Lejonungar

Jag har kommit in i en period då jag tänker mycket kring barnuppfostran. Hoppas det är ok att det blir en del sånt här just nu! Jag tror det beror på att Bo blivit 1 och bebistiden är över och nu börjar vi allt mer formera oss som en familj med tre barn. Hitta våra platser, roller – hur vi relaterar till varandra.

Så idag tänkte jag skicka ut frågan till er kring det här med barn som slåss. På ett plan tycker jag ju självklart att det är nolltolerans på slag bland barnen. Men å andra sidan… Har jag kommit på hur hopplöst det är med en sån regel. För såhär ser det ut hemma hos oss:

Barnen är verkligen som lejonungar. De brottas, kånkar runt på varandra, hur jag än gör hamnar de i högar på varandra. Och det måste väl vara något bra? De övar och testar och grejar och vad de nu gör.

Men så…blir det ju alltid så att någon tar i för hårt. Och den andre svarar med att dra i håret och plötsligt är det bara skrik och gråt.  Det blir så lätt att den svagaste får mest stryk och jag tycker inte det är ok.

Hur går man tillväga? Har ni råd, erfarenheter? Finns det någon bra lättförstålig gräns att dra?

Tack för hjälpen!
<3

ELISABET

8 kommentarer

  1. Åh ❤️ Jag tror man helt enkelt bara får göra sitt bästa. Inse att man kanske inte kan få bort det helt (nu) utan att man helt enkelt får försöka hindra att någon kommer till skada (för mycket) och att man PÅ SIKT får lära dem hur man ska hantera sin styrka. För man fostrar ju, men det är verkligen inte lätt att se resultat från en dag till en annan, men man får tänka att det är fina tonåringar och vuxna vi formar – för det är då de har potential att verkligen skada andra utanför familjen, och det är verkligen inte ok.
    Det är lätt att tro att det man säger inte går in, men det gör det. Det ni säger och gör går in även om det inte märks på en gång.
    Rent praktiskt hos oss (här är det Knut som kan bli väldigt fysisk ibland) så är det aktivering som gäller när det går åt fel håll. Han behöver hjälpas in i en lek eller någon form av aktivering. Han går runt och slåss om han är uttråkad och ingen gör något med honom. Så i de där stunderna så säger man givetvis ”man får inte slåss” osv men också hjälpa honom att hitta på något bättre.
    Det stämmer nog väldigt bra in på ungdomar också – uttråkade, frustrerade ungdomar utan positivt vuxeninflytande blir farligt.

  2. Det där tycker jag också är svårt. Vps barn brottas inte (än) men Joel slår Märta om hon (ser ut att vilja ) ha sönder ett legobyggen eller så. Joel har typaldrig riktat ett slag mot någon annan någonsin trots att han varit slagpåse och blivit biten nästan dagligen ett tag. Då ville man ju att han skulle säga ifrån istället…
    Det är väl skillnad på slag o slag, o det är ju bra att visa att man nåt en gräns… även om barnet inte skulle slå utan härja låss o skrika istället så skulle jag nog reagera på det också, men på något sätt måste man ju säga ifrån även när man är barn.
    Funderar högt.
    Och nolltolerans. Tjata tjata tjata. Vad hjälper det?
    Märta gör ju allt som man säger Ajaj till o Joel testar också gärna gränser (på ett mindre charmigt sätt).
    Jag funderar också på uppfostran. Hur gör man? Klart att barnet behöver veta att det inte är okej, men samtidigt är väl trotset hela grejen för utvecklingen. ????

  3. Det beror sig lite på varför de slåss och på vilket sätt.
    Ett tag gick vi in o sa ifrån väldigt mycket, men det blev fel 8fick tips att låta barnen få möjlighet att reda upp bråken själva) och det gjorde vi, men mycket is i magen o känslan stackars x som y slår/bråkar med, men vi stod på oss o sa lös det själva, säg ifrån, berätta vad du tycker o så var vi ”upptagna” med något annat o tro det eller ej, men antalet slagsmål har minskat o när de har slagits blir de ofta kompisar väldigt snabbt o lätt igen. Att slåss är fel, men det är lätt att göra fel, för alla barnen. Att även prata om att man kan göra fel o att man får göra förlåt. Inte tvunget säga, men göra, typ en kram, en klapp, laga om man tagit sönder o liknande. Sen såklart vissa saker, när det går för mycket över styr går vi in och bryter o om vi hör att barnen försöker reda ut men inte klarar går vi in o stöttar. (Det där är dock vår idealbild av hur det fungerar, lika ofta blir det, mammamonstret som kommer in , skäller på barnen o delar upp dem i vars eget rum o hotar med att skärmtid o lördagsgodis osv ska försvinna…)
    Killar har en viss förmåga att leka väldigt buffliga lekar, precis som om de var lejonungar o måste bestämma vem som har högst rang, att de brottas är ofta helt ok o normalt. När det gäller brottning/slagsmål på lotsas kan det vara bra att gå igenom ”regler” vad är ok o inte. Var får man brottas, var får man hålla/inte hålla. På en förskola där jag jobbade hade man problem med slagsmål bland ett gäng killar, de ville hela tiden slåss o lekte ”vilda” lekar. Problemet var att de inte var överens om lekreglerna. När en ped satte upp foton på superhjältar kunde barnen enas kring vilken lek de lekte och hur den gick till, alltså blev det betydligt lugnare.

    1. Inspirerande med det där att lösa själva. Det har man ju hört, men att barn kan vara konkreta och på riktigt prata sig igenom efter att ha bråkat/slagits känns ju som det skulle funka på riktigt så som du skriver det! För vår del dröjer det tills barnen är så pass jämna, men å ndra sidn kommer de väl ha många år på sig att praktisera detta när det väl har börjat…

    2. Tack för din kommentar Anna! Vi ska kanske våga ge dem lite mer utrymme att lösa saker själva. Det där med att göra upp tydligare regler vad som gäller för varje lek var supertips, ska testa!

  4. Alltså jag tycker det här är lite jobbigt det här, och hade inte tänkt kommentera just för jag funderar… Är det för att jag då har två brudar hemma som de inte slåss? Tråkigt ju, att vara den där typiska normen… Kanske? Men mina två slåss inte. Men däremot… Fy sketan vilka verbala kvinnor jag kommer jag få. De vet verkligen vilka ord man ska säga för att trycka till den andre. Och DET jobbar vi med ständigt hemma!
    Ibland får de bråka och lösa det, ibland lägger vi oss i. Jag tror det vikitga är att vara medveten om vad de gör, kanske ha ett öra med i leken/slagsmålet för att kunna bryta om det blir för hårt eller allvarligt.
    Ja, lite så kanske.

    1. Jag tänkte också på det där. För det verkar vara så att pojkar så mycket mer hamnar här, men tänkte att det får bli ett annat samtal. Elaka ord behöver ju inte vara bättre eller enklare nej, men bra med medvetenhet, yes! <3

Lämna ett svar till Elisabet Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *