Låt oss ta rygg på de som gått före

DSC_0185

Fyra veckor. Fyra veckor själv med barnen. Maken min jobbar i butik och är inte hemma förrän exakt 18.42 på kvällarna (jo, jag vet, jag har fått bra koll på detta under våren). Visst är det underbart med ledighet? Jag älskar det. Och jag är en person som hellre är ledig än jobbar, vilket verkar vara lite ovanligt i småbarnsföräldrarkretsar.
Jag tycker också det är mysigt att VABa, inte jobbigt. Jag har aldrig jobbat heltid just för att jag vill orka och VILL vara med mina underbara, älskade, fina barn. Vad lever jag annars för? Ja, helt ärligt.
Och det är nog det som är så svårt för oss 80/90-talister som får barn nu för tiden. Kanske andra också såklart.
Men vi är så otroligt präglade av att vara individualister. Vi ska ha vårt. Vi ska leva livet. Vi ska ha karriär. Vi ska ha massa pengar MEN också vara extremt lyckliga. Vi har sett att vi inte behöver bry oss om andra, vi klarar oss långt ändå. Vi kommer långt, och det gör vi nästan bäst ensamma. Själva.
Men jag är inte sådan. Jag har aldrig varit en sådan person. Jag kreverar av att vara själv. När jag då står här, med fyra veckor helt ensam, innan han går på ledigt, och ser hur en sommarledighet enbart ska tillägnas mina barn? Mina SMÅ barn dessutom? Förstå hur egot i en trasslas upp och går sönder… Om och om och om igen.
Och så kommer brytpunkten. Vem mer har det såhär? (säkert alla)
Vem kan jag då ta rygg på, vem kan jag ha som förebild och vem kan jag se att, jaha, det går att leva så, leva för någon annan än bara mig själv?
Jag själv har min mamma att se upp till främst. Hon var dessutom dagmamma för att vi skulle få vara hemma så mycket som möjligt. Jag har min moster som jag alltid ser sätter sina barn först. Jag har min svärmor som nu inte bara sätter barnen först, utan svärdöttrar/söner och barnbarn också.
Och vi kan lära oss så himla mycket av dessa, av de som gått före. Av de som slapp växa upp i den mest individualistiska värld och vet vad livet borde gå ut på. Men, som också kämpat, slitit, gråtit och undrat när det ska ta slut.
Vi kan lära oss att svälja vårt ego och sedan också se på dessa, de kan ju göra hur mycket som helst för sig själva nu, nu när de inte har småbarn längre.

Varje dag vaknar jag. Ber en bön. Jag ber inte längre att jag ska vara en ”bra mamma”, något som Gud måste tycka är riktigt uttjatat från mig nu… Jag ber hellre att jag ska få vara till välsignelse för någon annan, kanske bara mina barn den dagen, eller någon annans barn. Kanske en vuxen, en vän, en bekant. Men jag ber att jag ska få vara här på jorden för mer än mig själv.

För hur himla kul liv har man annars?

/Filippa

7 kommentarer

  1. Nu tänker jag det igen som ofta när jag läst dina inlägg, att du är så rackarns klok och vettig! Kan vi inte hjälpa varandra med barnen, matlagning och lite allt möjligt liksom? Jag är förresten också hellre hemma än jobbar! Eller nja, 50/50 vore nog lagom. Kanske skulle bli dagmamma ute i Asmundtorp? 😉

  2. Men yes! Håller med!!
    Vem tar uppehåll från studier ( min karriär!!) för att få vara hemma med sin 1,5-åring istället? Det kan ju inte vara bra…
    Love it!

  3. Vad bra du har skrivit!!! Att vara en närvarande mamma!! Viktigt!! Att vara en mamma som visar genom sitt liv att sätta andra före sig själv… Inte för att det är ett tungt offer utan bara för att man älskar sina och andras barn, för att man vill vara en välsignelse!!!! Gud välsigne dig, Flippa!!!

  4. Bra och klokt formulerat. Det är inte lätt detta med moderskapet, men så väl investerad tid. Det kommer vi aldrig att ångra, den tid vi varit med våra barn.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *