Novemberpepp – Anmäl dig till dig ett lopp

Alltså det här med träningen. Det har varit mycket upp och ner och sisådär med det för min del. Sedan vi fick barn har jag inte lyckats hålla igång träningen något vidare. Men vårvintern när Mirjam var bebis, dvs. tre år sedan, då upptäckte jag plötsligt att jag ”kunde springa”. Inte som att jag rent fysiskt inte kunde innan men jag har bara tyckt att det var så urbota tråkigt. Men jag ville så gärna träna för att mitt psyke funkar så mycket bättre när jag håller igång. Att få till någon typ av träning när en bor på landet och ens man jobbar flera kvällar i veckan plus helg det är ingen lätt ekvation.  Den där teminen hade jag lyckats att ta mig iväg till ett stykepass en gång i veckan under vårterminen och i den gruppen hade jag två vänner som joggade. Ja, ni hör ju jogga – hur kul låter det? Inte särskilt. Men bägge två var trötta mammor med rätt låg atletnivå. Så då tänkte jag helt enkelt; Kan dom så kan jag! Och så började jag att springa. Och döm om min förvåning när jag faktiskt lyckades springa några kilometer OCH tycka att det var skönt…

Men löpningen stannade vid att bli väldigt sporadisk och inte så särskilt målinriktad. Springa tre rundor en vecka. Springa noll rundor de närmaste tre veckorna. Typ så. Jag är ju i grunden ingen tävlingsmänniska och hade ingen längtan att tävla eller vara med i något lopp. Fast grejen är den att när jag väl började mäta tid, längd och hastighet med hjälp av en app då ville jag bli bättre. Jag ville utmana mig själv. Och under somrarna har jag blivit bättre men sen när mörkret, kylan och tröttheten smugit sig på under hösten då har jag slutat att springa. Fast det är ju då jag egentligen behöver det som mest! Det är ju då jag behöver dom där endorfinerna och andra må-bra-hormoner som träningen ger för att inte deppa ihop i snöslasket.

För ungefär en månad sedan sprang jag mitt livs första lopp. Jag har inte tävlat i någonting sen Myckleby fotbollscup som 10-åring. Men i juni blev jag utmanad av två gymnasiekompisar. Vi hade en skön helg med mat, snack och skratt. Nathalie hade några dagar innan helgen skrivit att den som ville kunde ju ta med sina löparkläder för hon skulle försöka få till en löpartur. Det blev en liten stunds löpning med lite styrka med Natta och Josefine. Riktigt kul att få in lite styrka i löpningen också tyckte jag. När vi sedan satt och stretchade på vardagsrumsgolvet fick jag veta att dom anmält sig till Toughest. Jag hade en vag idé om att det hade något med livsfarliga hinder att göra; höga höjder, lera, vatten och annat. ”Det vill jag också vara med på!”, hörde jag mig själv säga. Jag kollade mina jobbhelger och insåg med skräckblandad förtjusning att jag faktiskt var ledig den helgen i oktober då loppet skulle äga rum.

Månaderna gick och plötsligt var det oktober. Jag var i helt okej fysisk form. För jag hade för första gången i mitt liv faktiskt tränat rätt medvetet med både styrka och löpning. Med målet i sikte. Men min mentala form var den lägsta på hela året. Nedstämd och ångestfylld tog jag mig ändå till Göteborg. Men katastroftankarna var som en hagelstorm i min hjärna; Hur i hela världen kunde jag vara så dum att jag anmält mig till det här loppet? Skulle jag slå mig sönder och samman? Skulle jag svika laget och skämma ut mig? Ja, på morgonen innan loppet satt jag faktiskt och grät på Josefines balkong. Josefine som egentligen skulle varit med och hade fått mig att anmäla mig men nu kunde hon inte själv vara med. Men för mig var hon den viktigaste personen i laget. För hon talade mig till rätta, uppmuntrade mig, tröstade mig och fick mig att ändå våga. Tack Josefine! Och tack till världens bästa lag: ”Uppfostrade av djur”.

14619889_10153696658907132_2123661646_n_fotor

Det lopp jag sprang heter alltså Toughest det är ett sk. OCR-lopp. Med löpning och en massa hinder; 7.5 kilometer löpning och 40 hinder. Om du inte klarar ett hinder får du springa en sk. straffrunda. Det gör att även om du inte klarar alla hinder kan du ända alltid komma i runt banan. Du behöver inte vara elittränad för att klara av det. Men någon typ av löp- och styrketräning samt att prova på några av hindren innan det är att rekommendera. För det sitter så mycket i huvudet vad du klarar och inte klarar. De hinder jag hade prövat på och bestämt mig för att genomföra de klarade jag! Som t.ex. att hoppa från en flera meter hög plattform ner i en vattengrav trots min höjdrädsla…

14593690_10153696659902132_1901924602_n_fotor

14627925_10153825040325404_112940269_n_fotor

14625465_10153696829552132_1139634728_n_fotor

Efter två timmars springande, klättrande, krälande, bärande och kämpande kom vi i mål. Hela laget! Alltså det var en sådan eufori. En sådan glädje går närmast att jämföra med glädjen och lättnaden efter en förlossning! Så nu är jag fast. Jag är sådan där som springer lopp. Och den här vintern har jag gett mig den på att hålla igång hela vintern. För första gången ska jag klara det, vinterträningen. Målet är Toughest i maj – Malmö 2017. Hänger du på?

toughest_fotor
Världens bästa lag – ”Uppfostrade av djur”: Johan, Stefan, jag, Natta, Axel och Kattis.

10 kommentarer

  1. Kul! Vad gött att du fixade det och är så pepp(ande)!
    Jag började springa i höstas o insåg att det gick riktigt bra och skulle också vilja springa lopp (dock ALDRIG ENS FÖR EN MILJON TOUGHEST).

    Men hur håller man bäst igång under vintern? När jag skulle springa i söndags fick jag ju skotta två dm blötsnö istället!

    1. Hejja dig Linda!
      Gört – anmäl dig!
      Blä för blötsnö men ändå riktigt gött å komma ut. I alla fall efteråt 😉

        1. Oj, jag springer rätt mycket i skogen och där är det inte så halt än så länge… Jag springer fortfarande i mina Nike air zoom som jag gille mycket. Men jag kommer nog behöva dobbar snart men funderar även på att köpa terrängskor. De funkar ju bättre även för skogspromenader om det är lite blött.

  2. Yeah! Blir så inspirerard. Kan vi inte enas om ett hallelujamorsorna-lopp som vi bjuder in läsare att springa med oss? Toughest är kanske för stor utmaning. Kanske ett vårruset eller nåt sånt, mitt emellan Skåne Och Östergötland nån gång.?

  3. Härligt inspirerande text, älskar att du verkligen blivit hinderbanepepp efter detta!
    Du imponerande verkligen, vilket pannben och mental styrka! Hade så gärna velat vara med, men ny chans kommer ju i maj 🙂
    Min svaghet är att jag gillar att dra runt i gymmet men är usel på att pressa mig i löpspåret. Ska försöka hitta den där lusten att jogga nu under vintern, vet ju att den går att banka liv i (även om den är väääl gömd här). Kram på dig!

    1. Jaaa! I maj måste Kummelen vara med! Gött ändå att du gillar att dra runt i gymmet. Där får jag total lättja. Lyfter några enkilos hantlar och sen tycker jag att bastun känns väääldigt intressant… Men hemmastyrketräning däremot det kan va min bag…
      Löpningen tar ju lite tid att börja gilla… Men bra musik i lurarna och att bara fortsätta springa, samt omväxlande miljö det är mina tips.
      Fett me kärlek!!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *