Den obligatoriska romanen i sommar: ”Drömmen om Elim” av Vibeke Olsson

Några av mina absolut bästa stunder i den litterära världen har jag tillbringat med Vibeke Olssons böcker. Jag började med romanen ”Molnfri bombnatt” och fortsatte sedan med samtliga hennes böcker om andra världskriget. Därefter blev det böckerna om Sabine. De beskriver livet för en ung kvinna i romarriket. De allra flesta av Olssons böcker har någon historisk anknytning. Den senaste serien skildrar livet för sågverksungen Bricken; Om hur det är att växa upp i Norrland som ”arbetarunge” i slutet av 1800-talet. Även detta är ett historieepos, som har sin börjar på 1880-talet och fortsätter in på 1900-talet. Detta verk har jag själv inte läst men maken har läst alla delar och talar mycket väl om denna romansvit. Vibeke Olsson har en förmåga att göra förflutna tidsepoker levande och skapa karaktärer som får en att känna empati och engagemang. Hon skriver riktigt bra romaner helt enkelt. ”Drömmen om Elim” är inget undantag.

drömmen om Elim

Det är mycket sällan som jag köper jag en helt ny bok men när jag såg ”Drömmen om Elim” då var jag bara ”tvungen” att köpa den. En roman om frikyrkan, framställd i modern tid, av en favoritförfattare det kunde jag bara inte motstå. Och jag har inte ångrat mitt köp. Både maken och jag plöjde igenom boken på några timmar. Det är egentligen rätt märkligt hur en bok som inte har någon särskilt spännande dramaturgi ändå kan vara en sådan bladvändare. Eller så är det inte så konstigt. För mig som varit medlem i en frikyrka i Stockholm finns det stor igenkänning även om min ”frikyrkotid” ägde rum två decennier senare än bokens. Olssons frikyrka är den autentiska Elimförsamlingen som låg på Östermalm. Församlingen har blivit känd utanför kyrkans kretsar på grund av att Zlatan köpte hela kyrkan för att göra lägenhet, eller rättare sagt lyxvåning av hela rasket. Men den här historien har egentligen inget med Zlatan att göra. Det här är något så ovanligt som en skildring i vi-form. En kollektiv berättelse. Vilket i sig är ett väldigt intressant grepp för att beskriva den speciella gemenskap som en frikyrkoförsamling utgör. 

Skildringen av hur olika drömmen om församlingen kan se ut för de som lever och verkar i samma kyrka är sannerligen relevant. Alla som lever och verkar i en kyrka, eller organisation som bärs upp av en tydlig ideologi och idealitet, kan dela erfarenheter om hur underbart och utmanande detta kan vara. Att ha ett sammanhang som är det absolut bästa och mest fantastiska i livet men samtidigt delas alltid denna ”dröm” med andra människor. Därför kan det omöjligt bara vara min vision och min dröm som ska uppfyllas där. Församlingen är alltid ett vi, det är ju liksom det som är det vackra. Att olikheterna får stötas och nötas i gemenskapen. Församlingen blir därför aldrig en pastors eller enskild individs business. Detta är styrkan och samtidigt det svåra med att vara kyrka. När vi människor har en väldigt stark längtan och vision av hur något ska bli och det inte blir så leder detta ofta till besvikelse. Det är bara att tugga i sig att det är så. I en gemenskap kommer det förr eller senare uppstå konflikter. Jag kommer kanske bli besviken att det inte blev så som jag tänkt, så som jag drömt. Just detta att leva med en dröm, vision och längtan är så viktig för oss människor. Vi behöver drömma. Drömmen om Elim blev kanske inte uppfylld på det sätt som dess medlemmar och pastorer drömde om på 80-talet. Men min reflektion efter att ha läst boken blir: Det viktigaste är kanske inte att drömmen uppfylls? Det kanske är något annat som vi lär oss på vägen som är det viktigaste? Något som vi lär oss av genom att vara en del av en underbar, utmanande och stundtals urjobbig gemenskap. Något som vi inte hade förväntat oss men som vi bara kan lära genom att vara en del av den där gemenskapen…

Den här underbara, utmanande och stundtals urjobbiga gemenskapen som en församling kan vara, den skildrar Olsson på ett helt fantastiskt sätt. Det är psykologiska, teologiska och sociologiska frågeställningar som beskrivs och formuleras på ett enkelt och sällsamt sätt. Här kommer slutligen ett smakprov på en sådan passage:

Vi kom till en plats där människor samlats i år och årtionden. De gamla välkomnade oss med kanelbullar och läsarsånger. På trettiotalet och femtiotalet hade här varit stora väckelser. Så kom vi, i spridda grupper eller en och en, sjuttiotalets ungdomar, som hur olika vi än var för övrigt var klädda i jeans. Vi kom till en plats som ännu var fylld av minnen. Vi hade stormöten i bokcaféet. Diskussionerna var häftiga mellan dem av oss som ivrade för den karismatiska väckelsen och dem av oss som ivrade för latinamerikansk befrielseteologi. Men alla var vi rädda för kärnkraften och alla ville vi bygga gemenskap i en söndrad värld.

2 kommentarer

  1. Åh vad lässugen jag blir! Har inte riktigt kommit igång att läsa efter att Bo kom, men nu är det dags! Jag tycker om att välja en och samma författare under en sommar och läsa mycket av den. Får nog bli Vibeke Olssons sommar 2016!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *