De mest intensiva åren i mitt liv – är de förbi?

blogg

Det här fotot togs för exakt sex år sedan. Min 26:e födelsedag – den 20:e maj 2010. Patrik och jag gjorde en utflykt till underbara Sigtuna.  Det är ett försommarvackert Uppland, säkert minst 25 grader varmt, det lockade till årets första bad i ett ganska svalt mälarvatten. Jag tittar ner på min mage som jag då tyckte var E-N-O-R-M. Nu ser jag att det är en perfekt gravidbula, när en kvinna är sådär ”lagomgravid”. Därinne i magen ligger en liten människa, jag var helt övertygad om att det var en liten Samuel eller Ruben. Men några månader senare blev jag varse att det var en liten Liv. En liten Liv som ska börja förskoleklass i höst. Vart tog åren vägen? Tiden har liksom sprungit på i en sån raketfart de senaste sex åren… Men om jag ser tillbaka kan jag förstå varför. Det har varit väldigt händelserika och viktiga år av mitt liv. Kanske de mest intensiva år som jag någonsin kommer att få uppleva? Så vad har hänt?:

  • Juni 2010, jag fullgör min kandidatexamen i teologi.
  • September 2010, Liv Maria Hallgren föds på Akademiska sjukhuset efter igångsättning i vecka 42+3. En lång förlossning, med epidrual, värkstimulerande och slutligen sugklocka… Men ut kom i alla fall ett friskt och vackert flickebarn!
  • Oktober 2010, jag drabbas av en allvarlig förlossningsdepression.
  • Juni 2011, vi besöker Vikbolandet och Gusum för första gången i vårt liv. Denna sommar bestämmer vi oss för att söka prästtjänsterna i EFS på respektive ort, jag på Vikbolandet och Patrik i Gusum.
  • September 2011, Patrik blir allvarligt sjuk i TBE när jag provpredikar för min tjänst på Vikbolandet. Men tack och lov återhämtar han sig mirakulöst snabbt!
  • November 2011,  vi flyttar från studenstaden Uppsala till ett rött torp på Vikbolandet och säger till varandra: ”Om vi överlever den första vintern här, då blir vi kvar…”
  • December 2011, vi började våra första tjänster som präster i EFS, på varsin 50% tjänst, i olika församlingar. Resterande tid är vi hemma med Liv.
  • Juni 2012, Patrik och jag prästvigdes i Linköpings domkyrka med tillbörliga festligheter därtill.
  • September 2012, Liv börjar förskolan på avdelningen Falken och jag går upp i arbetstid, till 75%.
  • Januari 2013, vi blir gravida med Mirjam och det känns som en stor seger att vi vågar, vill och kan få ett barn till.
  • Oktober 2013, Mirjam Ronja Hallgren föds på Universitetssjukhuset i Linköping. På grund av en överbelagd förlossningsavdelning i Norrköping får vi istället åka till till Linköping. Men resan går bra, jag andas och lyssnar på lovsång. Efter några timmars värkarbete, krystande och lite lustgas föds ett välskapt och vackert flickebarn.
  • Mars 2014, jag blir sjukskriven på grund av depression och ångest. Patrik får vara föräldraledig med Mirjam och jag får möjlighet att sova ordentligt. Hela familjen får också en välbehövlig liten semester på Västkusten. Efter sömn, sol och salta havsvindar börjar jag snart att må bättre.
  • Maj 2014, Jennie Maria Hallgren, alltså jag, fyller 30 år! Och firar detta med en mycket minnesvärd fest i trädgården. Det var en strålande vacker julidag, med brunch, fika, grillad makrill och underbara vänner.
  • Augusti 2014, tillbaka på arbetet, lite ringrostig men ändå så skönt och roligt att få arbeta igen. Patrik är fortsatt hemma med Mirjam.
  • Augusti 2015, Mirjam börjar på förskolan, avdelningen Örnen.
  • September 2015, jag går in på ett föräldravikariat i Svenska kyrkan, Västra Vikbolandets församling. Där har jag gudstjänster en gång i månaden samt dop och vigslar efter behov… Roligt och utmanande med lite andra uppgifter utöver min vanliga tjänst i EFS.
  • Januari 2016, börjar blogga på hallelujamorsorna.se efter initiativ och förfrågan av den fantastiska Elisabet Svahn. Detta bloggande görs tillsammans med nyss nämnda Svahn samt den eminenta och alltid lika schnygga Filippa Nielsen. Så värt att vi gör detta!
  • Maj 2016, idag fyller jag alltså 32 år (!) och ser tillbaka på de senaste sex åren som gått och tänker: Wow, vilka intensiva år vi har haft, inte konstigt om en är lite trött ibland. Men samtidigt är jag så in i vassen stolt över våra barn, min man, att vi vågade flytta och att jag till slut tackade ja till den där kallelsen att bli präst. Och självklar är jag också väldigt stolt över vår blogg! Tänk snart har vi hållit på i sex månader med detta bloggande… Ska det bli sex år? Jag återkommer när jag fyller 38….

 

14 kommentarer

  1. Så roligt att läsa då jag ju inte hängt med i svängarna. Jag tänker också (med glädje) på att de mest intensiva åren ligger bakom.

  2. Vilka år! Mycket jobbigt men också givande…Vi är glada att ni klarade den där första vintern?

  3. Stort grattis på födelsedagen!!!!
    Och vilken resa ja. Det har också slagit mig den senaste tiden, att min värsting tid kanske ändå är förbi?
    Hoppas du får en ljuvlig födelsedag Jennie!

  4. Kul att lära känna dig lite bättre genom de hör punkterna! Och bra att få lite perspektiv på livet, tönka att det är som mest intensivt nu (för mig som ligger lite efter dig med äldsta killen på tre år). Tänker också på Filippas text om engagemang…

    Sex års bloggande låter fint – lycka till o tack för att ni skriver!

    Ps. Skyltar med min väldigt inaktiva blogg för att göra lite reklam för semester boende när Astrid Lindgrens värld. Tack och förlåt!

  5. Så mycket som hänt sedan jag träffade er sist( på ert bröllop??). Fint att få följa med lite grann här! Kärlek!

    1. Ja, mycket! Är det sant att vi inte setts sen vi gifte oss?! Vi är inte i sthlm så ofta nuförtiden men det vore ju fint å ses! kram

Lämna ett svar till Jennie Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *