Om inte jag, vem?

Jag kommer från Skåne. För er som inte kan er kyrkohistoria så var det så att väckelsen, den tid i början av 1900-talet då många många svenskar kom till tro på Jesus, inte nådde Skåne. Den klingade liksom av i Småland och konsekvensen av det är att det fortfarande är procentuellt färre i Skåne som är kristna än i resten av landet. Det finns fler sådana geografiska platser; Dalarna, Gotland och delar av Norrland för att ge några exempel.

För mig personligen har detta inneburit att jag vuxit upp utan kristna vänner. Jag har varit ensam kristen på de skolor jag gått i (fram till gymnasiet) och i byn jag växte upp i (med 1000 invånare) fanns ingen frikyrka utan vi var medlemmar i nästa samhälle Åhus (där det på 5000 invånare fanns en frikyrka med cirka 40 medlemmar) och närmast i ålder var Josefine som är 4 år yngre än mig. MEN det har också inneburit att jag tidigt började läsa Bibeln själv (jag läste under hela högstadietiden 5 kapitel om dagen, för jag trodde det var så man gjorde) och fick en egen relation med Gud – kyrkan erbjöd liksom ingenting annat, inga happenings eller fräscha möten eller ungdomsgrupper – den erbjöd bara ”the real thing”. Jag har fått en enormt kärlek till församlingen. För även om jag verkligen kunde drömma mig bort och längta efter att få bo i Värnamo och ”ha ett gäng” – så fick jag även förmånen att lära känna och älska denna brokiga skara som var den församling jag tillhörde med sådana som Olof ålafiskaren och Rut Kinamissionären. Jag fick även förmånen att tro att det var det naturliga att jag som trettonåring startade upp söndagsskola för barnen som var yngre än mig och att självklart kunde jag leda möten, sätta upp julmusikaler, fixa fika, sjunga solosång. Om inte jag, vem?

För mig blev det en stor kulturkrock att bo i Örebro under några år. Det kryllar av kyrkor. Och självklart finns det behov överallt. Och det är fantastiskt att se hur mycket bra man kan göra när man är många. Men det arbetsamma för mig var att se hur många som trots att de har massor att ge passiviserades av att det alltid fanns någon som var bättre. Alltså typ ”varför ska jag leda lovsång, när här finns tio andra som gör det bättre”. Och hur man kunde flyta omkring utan att riktigt märkas. Det går inte att göra det i de sammanhang jag kommer ifrån. Är du med, är du med – och då är du med och bär genom att bli betrodd med ansvar och uppdrag. Det finns inget som är att gå lite i kyrkan bara.

Idag har vi varit på en Österlenutflykt och mitt hjärta har krossats lite. Vi har kört igenom Degeberga, Brösarp, Tomelilla och Ystad. Samhällen som i Smålandsmått mätt skulle ha 2-5 kyrkor med hundratals medlemmar. Men som jag vet inte har någon levande församling, eller någon på typ tio gamla kämpar. Det krossar mitt hjärta. Guds rike här och nu, gestaltad genom sin församling – och så finns det ingen församling.

Vi ber om skördearbetare. Vi har sett flera flytta ner till vår församling i Kristianstad och vårt största bekymmer är fortfarande (underbart nog) att vi inte klarar av att lärjungaträna alla de som kommer till tro. Men det behövs så många fler. Åh så många fler. Om du är modig: Våga! Våga fråga Jesus om du ska bo där du bor eller om det finns en plats som längtar efter dig. Alla kan inte stanna kvar där deras föräldrar bor. Småland och Närke behöver skicka fler arbetare till Skåne.

Och mitt i denna nöd i mitt hjärta så vet ni att jag är på väg att flytta. Och detta har varit min största kamp (förutom att lämna mina föräldrar och syskon) – att flytta från Skåne till typ en frikyrkobygd (Christian menar att det inte är det, men för mig så jo… lite tycker jag nog att det är så). Men jag har fått ett tilltal i mitt hjärta som bär mig, en Guds viskning som säger ”Elisabet, det ligger inte på dig att avgöra vart ditt liv bär mest frukt”. Så kan jag flytta i frid. Men nöden för Skåne kommer bo kvar i mig (och om jag känner mig själv rätt så kommer den blåsa upp än mer när jag inte bor här).

16 kommentarer

  1. JA PRECIS! Igenkänningsfaktorn är enorm! Tack för det du skriver det delar jag vidare. Fler till Skåne!

  2. Håller helt med och har vuxit upp precis som du, fast på västra sidan Skåne då! Vi har precis fått nytt pastorspar för barn och unga, och även om de gjort precis som min familj (brytit upp tryggheten och flyttat till otryggheten) så är jag varje dag så impad (och tacksam!) att de bah gjorde det. Och förhoppningvis kommer det fler, i Jesu namn!!! 🙂
    Och jag tror också som du skriver, det är inte vi som vet bäst men vi får ledas åt det håll Gud vill.
    Och så hoppas vi på fler modiga människor!!!

  3. Fantastiskt bra inlägg, Elisabet! Jag blev rörd till tårar. Stor igennkänningsfaktor. Vi får be skördens herre om att skicka ut fler arbetare!

  4. Åh känner igen mej så väl i det du skriver!!
    Tack för en jättebra blogg! 🙂

    (Ps! Jag är faktiskt bara 2år yngre 😉

    1. Tack! haha, åh förlåt, det vet jag ju att du är! Två år är ju mycket fram till att man är typ 17! Tänker mycket på dig, lycka till med allt ni står i!

      1. Vad gullig du är, tack! Lycka till ni med! Min mans brors familj bor i Rimforsa och är väldigt trevliga 🙂

  5. Vad sant du skriver Elisabet. Jag är själv en hallelujamormor snarare och har också erfarenhet från små och stora församlingar. Det mest angelägna för mej är att få dela med mej av Jesus. Han är ju den absolut bästa resekamraten man kan ha med sig i livet. Att dela gemenskap i en liten församling där man kan få ”bära varandras bördor” är ovärderligt. Om nutidsmänniskan hade den minsta aning om vilket privilegium det är skulle hon komma direkt. Församlingen är ju inte bara en klubb utan en organism föränderlig och levande som en kropp.
    Det finns så många sköna människor runt oss, jag är säker på att även i ”mörka Skåne”finns det många som längtar. Kom till oss du som vill göra något meningsfullt!

  6. Kanonbra skrivet! Vi behövs på olika platser under olika perioder i livet! Du kommer att växa och få en annan syn på allt dit ni flyttar!
    Gud vet vad han gör, så flytta i frid till detta nya som kommer att bli hur jobbigt som helst men också hur fantastiskt underbart som helst!

  7. Tack och vad sant och det berör! 🙂
    Och så mitt i prick ”att det inte ligger på oss att avgöra vart vi bär bäst frukt”. Ibland kan hjärtat nästintill gå sönder när man tvingas lämna människor och platser bakom sig, men då får en påminna sig själv om att det faktiskt inte är JAG som kan förändra platsen/personen, utan endast Gud. Och han stannar tack och lov kvar! Usch vad jag brottats med det samma!

    Just nu ligger vår brottning i hur vår kallelse (eller längtan?) till platser och personer kan gå ihop med vår roll som föräldrar och vår viktigaste uppgift att på alla sätt värna om de små. DET tycker jag kan vara svårt att se!! Apsvårt!!!

    1. Ja eller hur är det apsvårt! Jag finner mycket vila i hur bra det blev med mig, även om det var tufft att vara så ensam. Att mina föräldrar inte planerade utifrån vad som var bäst på pappret för mig. Det finns väl olika diken tror jag, att inte alls planera utifrån barnens behov men också att i för stor utsträckning utgår från barnen och det liksom blir på deras axlar,vilken väg vi går.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *