Ja, vad ska man säga?

Vi kommer inklampades genom tamburen. Humöret på mig, mamman, har precis lyckats hålla ihop. Fyraåringen blir galen för onödig sak kan tyckas, sexåringen ignorerar eller kanske skriker tillbaka. Jag vet inte. Jag är för trött just nu. Jag försöker liksom stänga av men samtidigt kan jag det aldrig.

Jag är inte den värdelösa mamman, jag har sedan länge bestämt att aldrig mer kalla mig själv det. Jag gör faktiskt, alltid, så gott jag kan. Ibland håller det, ibland inte. Ibland tar dagens arbete och dess kraft som går dit, över, och hela situationen känns oumbärlig. Onödig. Varför ”skaffade” jag barn? Jag kan inte ens ta hand om dem.

Jag vet, med mitt förstånd, att jag är en bra mamma. Jag är det. På mitt sätt. Men när en trött och sliten själ plötsligt dyker upp – och det gör den verkligen helt utan förvarning – då kan inte ens förståndet tränga sig igenom.

Så vad göra? Dessa dagar då känslorna tar över för mycket och förståndet inte får en chans att påminna. Ingenting. Jag gör ingenting. Jag tänker inte låta själen rycka i mig sådär, men jag avstår också från närstående pepp. Det blir bättre. Jag vet vad jag behöver och jag får se till att få det – återhämtningen. 

Jag planerar in den, sådär som just jag återhämtar mig. Jag ser till att med make och eventuellt andras hjälp, så sker den. Den för inte passera. För då, då blir det inte bra. Då kanske jag en dag vaknar upp och faktiskt är en värdelös mamma.

Jag tänker inte det. Jag ska återhämta. Och sedan ska jag ta nya tag. Inte idag. En annan dag.

2 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *