Om så hela världen skulle rämna så tänker jag inte leva driven av rädsla

Jag har aldrig gillat framtidsfilmer. Min fantasi är tillräckligt stor för att inte behöva fylla på med dystopier från annat håll. Jag har på något sätt alltid väntat på att kriget ska komma, miljökatastrofen eller den politiska kollapsen har alltid väntat runt hörnet. I min uppväxtfamilj har vi faktiskt länge haft en uttalad geografisk plats var vi ska samlas om kriget eller katastrofen kommer och vi inte kan kommunicera med varandra.

Sällan har det varit mer berättigat att vara rädd för framtiden som under den senaste tiden. Plötsligt är det inte bara lite lekfulla fantasifoster de där mörka framtidsscenarierna. Plötsligt har de blivit fullt realistiska utvecklingar av dagens världsläge. Om terrordåd fortsätter följa terrordåd, om Englands utträde bereder vägen för ett splittrat EU (och varför inte FN?), om Trump blir president, om Ryssland vässar armbågarna, om…

Ja det är väl bara att gå och lägga sig. Särskilt med tanke på barnen. Usch, det går bara inte att tänka på barnen.

Förra hösten var jag som höggravid och nyförlöst extra skör för sådana här tankar. Och jag kom till en punkt då det inte gick längre. Jag fick lägga mig ner platt. Och kapitulera.

Christian formulerade det så bra. ”Ja, det kanske händer något av det där. Men vet du? Vi behöver inte vara rädda. Om än allt rämnar. Han lämnar inte oss. Och i takt med att mörkret tätnar kommer också ljuset lysa starkare.”

Och efter det har jag blivit som befriad. Hända det som hända vill. Det enda jag ska göra är att söka mig närmare den Gud jag tror på. Som håller hela världen i sin hand. Som älskar varje människa. Som har hopp för oss igenom allt. Vi behöver inte vara rädda. Och jag ska hålla mig nära honom och göra allt i min makt för att låta det lilla ljus jag har lysa klart.

I första Johannesbrevet i bibeln, kapitel 4 vers 18-21 står det:

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

 

 

/Elisabet

 

7 kommentarer till

  1. Tack för att du delar! Jag lever med de tankarna väldigt nära och pendlar lite fram och tillbaka mellan typ ”jag har så mycket som jag älskar (barn, man etc) så jag blir alldeles rädd eftersom jag kan förlora dem” och ” jag har så mycket jag älskar så det finns inte något utrymme för rädslan”. Övar på att låta det senare ta över mer och mer… Känns bra och viktigt att prata om det, för rädslan tar verkligen bort livsglädjen! ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *