Allt har faktiskt sin tid

DSC_0481

Jag saknar barnvagnspromenaderna, då det alltid blev helt tyst och hjärnan började fungera igen. Då tankar, känslor och drömmar kom tillbaka till en. Jag saknar våra små picknicksstuder i alla möjliga olika lekparker. Hur kan jag egentligen sakna det? Det var förmodligen alltid någon som skrek om något, spillde ner hela sig så fick rusa hem och byta om, någon som kissade på sig och vi i kylan fick stå och byta om eller panikskrik hela vägen hem för någon inte ville gå hem. Men ändå saknar jag de stunderna. Jag saknar en nybadad liten filur med gosig heldresspyjamas och fluffigt hår och napp i mun. En tom vällingflaska som tappas i golvet och tunga andetag som hörs. Jag kan sakna de stunder vi suttit på hallgolvet och sjungit sånger de lärt sig, som blinka lilla stjärna eller lilla snigel. Och känslan av att verkligen kunna sången! Glädjen och alla de små leendena.
Jag saknar inte… oförutspådda nedkräkningar av diverse möbler och sängar. Nu kan barnen meddela när det är dags. Jag saknar inte att truga och mata och kämpa med en envis ettåring som vägrar öppna munnen och hela dagens planer går i kras. Jag saknar inte alla kroppsvätskor överallt på mig, i tid och otid.

Just nu älskar jag att lyssna på barnens lekar. De är Dolly style ibland och vickar lite käckt på rumpan när de dansar. De (tror sig) kunna alla texter till musiken vi lyssnar på, eller jag menar nog som de lyssnar på. Elma informerar gärna om hur man bäst gör om i ett rum och vilken sorts färg man bör använda, Elysia frågar helst frågor om Melodifestivalen och ber oss fråga tillbaka. I smyg får hennes pappa och jag googla fram svaren på de frågor vi ställer, eftersom hon vet bäst.
Jag älskar att se Elysia på gymnastiken och hennes glädje där. Så stor hon är. Så mycket hon kan och förstår nu. Så mycket tankar och förstånd som rymmer hennes lilla kropp just nu. Och så mycket frågor. Så oändligt mycket frågor. Även om det inte finns någon ände på hennes prat så älskar jag det. Vilken kvinna hon kommer bli. Vilken liten, stor tjej hon är.
Jag älskar Elmas glädje när saker uppenbaras för henne, som när hon plötsligt från intet förstår att tre fingrar plus tre fingrar är sex fingrar, och hon ser hur det var möjligt. Jag älskar, oftast, hur hon varje vecka räknar ner tills det blir lördag och hon får äta sig mätt på godis och dricka o´boy till frukost. Hennes känsla när hon längtar efter något och uttrycker att hon är så ”späääänd”. Hennes hysteriskt roliga tramserier i köket innan det är dags att sova, och vi alla viker oss av skratt.

Nej, jag älskar just nu inte känslan av att något jobbigt händer dem om dagarna där de är. Det är läskigt, men det är livet. Jag vill inte behöva höra att någon av dem behandlas illa eller orättvist, men, så är livet. Och allt har sin tid. Just nu har vi så mycket minihormoner här hemma att jag undrar hur vi ska klara oss om tio år?

Allt har sin tid. Och just nu, nu är vi här. En helt annan vardag än vi hade för några år sedan. Jag tror jag gillar det bättre och bättre för varje år.

6 kommentarer

  1. Älskar också Elysias frågor som man måste googla på”dukan googla mormor ”, säger hon?
    Och jag älskar Elma pärlande skratt , går inte att härma bara njuta av?Härliga ungar❤️❤️❤️

  2. Så fint reflekterat över tidens gång! Nostalgin verkar vara en stark och ganska otämjbar kraft. Jag kan liksom vara mitt uppe i en situation och känna saknad ändå ”åh snart kommer inte Ture tulta runt i de där gulliga byxorna längre”… Knäppt.

    1. Sånna tankar hade jag ofta när Elma var yngre också, typ; nej, nu är snart den tröjan för liten… ingen mer kommer ha den! Och så mkt minnen. Ja, typ. Jag fattar alltså! 🙂

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *