Att övervinna rädslan

Helt spontant och utan vidare förvarning blev jag i söndags erbjuden att få prova bergsklättring, ute, på riktigt. På ett berg som enligt mig är mycket högt och läskigt.

Vi hade varit på på gudstjänst på Stegeborgsgården och skulle egentligen åka hem. Några vänner höll då på att klättra och barnen vill förstås kolla in detta spännande äventyr som ägde rum. Vi gick dit för att kolla hur det gick för klättrarna. Jag fick nästan svindel bara av att stå på marken och titta upp på dom som klättrade. Men min dotter ville att vi skulle ta oss lite närmare för att se bättre. Därför klättrade vi uppåt till en bred klippavsats där de som säkrade klättrarna stod.

Väl där på klippavsatsen jag satt fullt upptagen med att hålla i mitt barn och inte titta nedåt. Då sa plötsligt David att han ville erbjuda mig att klättra. Utan att tänka så sa jag; Ja! Vaddå ja?! Jag är ju tokrädd för höjder, får svindel av att gå ut på en lite högre brygga. Varför sa jag ja?

Men så kom jag på att jag hade ju inga långbyxor på mig. Det var ju en perfekt ursäkt för att slippa klättra. En annan av vännerna erbjöd sig då att låna ut sin byxor. Jahapp, där försvann även den livlinan. Nu skulle jag alltså klättra i berg. Från att ha suttit på en klippavsats för att kolla på klättring skulle jag nu alltså klättra själv.

DSC_1559

DSC_1624

DSC_1630

DSC_1635
Tack Anna Johansson för byxor och fina foton!

Det var så sjukt läskigt och jag har sällan haft ett sådant adrenalinpåslag som under denna lilla, ynka klättring. Men för mig var det som om jag hade bestigit Mount Blanc eller liknande. Det var strax ovanför det där röda korset som jag klättrade, ända upp till toppen. Jag fattar fortfarande inte att jag har gjort det. Att jag faktiskt på riktigt har klättrat i berg. Så hur fixade jag att ta mig upp för det där fruktansvärda mastodontberget?

Ja, nu när jag bara ser på bilden av berget får jag typ svindel. Min hypotes är att jag hade en enorm hjälp av att jag jobbat så mycket med mina rädslor och tankar de senaste åren. Ångest är ju något som drabbar mig med mer eller mindre styrka samt med jämna såväl som ojämna mellanrum. Jag vet inte riktigt när den kommer. Men numer är jag inte längre så rädd när det händer. För jag vet att jag fixar det. Även om det är obeskrivligt obehagligt vet jag att jag att det kommer gå över. Fobier och rädslor av annat slag som du har kan hanteras på liknande sätt. Du kan liksom säga till tankarna: Näru den där tanken, den låter jag bara svepa förbi men jag tänker inte den låta svepa mig med sig. Mer eller mindre omedvetet så tog jag tag i tanken när katastroftankarna började komma:

– Tänk om jag svimmar däruppe… 

– Tänk om jag tappar greppet…

– Tänk om jag ”fryser” av rädsla så jag inte kan ta mig vidare…

När dom här tankarna kom då lät jag dom komma fast jag följde liksom inte med. Jag lät inte rädslan vinna. Kalla det KBT, mindfulness eller vad du vill. Men att jobba med tankemönster och känslor, det funkar faktiskt. Det kan ta tid. Sjukt lång tid att bli från rädslor och fobier, men det är så makalöst underbart att känna att du kan hantera situationen.

Så jag tog på mig byxor, klättersele och klätterskor. Lät Ola säkra fast mig och sedan fick David guida mig uppför berget. Jag tyckte inte det fanns nånting att stå på eller hålla i men David överbevisade mig att det fanns det visst. Med uppmuntrande och lugn stämma ledde han mig steg för steg uppför berget. Sakta men säkert tog jag mig upp och plötsligt var jag vid toppen. Väl där var det ”bara” att luta sig ut och låta sig firas ner. Armarna var helt stumma och händerna skakade. Men jag klarade det. Det gjorde jag verkligen.

Så himla skön känsla.

Att övervinna sin rädsla.

3 kommentarer

  1. yeah! jag gillar livsregeln att aldrig säga nej till saker pga rädsla, att det liksom inte är en giltig anledning. Så kul att du vågade! Livet blir större!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *