Den ständiga chocken

Så finner jag mig själv på knä i tårar och den lilla storebroren frågar om han får låna telefonen och ringa till pappa. Jag klickar fram numret och ger honom luren och hör:

”Pappa kom hem. Mamma bara är arg och bråkar och gråter idag.”

Det är inte ett av livets stoltaste ögonblick. Jag känner mig liten, svag, som en så dålig mamma, ja helt värdelös.

Och världens finaste man, stuvar om sitt schema. Kommer hem och beordrar mig att gå till sängs. Jag sover en timme. Och vaknar upp av alarmet för att gå ner och hjälpa till. Då är huset tomt.

Jag ringer Christian. Han har tagit med sig alla barnen och kört till Linköping. Och han säger, du Elisabet, kan det inte vara den tiden i månaden…?

Och som en lyckoilning går vissheten genom kroppen. JAG HÅLLER INTE PÅ ATT BLI TOKIG!!! JAG HAR PMS!!! Hur är det möjligt att jag glömmer bort det, varje månad? Och har det inte blivit kraftigare efter varje förlossning?

Hela min sinnesstämning skakas om, nu när jag vet varför jag varit så gnällig och ynklig och arg. Och njutstressen slår på. Tre timmar ensam i huset. Tre timmar ensam i huset!!! Möjligheterna är oändliga!

Eftersom en timmes sömn redan kunde läggas till handlingarna njutningsoptimerade jag min ensamhemma eftermiddag enligt följande:

Timme 1: Skärmtid. Förslagsvis något att gråta ut till. Förslagsvis med en liten skärm i handen under tiden.
Timme 2: Städning och input. Lyssna på en predikan och moppa köket.
Timmer 3: Löpning och hiphop. Ut med värdelöshetskänslorna, in med endorfiner.

Sen kommer de hem. Pappan och pojkarna. Till en ny mamma.

14 kommentarer

  1. Alltså jag grät lite när jag läste detta. Fy vale vad sant det är. Och då äter jag piller som ska dämpa de där värstingstunderna men de tränger sig ändå på.
    Då är det så himla bra med förstående makar också. Älskar det!

  2. Jag förstår vad du menar. Ja glömmer oxå bort det varje månad o fattar inte varför jag är låg och lättirriterad och när mensen kommr är det som JAHAAaaa va de därför…

    1. Det finns förresten en sång av mamma mu-författarna: mamma är trött o sur, mamma är trött o sur. Gå o lägga dig mamma, gå o lägg dig mamma, gå o lägg dig nu!

  3. Å här sitter jag också med tårar i ögonen. Hormonerna alltså. Röven i lådan vad jobbiga de är!!!! Och fin man den där Christian.

    Love U!

  4. Jag har följt min mens med en app i några år nu (P tracker heter den), och numera är jag faktiskt alltid beredd. Annars känner jag igen det där så väl sen innan. Menscykeln är otroligt fascinerande och jag har verkligen förstått det och mig själv så mycket bättre sen jag började hålla koll på detta vis. Jag tycker vi förtjänar att anpassa livet lite efter våra hormoner. Många kvinnor som elittränar tränar som hårdast från mens till ägglossning för att sedan ta det lugnare. Jag försöker också tänka lite så att planera aktiva grejer när jag mår som bäst och mer utrymme att få vara ifred när mens närmar sig. Jag brukar må som sämst typ fyra dagar innan mens. Innan tyckte jag det var långt innan och att jag borde må bra då och sämre sen. Men nu vet jag att mönstret återkommer varje månad så det är skönt att vara beredd och att slippa ifrågasätta sig själv – det är som det är. Jag är inte knäpp, jag är kvinna. Sen kan det också bli värre pga näringsbrister – därför det är så mycket lättare att få värre problem efter flera graviditeter. Så en multivitamin t ex kan hjälpa.

    1. Asså jag följer också mensen via app, men glömmer kolla och är därför ofta helt lost… Låter klokt det där med att planera livet lite efter hormonerna, kanske man borde göra lite mer. Jag har ju en cykel till att hålla reda på dessutom, får ju behandling på sjukhuset vart fjärde vecka och är alltid som tröttast före och som piggast efteråt. Kram!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *