Om inte jag, vem? Del II

Jag skulle strax fylla 10 när mamma och pappa släppte bomben. ”Vi ska flytta till Skåne”, sa de en kväll när vi alla satt ner i vardagsrummet.Skåne?! På allvar? ”Man förstår ju inte ens vad de säger!!!” skrek jag. Min storebror bröt ihop och min lillebror var för liten för att förstå.

Vi flyttade sen, raskt, några månader senare, eftersom mamma och pappa upplevt att det var vad Gud ville med deras liv.

Vi, de, lämnade allt; en otrolig trygghet, all familj, alla nära vänner, en liten, liten by till… En stad i nöd, en församling med 12 medlemmar, ett vänskapsnätverk på cirka tre familjer. 

Men de gjorde det, mina föräldrar. Trots protester från sina barn. Trots ifrågasättning från andra. Trots att vad de kom till, var så mycket sämre -utåt sett- än vad de redan hade.

Det tog ända till årskurs 9 innan jag på riktigt förlät dem. Egentligen var det nog Gud jag inte kunde förlåta, vi hade många battles han och jag. Jag umgicks mest med Andrea, 4 år yngre, och Gustaf (min bror) 2 år äldre. Men vilken tajt familj vi är idag… 

Medan andra gick på ungdomsmöten i sina kyrkor, anordnade jag själv dem i vår kyrka. Sista ungdomshelgen av fyra som jag ordnade kom det 60 ungdomar från olika delar av Skåne. Jag var så glad, så stolt och så trött. Mitt mål sedan tidiga tonåren var att alla, ja ALLA, skulle få se skönheten med Landskrona. Kanske någon kunde älska staden lika mycket som jag?

Nu är jag 30 år. Jag har så mycket vänner i och runtom Landskrona, i alla möjliga åldrar hit och dit och jag älskar vårt liv här. Mina närmsta vänner sträcker sig sju år yngre och 20 år äldre. Min dröm för vår stad består och jag älskar att höra människor som vill Landskrona väl. Jag har hamnat på ett jobb där man tänker mycket så, jag har vänner som känner likadant och min egna familj är Landskrona trofast.

Visst handlar det om Guds röst, vart du ska. Men är du öppen för det? Är du villig att lyssna, på riktigt? Eller kanske räcker det med bekvämligheten du redan har. Gud har inte lovat oss ett liv som bara flyter på enkelt, men han har lovat att alltid finnas där, stötta och kärleksfullt peka i rätt riktning. Kanske är det du som ska rucka på bekvämligheten? Kanske är det du som ska be Gud om en ny, mer utmanande väg att vandra?

Ja jag säger som Elisabet; välkommen till Skåne! Här finns mycket, mycket att skörda… Och en hel del att så.

/Filippa 

1 kommentar

  1. Fint skrivet ! Och nu kan vi inte tänka oss att flytta tillbaka, om inte Gud är lika tydlig som Han va då ❤️??så tacksam att vi vågade ta steget?

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *