också en hel familj att tänka på där hemma.

Helt ärligt, jag har faktiskt det. Ja, jag har en eller kanske flera faktiskt, personer i min församling som sagt stopp till mig. Och det kan jag ändå säga med huvudet högt, att det har inte att göra med att jag är en dålig presterare.

Men kyrkor, församlingar och kristna sammanhang verkar ha en tendens att slita ut folk. Fast, vänta lite, bara vissa. För visst kan man tycka det, att i vår församling, ja där är det alltid samma folk som engagerar sig på alla saker. Var är resten, liksom? Medan jag och kanske du, tokengagerar oss i det mesta inom och utom kyrkans väggar, ser vi de som aaaaldrig lyfter ett finger. De som bara kommer för att ta, ta, ta och få, få, få. Skämmes på dem!

Japp. Jag är en av dem. Som tyckt och känt så. Att hallå, VARFÖR GÖR DU INGENTING?! Ser du inte en stad i nöd? En församling i behov? Människor som behöver DIG?

Men äntligen har även jag börjat förstå att det (oftast) finns en väldigt viktig och bra förklaring. För vad vet du? Kanske den där personen som aaaldrig gör något, faktiskt har fått en tillsägelse av en kär vän, en trogen ledare i församlingen, att den här personen bör sitta ner. Ta det lugnt. Andas anden. Känn gemenskapen. Känn kärleken som spirar i församlingen.

När jag den här våren fick ett STOPP slängt i ansiktet (jamen det känns väl lite så), kan jag såhär i efterhand, nu när våren snart är slut och sommarn strax kommer, inse att de personer som stoppat mig var Guds trogna tjänare. Hur skulle jag orkat? En viktig person sa: ”Filippa, din farfar är jättesjuk och vem vet hur länge till han lever, ni ska flytta till nytt ställe och du fyller nolla. Du kanske ska ta det riktigt lugnt i vår?”.

Min farfar dog i februari och ja, vi visste att han snart skulle dö. Men vi visste inte hur hårt det skulle ta på oss att ta farväl av det hem vi växt upp i. Vi flyttade till ett hus, och aldrig har jag slitit ut mig så mycket fysiskt i välvilja att få i ordning på ETT HELT HUS inför min 30-åriga dag. Jag hade en världens härligaste fest, men var slut i två veckor efter. Maj månad är för mig den värsta på året (sedan jag blivit lärare) och det är fortfarande så. Jag hänger mig fast på kanten (min man förmodligen) och hoppas att jag klarar att hänga där tills det är sommarlov för mig.

Sådan omsorg, sådan kärlek, sådan kraft i att någon sa STOPP till mig. En sak jag funderat mycket över de senaste veckorna är, om Gud faktiskt är densamme igår, idag och i evighet? Gör Han samma mirakel? Detta är för mig svaret. Vilket mirakel.

/Filippa

 

12 kommentarer

  1. Hej! Jag följer sedan en tid er blogg och gillar den mycket.
    Just det här ämnet du tar upp är sååå viktigt, om församlingsengagemanget som ibland sliter ut människor. Jag har sedan ett år tillbaka nytt jobb och kan av den anledningen inte engagera mig i kyrkan på samma sätt som tidigare. Jobbar helger och kvällar och har på ledig tid behov av att bara vila. Leder lovsång i församlingen, by the way.
    Men för min del fick jag tänka ”okej, men VAD är då att engagera sig i kyrkan? Är det byggnaden och människorna där som är grejen eller är engagemanget i kyrkan och församlingen vidare än så?” Jag vet, det här är ingen ny tanke men ändå så svårt forfarande att som kristen församlingsmänniska leva efter det där. Egentligen är det nog mest jag själv som har svårt att vila i den där utvidgade bilden av kyrkan. Alla dessa ”jag borden” som följer när man är med i en församling och som flåsar mig i nacken. Jag jobbar nu på ett asylboende för ensamkommande flyktingbarn och där får jag vara kyrka mitt i världen. Där blir det inte till att jag evangeliserar i traditionell mening och berättar om Jesus på min arbetsplats – det handlar mest om att vara medmänniska, älska människor, göra gott och försöka leva livet med Jesus i handling.
    Allt gott,
    Bless
    /Charlotte

    1. Tack för din respons!
      Min mamma, som blev utbränd rejält för ca 10 år sedan, uppväxt i din generationen där man gav ALLT till kyrkan, samtidigt som man arbetade på och hade sin familj. Hon har lärt mig mycket vist kring det här med församlingen och sagt t.ex att en arbetsplats visst kan vara ens missionsfält eller vad man ska säga. Jag tänker lite om man är som dig (och mig :)) är det nog viktigt att verkligen tänka på det. Där jag är om dagarna, där får jag vara (precis som du säger) en god medmänniska, älska människorna där och göra gott. Och där, precis där, får vi vara Jesu lärjungar som gör precis det han vill att vi ska göra med våra liv.
      Förhoppningsvis tar också någon annan vid i kyrkan och det öppnas dörrar för andra, när vi lägger ned vårt stora engagemang. Det har jag märkt i vår kyrka. Plötsligt trillar det in folk till det ena och det andra, och det är så gott! Jesus är med liksom.
      Hoppas du kan känna ro i att göra det du gör och leva som du gör. Jag tycker det låter riktigt gudsfruktigt i alla fall 🙂

      1. Ja precis, vi sår frön på olika sätt och olika ställen och vips vad det är dyker någon upp i kyrkan och då får någon annan ta vid. Vi ser inte alltid skörden liksom och vi får vila i den överlåtelsen. ?
        Det var mest i från början när jag hade bytt jobb att jag brottades med känslan av att inte räcka till. Också faktiskt känslan av att inte bli efterfrågad som lovsångsledare på samma som tidigare då jag stod på estraden, arrangerade konferenser och spelade in musik – men det är en annan historia och en annan sida av myntet. Har fått lägga fram mycket på altare, så att säga.
        Nu ett år senare är jag lugnare och tryggare i att Gud satt mig på den plats jag är nu av en anledning och att Gud använder mig precis där jag är. Tillbedjan också har fått en vidgad dimension.
        Kram C

        1. Tack för att du delar din historia! Det gott att läsa, att du nu känner att det är bättre. Förstår att det varit process! Kram och tack!

  2. Ibland kan det nog vara så också att de där som inte gör något någon gång tidigare gav allt. Jag tror att man kan känna sig rädd för att ge lite för att man är beredd på att det kommer förväntas mer och mer av en då, om man har erfarenhet av att det blivit alldeles för mycket. Tyvärr är det alldeles för vanligt med att man inte ”får” avsluta olika engagemang när man behöver, och då kan det ju bli läskigt att någon gång igen gå in i något nytt. Så knäppt.

    1. Ja precis! Jag har hört om många jobbiga historier. Just nu känner jag själv att jah är så sjukt välsignad med att vara i en församling som hjälper till att stoppa innan det blir försent.
      Tack för dina tankar! <3

  3. Bästa Filippa,
    Dina ord landar i särdeles god jord idag eftersom en situation där en person valde att säga nej till ett gemensamt projekt just uppenbarat sig i livet. Efter att ha gått igenom en initial känsla av ilska och besvikelse begrundar jag på vilket sätt denna person är en utsänd lärare. För det kan ju vara en mästare i konsten att sätta gränser, lyssna inåt och följa en egen väg. Det vill jag gärna lära mig mer om.

  4. Vilket bra inlägg, känner igen mig i både texten och kommentarerna. Jag gjorde ett tag alldeles för mycket, kom till en ny församling och fick (får) lätt panik så fort de klassiska frågorna om barnverksamhet, café osv dyker upp. Och så mycket som har hänt i mitt liv på några år, jag hade kvävts av ännu mer engagemang. Det finns absolut ingen energi över till annat än att få krypa intill korset och vara nära människor när jag går till kyrkan. Själva verksamheten kanske jag kan hjälpa till att kånka på om några år.
    Tack för en fin blogg!

  5. Hej Filippa. Tack för ditt fina inlägg. Jag går tillbaka ca 35-40 År. Tillhörde då en P-församing. Jag var ung och naiv. Satt i församlingens styrelse och äldstekår. Hade ansvar för barn och ungdomsarbetet. Eftersom jag har ekonomisk utbildning åtog jag mej mycket administrativt arbete. Arbetade dagtid med kameralt arbete. På kvällar och halva nätter satt jag på mitt rum och arbetade med planering av mitt åtagande i kyrkan. Lyssnade inte på kroppen, kopplade aldrig av. Mirr liv gick alltid på högvarv, det var alltid gasen i botten. Ingen i församlingen satte stopp och lugnade ner mej.. Efter ett antal år sade kroppen stopp, jag gick i väggen med allt vad det innebar. Jag höll på att förlora allt, hela min familj, hus och hem, församlinge m.m. Genom en förstående pastor i en annan församling fick jag hjälp och stöd. jag fick stort stöd av min familj som hjälpte mej. Jag kom tillbaka, men det tog mycket lång tid. Idag mår jag bra och har ett bra liv. Unga vänner som läser detta – var rädd om er, vi har bara ett liv, lev det förståndigt.
    Jan

    1. Tack för att delar detta Jan. Det visste jag inte om dig 🙂 Det är gott att du nu finns i vår församling tycker jag!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *