Dö stress, dö!

Det spelar liksom ingen roll hur gammal man är. Att stressa runt som en yr höna är ju inget åldersrelaterat. Ej heller något som tillhör en kategori människor, egentligen. Även om det kan sägas att tex småbarnsföräldrar stressar mer än andra. De stressar, det gör de. Och många under flera år och alldeles för länge.

Vad är det som gör att föräldrar, och ofta då med mindre barn, stressar något så ofantligt?

En tanke jag haft den senaste tiden är ju alla ideal. Det finns för många ideal att leva upp till. Förr hade man väl lite förebilder här och var, en mamma, en mormor, en svärmor kanske. Nu syns allt. Överallt. Och vi får veta mycket, vi är mer upplysta än någonsin. Dessutom kan det som vilken tid som helst spruta kommentarer från folks munnar som gör att en blir lite stressad. ”Har du sett som hon roddar allt? Tre barn, älskar sitt jobb och de är alltid ute på spännande äventyr när hon är ledig. Vilken supermama!”.

Var det den mamman som gick i väggen sen? Kanske det.

I höst är det andra puckar som gäller i mitt liv. Jag är förälder men också lärare, ett av Sveriges stressigaste yrken (finns ju statistik på det). Kanske kan man tänka att en så stresskänslig person som jag inte tänkt igenom mina livsval alls. Det har jag nog inte heller, men jag måste väl kunna leva ändå?

Jag ska stressa ner. Jag ska inte vara effektiv alls. Jag ska bli sämre på att vara kontaktbar. Jag ska släppa på mina principer kring barnen. Jag ska börja gå saktare igen. Jag ska äta långsamt, och välja mat som måste ätas långsamt.

Så tänkte jag. Jag vill inte trilla in i väggen. Och en stressig typ, det är jag. Men det får vara nog med det. Dags att hantera stressen en gång för alla.

/Filippa 

2 kommentarer

  1. Verkligen ingen lätt sak att ta sig an, stressen men en medvetenhet kring hur vi hanterar och reagerar på stress det tror jag är mycket bra. Dö stress. Amen.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *