Herre förbarma dig

Allt jag håller på med känns futtigt och smått.

Jag måste släppa det jag har för händerna.

Böja mina knä. Blunda. Kvida ut.

Herre förbarma dig. Herre förbarma dig. Herre förbarma dig.

Hela veckan har bilder av Aleppo susat fram över näthinnan. De där människorna, de där barnen, fångade i striderna. Och ordet journalisterna använt som ett desperat försök att beskriva förödelsen ”månlandskap”. Det ser ut som ett månlandskap. Ingen stad längre. Inget myllrande liv, där man känner varje steg och hörn. Där lukten av te och glada skratt blandas med heta diskussioner. Bara tystnaden. Månlandskap. Inte mänskligt längre.

Hela veckan har Europa äcklat mig. Våra överdådiga köksbord, våra överdådiga villor och så en illusion av att det är vi som har kris? Ilskan, hopplösheten, maktlösheten turas om att fylla mig. Och så finns detta enda kvar.

Att böja mina knän. Ropa ut. Herre förbarma dig.

4 kommentarer

  1. Det är så lätt att bli uppgiven, att tappa hoppet. När asylpolitiken började stramas åt blev jag så arg och ledsen och nu känner jag mig mest uppgiven och sorgsen. Det blir så mycket att ta in.
    Ja, Herre, förbarma dig!
    Det har blivit tydligare och tydligare för mig att vi som kristna lever mitt i ett rike som inte är i enlighet med Guds rike. Staten är inte främst en välgörare. Vår uppgift är att vara kyrka oavsett hur god eller ond staten är, inte att kontrollera händelseförloppet i världen. Men ändå, jag blir ledsen när staten blir ondare än vad den varit…
    Ja, Herre, förbarma dig!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *