Tänk allt vad du gått miste om lilla pappa.

fodd

 

 

Den här bilden är ganska så exakt 32 år gammal. Den föreställer min pappa Bosse och min storebror Peter som besöker mig när jag är en helt ny liten människa som just skådat världens ljus. Min pappa tittar så omsorgsfullt på mig samtidigt som han håller en hand på Peters ben. Som om han ska lite extra koll, för säkerhets skull, så att han håller mig ordentligt. Jag tänker inte så ofta på min pappa. Tyvärr. Men det har helt klart blivit oftare sedan jag själv fick barn.

I måndags eftermiddag när vi satt i bilen på väg mot vårt utflyktsmål satt Liv tyst hela vägen. Hon hade en allvarlig uppsyn, var helt tyst och tittade ut genom fönstret. När vi stannat bilen frågade hon oss:

”Undrar ni varför jag var så tyst.”                                                                                                        ”Ja, tänkte du på något särskilt?” undrade jag                                                                                      ”Ja, jag tänkte på morfar och att jag saknar honom.”

Sådana situationer gör att även mina tankar går till pappa. Idag hade han inte ”bara” varit någons pappa utan även någons morfar och farfar. Min pappa dog för snart 22 år sedan. Han tog sitt liv i juli 1994. Den sommar de flesta i Sverige minns som den varma VM-sommaren, den minns jag av helt andra orsaker. Jag minns att det var varmt, att vi skulle på ”Vattenfestivalen” i Svanesund då det knackade på dörren och två poliser stod utanför. Jag visste instinktivt att det hade något med pappa att göra. Mina föräldrar hade skilt sig några månader tidigare och pappa brukade ringa varje dag, särskilt de dagar då vi inte hade träffats. Men nu hade telefonen inte ringt. Och jag tror att från den stunden då jag såg de där poliserna stå där förstod att pappa inte levde längre. Med ens blev jag plötsligt stor och ansvarstagande. En liten känslig 10-årig tjej som hade behövt vara barn så mycket längre fick bli stor. Jag kände att nu måste jag ta hand om min lillebror och min mamma. Här ska inte gråtas och vara ledsen. Men ni förstår att om en liten tjej förlorar sin pappa, en helt fantastisk underbar pappa med humor, värme, leklust och kärlek, då är det klart att hon är ledsen. Men den där sorgen den frös till is där inombords. Och sedan har den tinats upp vid olika tillfällen, den har lett mig in i depression och ångest. Känslor av sorg och saknad de försvinner inte. Inte ens om du försöker.

Tänk att ingen rekommenderade min bror och mig att gå till en kurator, präst eller terapeut… Vi var 7 och 10 år gamla. Jag tror och hoppas att det har hänt en hel del sedan 1994 när det gäller vilket ansvar som tas av samhälle, skola och barnomsorg i bemötandet av barn i sorg. Och lilla mamma hon försökte så gott hon kunde. Men i många år var hon var väldigt arg. Arg på pappa för det han gjort och arg på den situation som han satte oss i genom att ”lämna oss”. Jag kände väl liksom att då jag blev den där som skulle vara stor och ansvarstagande att jag inte ville göra mamma ledsen genom att prata om pappa. Och givetvis var det inte lättare när dödsfallet berodde på självmord, inte cancer, en olycka eller någon annan ”normal” dödsorsak som en 10-åring kanske kunde förstå. Det här var ett ämne som jag rätt snart märket att det var inget som en kunde prata om. Fast på en liten ort som den där jag växte upp där visste väl ändå alla hur det hela hade gått till… Det blir så många om, men och varför. Så många frågor som aldrig får ett svar då en person väljer att avsluta sitt liv;

Om jag hade ringt min pappa i rätt stund…?

Men hur kunde han göra så när han hade tre barn…?

Varför? Ville han inte se sina barn växa upp…?

Ja, så många frågor som aldrig kommer få ett svar. Men det jag vet är att han förändrades mycket de sista månaderna av sitt liv. Var nedstämd och konstig. Dessutom urartade hans missbruk av alkohol. Med största sannolikhet gick min pappa in i en depression. Depression är en sjukdom som skördar fem gånger fler liv än vad trafikolyckor i Sverige gör idag.

Jag har förlåtit min pappa för jag vet att det inte var min ”riktiga pappa” som tog det där beslutet att inte vilja leva längre. Det var en person som var sjuk, väldigt sjuk, som inte såg någon annan utväg. Själv har jag aldrig gått så djupt ner i mina depressiva perioder att jag övervägt att ta mitt liv. Däremot kan jag känna igen mig i Ann Heberleins ord: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” för att livet där och då är så förpestat av depressionens mörker. Då har jag ändå stått under medicinering och samtalsstöd.

Tänk om jag inte hade haft det? Om jag inte hade sökt hjälp och om ingen hade tagit mig på allvar då när jag var en 17-årig tjej fylld av ångest och rädsla. Tänk om jag hade fått gå själv med dom tankarna men nu behövde jag inte det. Jag fick hjälp och jag har lärt mig att leva med min sjukdom. Men min pappa fick inte det stödet och den hjälp som han hade behövt för att bli min starka och friska pappa Bosse igen. Han orkade inte mpaper. Och det är så outsägligt sorgligt.

Tänk allt vad du gått miste om lilla pappa. Vardagar, fredagsmys och helgutflykter. Födelsedagar, konfirmation, student och bröllop. Fem fantastiska barnbarn. Och Hammarbys första SM-guld i fotboll.  Vad mycket du hade att se fram emot. Jag vet att du hade varit stolt och glad över allt detta. Det är så sorgligt att du inte fick vara med. Jag saknar dig. / din dotter

 

 

 

 

Om du känner någon som gått bort pga. att den personen tagit sitt liv: Sörj och prata om det. Du behöver inte skämmas för att någon du älskat inte ville leva längre. Stäng inte in din sorg. Låt den få komma ut. Gråt, skrik var arg. Det är en enorm sorg att någon som du älskar inte längre finns kvar men när det är självmord finns det ofta många fler frågor. Därför är det jättebra om det finns någon som du kan prata med. En vanlig medmänniska eller en professionell samtalskontakt.
Känner du någon som du är orolig för ska ta sitt liv eller går du själv med självmordstankar – SÖK HJÄLP. Det finns alltid något att göra!  Det finns alltid  hjälp att få! Självmord går att förhindra!

Bra och viktiga hemsidor och nummer:

spes.se – suicid prevention och efterlevandes stöd. Finns särskilt för de som mist någon som tagit sitt liv. Spes telefonjour: tfn 08-34 58 73 (öppet mellan 19-22)
hjalplinjen.se -Hjälplinjens telefonjour erbjuder psykologisk hjälp till människor i kris. Du kan ringa både för din egen del eller om du är orolig för någon i din närhet.De som svarar är socionomer, psykologer och psykiatrisjuksköterskor med erfarenhet av att stödja människor i kris. Jour-tfn: 020-220060 (öppet kl. 13-22)
svenskakyrkan.se/jourhavandeprast – Du kan kontakta jourhavande präst via digitalt brev, telefonsamtal eller chatt. Ring 112 och be att få bli kopplad till Jourhavande präst. Den som svarar är präst inom Svenska kyrkan.
mind.se – självmordslinjen. Chatt och telefon dygnet runt. Tjänsten bemannas av volontärer som ger medmänskligt stöd. Telefon 90101.

20 kommentarer

  1. Vilken fin och viktig text. Att förlora någon pga depression berör mig personligen och jag blir alltid så tacksam då fler pratar om det. Det är ofta så tyst. TACK!

  2. Så bra och så viktigt. Tack för att du sätter ord på och delar med dig av dina tankar, känslor och erfarenheter.

  3. Även min svärfar tog sitt liv, eller sjukdomen manodepression tog svärfars liv när hans pojkar var 16 och 20. Jag fick aldrig möjligheten att träffa honom, jag saknar den svärfar jag inte kan besöka mer än på Spånga kyrkogård. Jag saknade honom vid vårt bröllop och vid många andra tillfällen. Att vara tyst hjälper ingen, vi måste prata om psykisk ohälsa.
    En gång var jag på fortbildning där alla som kände någon som tagit sitt liv fick resa sig upp – ungefär en av tre ställde sig upp. Sen skulle alla som kände någon som dött i trafiken resa sig upp – det var en enda person. Nollvision för suicid – ja tack.
    Kramar till dig och hela familjen

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *