Ågren och Blåmärken

Alltså det här med att jag ska genomföra ett ”idiot-lopp” om mindre än två veckor det känns just nu som en rätt knäpp idé. I början av sommaren upplevdes oktober som väääldigt långt bort och jag tänkte att det blir ju hur lätt som helst att vara i form för att genomföra ”Toughest” om några månader.

Jo, det är lätt att tänka så men sanningen såhär mindre än två veckor innan är en helt annan. På grund av dålig disciplin och mental dipp är mina armmuskler verkligen INTE i form för några såna här:

jg_150516_toughest_ume-_1994
foto lånat från toughest.se

eller såna här:

Photo: VincentCruz.se
foto: VincentCruz.se

Dessutom fick jag en rejäl smäll på armen igår när jag försökte ta mig genom hinderbanan i Norrköping. Jag skulle hopp ner från ett så kallat ”irish table”, tänk dig ett litet bord som är typ 2.5 meter upp i luften. Min relation till höjder är mins sagt sval så jag tänkte försöka mig ner genom nån typ av ”hänga-i-ena-armen-och-hoppa-ner” för att liksom få närmare till backen. Det var en dålig idé; vilket resulterade i att hela min kroppsvikt hamnade på min överarm och den liksom klämdes mot kanten av brädan. Först tänkte jag att nu är liksom muskeln helt kvaddad men det var mer som att jag fick mig en rejäl smäll. Det blev därför inte så mycket armträning. Nu tronar endast ett rejält blåmärke och en öm överarm som påminner mig om min klantighet.

Men jag ska inte banga jag lovar. Det är mitt livs första lopp och det är klart som korvspad att jag har lite ågren såhär några dagar innan – Eller vad säger ni andra loppfantaster?

Jag kommer ta mig runt på nåt himla vänster om jag så ska springa 20 straffrundor ska det ändå gå. Löpningen kommer jag i alla fall klara. Det är det positiva i kråksången. Jag har hållit igång med löpningen och jag har fått min man att börja träna igen – för han tycker det är så kul med hinderbanor. Så nästa år kanske även mannen kommer med?

680
Foto: YURIKA PALMQVIST, expressen.se

Och så måste jag dela något som gav mig extra hopp; Dom här sköningarna från Uttervägens gruppboende genomförde samma lopp i Umeå för ett par veckor sen. De tränade målmedvetet tre pass i veckan hela våren och sommaren – mycket imponerande! Såhär sa en av tjejerna om loppet efteråt:
– Ibland kunde jag känna att jag behövde lite hjälp. Då försökte jag tänka att ingenting är helt omöjligt…

Tack Uttervägens ungdomar för att ni visar vägen – Nu kör vi!

 

 

1 kommentar

  1. Vad roligt att du uppmärksammat detta härliga gäng. Ses vi i skogen den 16/9? Gänget har bestämt sig för att springa igen.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *