Småbarnsåren och det öppna hemmet .del 1

Både jag och Christian (och många andra 80-talister) är uppväxta i familjer där man hade ”gäster” på besök, och det skulle alltid städas, fejas och lagas god mat när man hade dessa besök. Våra föräldrar är fantastiska förebilder på många områden – och jag skulle vilja säga att de förändrats i hur de lever idag i detta med gemenskap. Men om vi har behövt göra revolt på något område – så är det kanske i det här. Vi hade en gemensam och stark längtan, när vi funderade över hur vår framtid till skulle se ut, om det öppna hemmet.

Det var en av orsakerna till att vi flyttade in i ett kollektiv när vi var relativt nygifta. Det la en bra grund till vad som är det normala för oss – att ha människor runt omkring oss. Vi förstod att vårt ganska stora behov av ensamhet inte krockade med att leva nära andra. Men en sak att leva i gemenskap när man är så kallat ung vuxen. När man är pigg och har massor av energi och får sova hela nätter. Men nu då? Går det att orka leva nära människor som småbarnsförälder? Jag har märkt att allt fler isolerar sig i sin lilla kärnfamilj. Orka liksom… Orka.

Går det att leva i nära gemenskap när man är småbarnsförälder utan att kännas sig helt dränerad? Går det att ha en naturlig puls i sitt liv att träffa människor i sitt hem utan att höja ribban för städning och matlagning och göra parmiddagar och handvispade såser?

Innan Bo kom hade vi nästan ett år då vi båda jobbade heltid (det har inte blivit så mycket av den varan i vårt familjeliv). Det var asjobbigt tyckte jag. Vi orkade ingenting socialt. Och både jag och Christian kände att det inte var så vi ville leva. Då gjorde vi det klokaste vi gjort i våra liv. Och jag är så stolt över min man att han (till skillnad från många jämngamla män) vågade trycka på den pausknappen som heter karriär. Han var på väg uppåt som mäklare och drog in, tre fyra femgånger så mycket pengar som han gör nu. Men han kände att om han skulle fortsätta på den stegen så skulle han missa våra barns barndom. Han tog tjänstledigt och började plugga teologi igen samt blev personlig assistent till min sjuka pappa.

Vårt liv fick en liten paus. Sjukt intensiv paus, men ändå! Och det finns många följder att samtala om efter att man gjort en såhär radikal livsstilsförändring – men det mest intressanta i mina ögon är (trots att vi nu har tre barn) är hur mycket närmare människor vi lever nu.

Vad många fler timmar vårt hem varit fyllt med människor jämfört med tidigare. Självklart måste det vara på våra villkor. Det är inte många stunder vi sitter och tittar någon i ögonen under ett samtal. Men våra vänner och bekanta vet att de är välkomna att hänga i vår soffa (fram till 21 åtminstone) – men oftast får de hänga mitt i kaoset. Bjuds de på mat blir det oftast pasta och korv.

För mig är det ett kvitto på att vi lever som vi vill leva – när någon ringer samma dag och frågar om det är ok att komma för att en inte vill vara själv mitt i sjukdomen och smärtan eller ensamheten eller i det brustna hjärtat.

Att ha ett öppet hem handlar inte om duktighet. Trots att det ibland handlar om att stävja egot som gärna inte vill bli stört. Men det handlar också om att sätta gränser, man vågar bara fråga om att komma om man ibland får ett nej. Det handlar om att göra plats i sitt liv – även om det låter krasst så tror jag det är omöjligt att ha ett särskilt öppet hem med två som jobbar 40h+. Det handlar också om att göra slut med stolthet och perfektion och våga skita i dammtussar, otömda diskmaskiner och bajsiga pottor.

Hur tänker ni om det här? Snart kommer vi gå in i en mer arbetsintensiv tid, hur fortsätter man ha låga trösklar till sitt hem?

DSC_0779

 /Elisabet

 

 

8 kommentarer

  1. Härligt att läsa detta! Vi har precis samma mål och har haft sedan vi blev ett par. Att alltid ha ett öppet hem, att våra vänner och ungdomar ska ha känslan av det är hellugnt att komma hit.
    Jag bestämmer ofta innan var jag helst vill att det SKA vara städat, sen struntar jag i resten. Om t.ex toan inte städats på två veckor kan det ändå kännas fräscht om den får sig en omgång, medan då all disk från kvällen innan får stå där och steka. Och dammtussarna får ligga där och sängen kanske är obäddad.
    Sedan har vi båda upptäckt att jag faktiskt har ett större behov av att vara ensam, även om jag oftast inte vill det. Jag behöver mer tid i lugn och ensamhet än vad jag önskar och det har varit en väldigt jobbig process, men jag troooor vi båda börjar lära oss detta…
    Det är en svår balans. Vi har väl upptäckt vi körde på lite för hårt i småbarnsåren helt enkelt, men att det börjar bli bättre nu. Och nu är ju våra barn lite äldre också, vilket ger en annan bild. T.ex har vår kvällstid skjutits på till kl 22 och inte 21 😉 Men sen kör jag hem folket, haha.

    1. Kul att ni också vill leva såhär. Utmaningen förändras säkert hela tiden under olika åldrar hos barnen och ens arbetssituationer. Tack för tipsen om städning, du kanske ska skriva en del 2? =)

  2. Tack för inlägget. Detta med ett öppet hem tror jag är jätteviktigt. Jag, min man och vår tvååriga son bor tillsammans med två andra i en femrummare. Vi har ofta folk på besök och det funkar väldigt bra. Men det som är svårt tycker jag är att vidga kretsen som man bjuder hem. Det blir ofta samma ”gamla vanliga” kompisar, och ibland lite andra. Det är så lätt att bara bjuda folk man känner sig bekväm med eller som man känner att man själv har stort utbyte av. Ibland tar det ju tid att lära känna någon och då kan det vara jobbigt att komma över den tröskeln och mer krävande att umgås med dessa. Det är en utmaning för mig, att komma bortom min bekvämlighetszon i vilka jag träffar och bjuder hem.

    1. Härligt att ni lever kollektivliv. Visst kan det vara svårt att lära känna människor utanför ens närmsta krets. Er lilla två-åring kommer nog hjälpa er med det vad det lider. Vi har välsignats med att vara med i en väldigt spretig församling – mångkulturell och väldigt blandad socio-ekonomis så här sker det bara av sig själv, jag förstår att det är lyx.

  3. Går o tänker väldigt mycket på det här! Min man jobbar dryga åttio procent o jag är hemma på heltid. I vårt fall har jag svårt att se att det är förvärvsarbetet som slår ut det öppna hemmet, jag har iallafall inte tänkt på det…
    För vår del känns det faktiskt mer som att det är församlingsengagemanget som puttar ut tiden och orken för ett öppet hem och det låter ju egentligen inte klokt, väl!?
    Vi är en liten församling (med småländska mått mätt, ca 150?) på en liten ort (ca 1500). Vi utgör ju en stor del av befolkningen men när det kommer till engagemang spelar ju procent mindre roll och antal mer. Vi har så många betydande verksamheter o många i församlingen är engagerade på flera håll, så även jag o Emil. Vi vet att vi behöver prioritera ner en del engagemang, men det är ju så svårt! Och förutom att orka ett mer öppet hem vill vi ju ha mer tid för bara oss.
    Får man säga upp sig från församlingen? Och även om man får, kan vi det?

    1. Men exakt detta var det jag egentligen ville få in i det här inlägget men tyckte inte att det rymdes så gjorde en del ett. För jag får panik av känslan när församlingsengagemanget slår ut församlingslivet i hemmet (för vi brottas också med detta). Det är ju där livet sker. Vi sätter husgruppen högt och det tycker jag hjälper en i tänket, att det här är kyrka. Men det är inte rätt när man är så trött efter allt engagemang i gudstjänsten att man inte orkar äta med några efteråt.

      Tack för dina tankar, dela gärna med dig utav mer.

      1. Åh. Vi har inte kommit igång än med vår husgrupp efter juluppehållet… Och det har nästan känts skönt för vi hinner ju inte!
        Nu har vi ju ett nytt boende och en ny familjemedlem så det får väl vara så en tid, men jag vill ju för allt i världen inte att det blir slentrian och för evigt.

        Nu ska ni ju snart lämna, men hur funkar er husgrupp?

        1. Ja det är alltid svårt att få till en husgrupp som blir dela livet mer än ytterligare en aktivitet. Vi har haft en fantastisk grupp de senaste två åren och jag tror hemligheten varit åldersmixen. Ett par utan barn, två familjer och ett pensionerat par. Det har varit lysande! Vi har setts vid kl 17 så har vi ätit kvällsmat och sen slutat strax före åtta efter en kort andakt. Vi har peppat många pensionärer i vår församling att på samma sätt mixa upp barnfamiljsgrupperna, men det har varit lite trögt. Det är ju en oerhörd win win när det funkar, det blir ju extrafarmor/farfar i kyrkan sen, när barnen känner pensionärerna.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *