Om trösklar

Det är såhär varje år. Att när augusti månad närmar sig och semestern börjar lida mot sitt slut då inser jag att snart är det dags att börja arbeta igen. Och när den tanken liksom landar och jag förstår att det är nära fylls jag av sådana enorma tvivel. Tvivel på:

Om jag har rätt jobb. Om jag är på rätt plats. Om jag verkligen är en trovärdig präst. Om jag gör ett tillräckligt bra jobb. Om. Om. Om.

En massa om och men som liksom poppar upp i huvudet. Till slut är det en sån oerhört hög tröskel att kliva över för att komma tillbaka efter semestern att det nästintill känns omöjligt. Men jag har ju liksom ingen plan B. Så det är bara att kliva upp på morgonen, äta sin frukost, köra ungar till buss och föris för att sedan åka till jobbet.

Nu har jag snart jobbat i en månad. Och då inser jag, liksom jag gjort alla andra år; Att jag har världens bästa jobb. Att det är fint att få arbeta i en församling på landet där en får vara uppskattad och välkomnad tillbaka med kramar och leenden. Att få tacksamma ord och handslag efter en gudstjänst. Att få läsa böcker, skriva, spela teater, pyssla, be, prata, visionera, nätverka, planera, sjunga och möta människor i alla åldrar och livssituationer. Det måste ju ändå vara världens bästa jobb?!

Men att försöka förstå och ta in det i den sista semesterveckan det är ändå alltid lika svårt… Hur kommer det sig att det är så? Det är ju fler än jag som känner såhär? Eller? Hur gör ni i så fall när jobbstart och höstrutiner närmar sig? Har ni några ”tröskelstrategier”?

Med vänliga hälsningar en ohemult nöjd präst.

DSC_2055_Fotor
En helt vanlig dag på jobbet; Då är jag iklädd mantel, tyllkjol och tights. Bli präst vettja! Om du också vill ha tyllkjol på jobbet…

//Jennie

2 kommentarer

  1. Du är en trovärdig präst. Du är en underbar präst som är jätteduktig på ditt jobb och det är alltid lika roligt att träffa dig. Privat som präst. Kram på dig Jennie ❤

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *