Träna lugnt! Eller nåt…

IMG_0709

Ja, jag kan stå på händer, visst äre coolt? Har faktiskt tränat sen jag var pytteliten. Emanuel och jag har varje sommar tävling om vem som står längst. Jag vinner… oftast inte…

IMG_0710

Sen är jag sjukt grym på armhävningar också. Ni ser hur jag kämpar va?

Meeeeeeen… Det här är ju ett roligt inlägg som kommer nu. Ja, eller vi får se. Jag berättade för Jennie här, att jag hade ett blogginlägg om träning på g. Tills jag själv pajade hela grejen jag byggt upp så länge och tänkt blogga  så fint om.
Sååå, jag tänkte, jag skriver lite om det ändå. Kanske det är någon som är lik mig, och som gör exakt samma misstag som mig. Om och om och om igen.
Det handlar ju främst om oss som är: tävlingsinriktade. Går all in när det kommer till fysiska grejer. Går värre all in när andra med, för man blir så sjukt pepp.
Det handlar om oss som älskar att träna och när vi väl gör det, då maxar vi.

Och det är det som blivit så dumt för mig. Jag är så SJUKT BRA på att ta ut mig. Och jag gillar det verkligen. Kräksmak i munnen – yam. Mjölksyra i benen – jamen ge mig!!!! Typ så. Lite sjuk i huvet kanske.

Jag började sommaren med världens förkylning. Som vanligt när jag går på lov. Jag bestämde mig för att trappa upp träningen något så gaaaalet låååångsaaaamt. Jag promenerade, raskt men också sakta. Jag gick i två veckor och tog sedan en lååångsam löprunda. Jätteskönt! Allt var frid och fröjd. Tills jag bjöd in lite kompisar för att träna i trädgårn, och jag kör på något så galet. Jag har nog fortfarande lite träningsvärk i armarna faktiskt (detta är 1,5 vecka sedan – inte normalt).
Jag kände mig genast krasslig och fick återigen pausa träningen. SÅ. TRÅKIGT.

Jag har nu gått med Miriam Bryant-rösten i över en vecka och känner liksom – kom igen kroppen! Men det verkar var just det. Den här kroppen ska inte ”komma igen”. Den här kroppen ska visst lära sig att ta det riktigt sketlugnt. Inte bara rent allmänt i livet, utan också med träning.

Jag fick gå tillbaka tre steg, kändes det som. Och nu är jag tillbaka på promenaderna. Ja, förutom att jag lirade fotboll med brandmännen i stan i måndags (så gaaalet kul!) och fick endorfiner för en hel vecka. Det tackar jag min brandvänskompis Mats för, såklart.

Men återigen. Andas. Pausa. Träna lugnt. Chilla lite! Allt har sin tid. En del kroppar kan inte ta ut sig just nu, och så verkar det vara med min. Jag kanske får ta ut mig ett annat år? När den mår lite bättre överallt, sådär? Ja jag vet inte.
Men nu blir det somriga promenader ända tills hösten kommer. Då kanske jag får börja springa lite i alla fall, annars fryser man ju. Kanske.

/Filippa – hon som kanske inte alls ska ge träningstips längre? Who knows.

4 kommentarer

  1. Kan inte låta bli att tänka på din kompis som ”mastodontfilms-Mats”. (Nilecity, vet inte om du är för ung?)

  2. Jag tycker det låter vettigt! Jag har själv svårt för att ”träna lagom”, blodsmak i munnen eller får det vara brukar jag tänka – men hur sunt är det? Vi får bli bättre på att träna mjukt helt enkelt.

  3. Gött med äkta träningsinlägg. Hä blir som det blir. Det bästa är ju om det blir – träning alltså. Härligt för dig med brandmansfotboll f.ö. 🙂

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *