Ettåringar

Jag har inte alls sett fram emot att Bo skulle bli en toddler. Ja, jag har i ärlighetens namn oroat mig lite inför det. Men idag insåg jag att det antagligen beror på att senast jag hade en ettåring så hade vi även en 2,5 åring. Det var väldigt intensivt.

MEN! Jag hade ju glömt hur underbart det också är att ha en (snart) ettåring. Hur mycket glädje de sprider. Hur de är konstant nyfikna och förundrade och ljuvliga.

img_1501

Det gäller att ha blicken med sig bara, för han kan vara var som helst. Men jag tror faktiskt att jag övat upp den, blicken alltså. Jag minns att jag tänkte ganska ofta med Sixten ”vad borde jag oroa mig för nu?” men nu sitter den där, jag är som en vessla.

img_1525

Enda problemet med Bo är att han är alldeles för tålig. Han är så glad att få vara med brorsorna att han aldrig säger ifrån, hur mycket bank han än kan råka ut för.

4 kommentarer

  1. Imorgon får jag en riktigt ettåring!
    Jag håller med dig. Det är så roligt att följa henne nu! Det senaste är att hon ska ha hatt o halsband, annars känner hon sig inte klädd.

    Dock håller den här nästantreochetthalvt-åringen på att ta kål på mig. Jag orkar inte! Bara trots o dumheter. Jag försöker se i vilket steg jag kunde gjort annorlunda men jag kan inte ens urskilja några steg eller upptrappningar, det är liksom bara elände pang på!
    Hur hanterar man detta?

    1. Hej Linda! Och grattis idag Märta! Alltså jag vet inte så mycket om barnpsykologi men jag tycker det verkar som att processen små barn står i mellan 2,5 – 3,5 är kraftig och smärtsam. Våran (också) snart 3,5-åring har haft en väldigt turbulent tid. Eftersom den varit kraftigare än densamma för vår äldsta så kopplar jag ihop det med att han fick ett syskon vid 2,5. Inte jättelätt kanske för en liten kille. Att till en del förlora sin mamma och få en ny roll och en konkurrent. Så jag har väl inga tips mer än att låta honom vara liten så ofta man har tid. Vi har faktiskt låtit vår ha napp till och från (det behövdes aldrig med storebror) för att det är så uppenbart att han också vill vara liten och krypa upp i famnen. Luta dig tillbaka, lasta inte dig, en dag är den här fasen över och han är superharmonisk. Så verkar det iallafall vara. Kärlek och kraft!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *