Lösryckta tankar om att hålla ihop

Det här är ingen skvallerblogg. Jag är bara så uppriktigt ledsen för beskedet att Jennie och Filip Hammar ska separera. Nu förtiden när människor bjuder in en i deras liv, genom poddar, bloggar och dagliga bilder på instagram så känns det ju nästan som att man känner dem.

Jennie och Filip har kämpat sig igenom så tuffa saker. Hans psykiska sjukdom och deras ofrivilliga barnlöshet. Och så kommer barnen. Och livet blev inte som en hade tänkt sig. Eller vad var det nu som hände?

Jag vill aldrig spekulera i varför människor väljer att gå ifrån varandra. Bilden är alltid mer komplex än det man ser från håll. Det finns många lager och olika djup. Jag utgår från att de verkligen har gjort allt som finns att göra för att det ska gå. Men det gick inte. Det gick inte att hålla ihop.

Men hur hinner man skilja sig? Tage fyllde precis ett år. Ungefär samtidigt som vår Bosse fyllde ett. Det senaste året har min och Christians relation varit väldigt oromantisk. Det har varit mycket av att kavla upp ärmarna, bita ihop och ”hang in there”. Men vi är högst medvetna om att det är en fas. En kort tid, utan någon vettig sömn. Hur hinner man mitt i det ge upp om varandra?

Vi måste komma ihåg de där störiga kommentarerna man får av alla med vuxna barn; ”njuuuuuut”. Vi behöver komma ihåg det, inte för att njuta kanske, det är svårt att njuta på beställning. Men för att härda ut. För att förankra vissheten om att den här intensiteten av livet är en kort tid. Det kommer andra tider, då pauserna blir längre, då ingen klättrar på en.

Det väntar en tid med sovmorgnar, ensambajsande och tittavarandraiögonen-middagar. Tills dess vill jag inte tappa bort relationen till min man. Vi kämpar på, men vi gör det hand i hand. Och vi är beredda att slåss för att det ska fortsätta vara så. För alla er som har det tufft i er relation. Låt det inte rinna ut i sanden. Be om hjälp! Praktiskt, så att ni hinner prata med varandra. Men också för samtalsstöd och hjälp att komma vidare.

Hang in there! Det kommer nya dagar!

/Elisabet

dsc_0620

15 kommentarer

  1. I mitt fall förstår jag verkligen hur man hinner. Vi var nog i vår värsta punkt när Knut var typ 8 månader däromkring (och Knut var ju vårt mirakel). Sen tror jag att jag i mitt köttsliga jag är en person som lätt skulle kunna dra. Jag blir sjukt arg och hämndlysten och tanken på att dra har ibland varit väldigt lockande. För mig är det så enormt påtagligt att löftena vi gav varann när vi gifte oss inför varann och Gud har hållt ihop oss. För ibland har jag stannat BARA för att jag lovat och för att jag inte får dra för det har Gud bestämt. Väldigt oromantiskt men ibland ser man på varann på värsta tänkbara sätt. Då har det varit detta som hållit ihop oss och som sagt till mig att enda alternativet är att älska och kämpa och rädda det här. Och det har funkat! Men jag hade som sagt inte fixat det om jag inte trodde på det verkliga i löftena vi gav. Känner mig så rik att jag får dela livet med en person som jag gått igenom så mycket av allt tillsammans med. Som har sett mina värsta sidor och jag hans. Är så galet trygg med Martin och jag tycker faktiskt det blir bättre för varje år som går. Kärleken blir djupare och liksom mer ren, när vi verkligen känner varann och helgas år för år. Jag tycker det är mäktigt! Men det är verkligen inte lätt alltid.

    1. Tack för ditt vittnesbörd, TH, så starkt! Ja, alltså utan Jesus hade det varit helt kört. Men häftigt att man verkligen kan stå på löftena man givit.

  2. Tack för ditt inlägg! Alla som är i småbarnsfasen behöver nog påminna sig med jämna mellanrum om att det kommer något efter detta. Det går att hänga i ett tag och ha ett större fokus på barnen än parrelationen, och det är lättare med vetskapen om att det är en begränsad tid. Och under den tiden, precis som du skriver, hjälpas åt och kämpa tillsammans med att få vardagen att gå ihop. I februari ska vi bli tvåbarnsföräldrar om allt går som beräknat, och det ser jag väldigt mycket fram emot. Men jag bävar samtidigt för att jag vet vilken påfrestning det är för parrelationen att ha små barn och redan nu kan det vara svårt att få till egentiden. Men när det blir jobbigt så gäller det väl helt enkelt att hänga i. Och sen försöka ta bort saker som gör vardagen onödigt stressig, och inse att man inte kan vara lika engagerad i allt i alla tider av livet.

    1. Bara att ni förbereder er i tanken att det kommer att bli tufft, hjälper nog en hel del. Allt har sin tid osv. Det beror ju också på vilken bebis ni får. Vår tvåa hade kolik och i ärlighetens namn så minns jag nästan ingenting från de första fyra månaderna. Inte för att skrämma dig alltså! Utan jag menar att det går det också. <3

  3. Usch, jag blir också så ledsen!!! Nån sa till mig att Carina Berg och Kristina Luuk också skulle separera, då dog jag typ.
    Håller med, ta hand om ER och be om hjälp – ofta!

    1. Ja, jag blev också så ledsen. Vi behöver vara genomskinliga. Det är inte lätt, vi fattar. Men det är värt att kämpa för. Men det är den rösten som håller på att tystna lite i samhället. Man hör ju oftare att det är värt att se om gräset är grönare nån annanstans och sånt.

  4. Jag tänkte på samma härom dagen när jag hörde om Luuks. Och alla skilsmässor tar tag i mig, kanske på ett särskilt sätt för att mina föräldrar också är skilda. Det är liksom ett livslångt beslut man tar när man skiljer sig, särskilt (?) Ur barnens perspektiv.
    Vi har mycket att önska av vår relation just nu, men jag påminner mig om en blogg underbaraclars skrev för några år sedan – Sitt ner i båten (går nog att googla fram), ta inga stora beslut när det blåser som mest. Typ.

    1. Eller hur. Så klokt. Lite det jag menade med att fråga hur man egentligen hinner. Sen kom jag på att vi ju beslutade att rycka upp oss och flytta långt mitt under den mest intensiva fasen, så jag ska nog inte säga något om att inte ta stora beslut just då. Men kanske lite annorlunda när det är friden och glädjen som driver en till ett beslut snarare än det motsatta.

      1. Stora beslut kan ju ändå ha olika betydelse. Att bestämma sig för att försöka få ett till barn är väl till exempel ett annat stort beslut som man ofta tar under den här tiden.
        Men som du säger, vad som driver en till beslutet har ju stor betydelse!

  5. P.S Apropå skilsmässor bland offentliga personer blev jag väldigt ledsen när Erik och Martina Haag skilde sig – de verkade så fina tillsammans och fyra barn och allt… Är väl omöjligt att inte engagera sig åtminstone lite i de kändisar som man följer lite mer.

Lämna ett svar till Eva Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *