Jag är inte ensam

Veckan som gick har varit brutalt jobbig. En sån där vecka jag trodde redan var historia, att jag var klar med det där nu. Men det verkar inte som att jag blir klar med ångesten. Vanligtvis finns den där som en skugga, den är en del av livet och som jag faktiskt ändå lärt mig att dela livet med. Men under vissa tider och stunder i livet då vet jag inte hur jag ska hantera den. Den tar ett mycket större utrymme än vad som nånsin kunde anses som skäligt och rimligt. Veckan som gick har jag vaknat med ångest; stark påtaglig oro som rusar genom kroppen från det att jag slår upp ögonen. Så stark att jag inte kunnat jobba och än värre är att det blir så otroligt svårt att vara en närvarande förälder.

Mitt i ångesten har jag insett att jag har en stor rikedom i mitt liv; jag är rik på vänner. När jag har mina mörkaste stunder känner jag mig som den ensammaste människan i hela världen; ”Ingen förstår mig.” Nej, ingen kommer någonsin exakt förstå mig men det finns många som vill gå bredvid, dela bördan, be och sitta kvar tills gråten har tagit slut. En av mina chefer har lämnat en korg med mat vid mitt hus, andra vänner har beställt och kört hem pizza till vår dörr och igår kom Elisabet hela vägen från Rimforsa med en korg full av äpplen…

På mornarna då jag har haft mina mörkaste stunder, har jag kunnat ringa någon, jag har fått sitta vid en väns köksbord, promenerat med en vän som har hållit min hand eller suttit i ett kapell och gråtit omsluten av vänner. Så att jag skulle vara ensam, det är inte sant. Jag är buren, omsluten och älskad. Det är sanningen.

Sedan finns också tron och livet med Gud där, mitt i oron. Det är märkligt att mitt i mörkret så kan jag ändå ana, uppleva och se Guds närvaro. Jag ser det i mina vänner och omsorgen som de visar. En vän som jag ringde en morgon berättade att hon hade tänkt på mig extra mycket de senaste dagarna och upplevt att hon skulle be för mig. Jag ser det som Guds omsorg.

Ibland upplever jag också hur Gud möter mig och talar ord av tröst in i mitt liv. En annan morgon, då jag gick min morgonpromenad för att lätta på ångestens tryck över bröstet kunde jag inte be annat än: ”Jesus, nu måste du hjälpa mig.” Då kom en kristallklar tanke till mig. Det är en strof från en psalm av Ylva Eggehorn:

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går.          Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd, i sanden finns det spår.

img_9166

 

 

12 kommentarer

  1. ”Nej, ingen kommer någonsin exakt förstå mig men det finns många som vill gå bredvid, dela bördan, be och sitta kvar tills gråten har tagit slut.” -> Så himla fint och sant, har också upplevt det under året som gått och det är en av mina största skatter i livet.

  2. Tack Jennie, för att du är öppen och ärlig! Det är så konstigt hur det funkar, men jag hade en KASS dag igår (vid det här laget har hela Addis sett mig gråta) – och din text blev som lite balsam på själen. Med det sagt, så hoppas jag innerligt (!) att det ska vända för dig och att ångesten ska tagga ner rejält. Kärlek!!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *