November- peptalk dag I: Gå ut ändå!

Jag tänker mig den här novemberpeppgrejen som en slags julkalender fast i november. Asså i december har vi en massa andra göttiga grejer OCH en kalender som räknar ner till jul. Då kan vi ju liksom börja redan NU att räkna ner till december och fylla våra dagar med lite ljusglimtar, då det solljus som når vår bleka nuna denna månad är under all kritik! Så här kommer mitt första tips; Gå ut ändå!

Alltså detta här med att ta sig ut i november är ju inte så lätt men grejen är att vi behöver ju verkligen det. Själv har jag en app som jag använder för att hålla koll på hur jag mår och hur jag tar hand om mig själv dvs. basala grejer som mat, sömn, utevistelse och träning. Då kan jag säga att den sammanlagda tiden utomhus de senaste två veckorna är ca 1,5 timma. Ja, ni läste rätt 1,5 timma!!! Jag åker bil till jobbet, hämtar barn, går in, gör mat, lägger barn och sitter vid datorn. Typ så. Inte bra för mig. Jag behöver ljus och jag behöver röra på mig. Så igår när vi hade ledig var jag bara TVUNGEN att ta mig till en skog, på med långkallingar, mössa och termos. Mer skog, mer långkallingar och termos åt folket!

img_0311_fotor

img_0331_fotor

img_0359_fotor

img_0351_fotor

 

 

img_0462_fotor

img_0469_fotor

img_0471_fotor

8 kommentarer

  1. Åh! Vi hälsade på vänner med superfin stadspark i helgen. I söndagens vackra höstväder var det enkelt att leka ute i två timmar!
    Men det är ju en helt annan sak när regnet smattrar mot rutan…
    Bra pepp!!
    Vad är det för app, förresten?

    1. Eller hur!!! Det är ju nästan som doping när det är en solig dag insåg jag idag när det hällregnade mot en mörk fönsterruta …. Appen heter Pacifica, du kan läsa mer här:https://www.thinkpacifica.com

      Jag fick som ”läxa” av min terapeut att skriva dagbok för att se hur jag mår och så kanske en kan skönja några mönster och se att det inte alltid är nere utan att livet är ju både upp och ner… Men att skriva för hand i en dagbok på kvällen när jag stupar i säng. Nä, jag får inte till den där rutinen längre, tyvärr. Men då tänkte jag att i dagens samhälle måste det ju finnas en app för detta, finns ju iaf en massa KBT-appar. Då hittade jag denna gratis-app. Tar typ två minuter/dag. Perfa!

      1. Appen är särskilt utarbetad för att hjälpa en vid ångest och depression därför finns t.ex. avslappningsövningar och andra praktisk tips för hur du kan må bättre 🙂

  2. Du tar verkligen fantastiska bilder, Jennie! Både på barnen och på naturen!
    Och så bra med en Novemberkalender! En liten November-påminnelse varenda dag! 🙂

    För å, jag ÄLSKAR ju November! Det är som första milen på maraton (som jag visserligen aldrig sprungit, men sett min man springa) – allt är fortfarande nytt och fräscht. Mörkret är lite ovant och mysigt, de levande ljusen orkas tändas med entusiasm och det är skönt att få ”bara vara”. Helt ok att sitta inne; på med film och raggsockor!
    Men det känns även ok att kränga på regnkläder trots tre svettiga ungar. Det går fortfarande att peppa sig själv. Att anta utmaningen och fortsätta framåt i lagom långsam takt.
    Det luktar fräscht. Finns några vackra blad kvar på träden. Och kanske kanske kommer första snön snart. Och den gången man tar sig ut med ett korvpaket och några grillpinnar så kan man verkligen klappa sig på ryggen och tänka att: ”ja, tänk att det faktiskt går att grilla i november!”.
    Och så är det ju förväntningarna på julen. Inga krav ännu, bara längtan och en tro på att ”i år kommer jag vara ute i god tid och slippa all stress”. Den ligger sådär lagom långt bort och ångesten inför alla ”måsten” är ännu inte ihågkomna.

    Ni fick visst igång goa minne i mig! 🙂 November! Det är bra grejer!

    (Kanske kan jag tillägga att jag ju skriver från andra sidan av jordklotet och därför i min höst-saknad kan överdriva vissa positiva minnen…
    Den sista delen av den alltid för låååånga vintern saknar jag dock inte! Februari/mars spenderar jag gärna i Afrika! För evigt!).

    1. Haha, ”allt nytt o fräscht”. Var har hon varit hela oktober, hann jag tänka innan jag läste vidare. Vi har haft tre veckors konstant regn här. Höstrusket känns inte nytt i fräscht… ursäkta deppen!

  3. Tack! Kul att mina foton kan glädja någon annan och ge dig lite höst-feeling i Addis 🙂

    Spännande att du älskar november men det kan nog vara närheten till ekvatorn som påverkar dig 🙂 November är väl inte favoritmånaden i mitt liv, den ligger nog på silvermedaljplats… från botten. På första plats. Där tronar ju för evigt och för alltid februari. Och mars har nog en bronsmedalj. Men då kan en ju ändå märka att ljuset har börjat återvända.

    Och, ja snart kan jag också börja fundera över jul, julkort och längta efter adventsstjärnor… Snart så! Så en viss charm finns det ju ändå över gråvädret. Jag kan tycka att det finns en skönhet även i det dystra. Tänker ofta på boken ”Stackars Pettson”. Den är sååå vacker på nåt sätt.

    Nåd&Frid

  4. Jag läser allt här men hittar en extra kraft i dina ord, kanske för att du beskriver det jag känner men att du ändå är prälle. Att man liksom kan få känna si eller så utan att det är skamligt och ”okristet”. Det är nog den kulturen jag befunnit mig i som varit sån och ibland tycker jag kristenheten har köpt för mycket av det där ”positivt tänkande”sättet. (Gillar DNs kartläggning nu kring ”negativt/realistiskt tänkande”). ”Lite själavård” och så är det klart eller ”gå fram för förbön så…”

    Ibland är det bara underjordiskt tungt trots att vi har ett överjordiskt hopp. Vi var ändå ute igår och tankade D-vitamin, svinkallt och vackert. Jag blev inte full av energi men ändå, att fortsätta gå framåt, det ljusnar till slut.

    Kramar och heja dig!

    1. Mickan!

      Tack, vad gott att du kan få kraft av det jag skriver. Jag känner också någon typ av ”släktskap” med dig i hur du skriver – det ger mig också en tro på att jag inte är så värst konstig ändå 🙂 Vi är flera. Det är viktigt att veta!

      Å min bön och längtan är verkligen att fler ska känna att det är okej att vara sig själv inför Gud och i kyrkan. Tyvärr har vi som kyrka klantat oss rätt mycket. Men jag tror också att vi som brottas med ångesten behöver prata om det och ”visa” oss i kyrkan när vi inte är på topp…

      Ja, det där med att förbön och själavård löser allt är ju problematiskt. Som teolog tänker jag att det är en del av framgångsteologin som är rätt tilltalande – att vi så gärna vill att allt ska bli bra och om vi bara tror det, då blir det så. Men jag tänker att det är viktigt att vara realist och förstå att vi alltid är människor med alla våra sidor så länge vi lever här. Sen lever jag också i tron på att bön gör skillnad. Men att bön alltid löser allting, det blir en obalanserad och skev teologi.

      Ja, ibland är livet överjordiskt tungt. Det jag tror mest på är att dela det med andra. Och det tror jag verkligen är en gudomlig princip; ”Bär varandras bördor” var det visst nån som sa…

      Fridens liljor till dig och välsignelsens vind i ditt skrivande – keep up the good work!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *