Om att våga säga nej

Vi fick önskemålet här på bloggen att vi skulle skriva något om att våga säga nej och välja bort saker. På det området tycker jag att min man varit så modig de senaste åren, så jag vill berätta om de beslut han har tagit.

När vi hade försökt få barn i tre års tid utan att lyckas famlade vi oss fram i dimman kring vad vårt liv nu skulle innefatta. För Christian blev ett steg att lämna sitt dåvarande yrke och istället utbilda sig till mäklare. Han gick en tvåårig utbildning, och under den tiden kom vår Sixten till oss. Christian började jobba som mäklare och han var bra på det. Han tyckte det var roligt och han gillade tävlingsmomentet i att dra in sin egen lön varje månad. Det gick bra. Pengarna rullade in som de skulle.

Så kom Ture till oss. De fyra första månaderna minns jag nästan inte. Sixten var bara 1,5 och Ture hade kolik. Samtidigt jobbade Christian på som mäklare. Telefonen ringde veckans alla kvällar, förutom kontorstider förväntas de ha visningar kvällar och helger. Ganska snabbt stod det klart för Christian. Ska jag jobba som en (bra) mäklare så missar jag mycket av mina efterlängtade barns uppväxt. För mycket.

Modig som han är sa han upp sig. Och gjorde ett karriärsmässigt självmord. Han började jobba deltid som personlig assistent åt min pappa och tog upp sina teologistudier igen. Det är nästintill fnissande roligt att se lönekuverten som kom månaderna efter varandra. Men vi som familj har ju förstås inte ångrat det en sekund. Christian gillar nerven i mäkleriet och det är mycket möjligt att han kommer ta upp det igen någon gång.

Men just nu är han först och främst pappa. Och han är grym på det.

 

img_0019

Det är peppen idag. Vi matas med att vi ska göra karriär. Men vet ni, den får vänta! Våra barn är bara små just nu. Och jag har aldrig hört talas om någon som ligger på sin dödsbädd och ångrar att hen spenderade för mycket tid med sina barn och för lite på jobbet.

Och bara för info: Numera jobbar Christian deltid som folkhögskolelärare (tillsammans med mig). Det har blivit hur bra som helst.

10 kommentarer

  1. Asså jag älskar att läsa om sånt här. Det känns så skönt att vi inte är ensamma i de ”konstiga” karriärsval vi gjort. Alltså inga, hehe. Go Christian och även du! Ni är förebilder i detta och det är så gött att veta att det är fler som tänker så här! Halleluja för det!

  2. Älskar det här! Gillar verkligen uttrycket ”karriärsmässigt självmordsval”. Finns så mycket annat viktig i livet, men framförallt så många olika vägar. En del gör rätt i att satsa på sina jobb och uträtta mycket genom dem, andra att jobba enbart deltid och ha mer tid för annat (familj och relationer till exempel). Karriär kan vänta, om den ens kommer alls… 🙂

    Sen är jag ju omåttligt glad över att ni gjort just dessa val så att jag för chans att jobba med er här på folkhögskolan! 😉

    1. Detsamma!! Ja absolut finns det olika vägar – det viktiga känns att våga vara fri att göra de val en känner är rätt och inte bara följa normen för hur det ska göras. Och – grattis på födelsedagen!!

  3. Så rätt!!
    Att säga nej till något betyder ju alltid att säga JA till något annat. Det handlar som alltid om prioriteringar. Jag är trött på att vara effektiv, det är så mycket härligare att låta saker ta sin tid. Men då måste man verkligen kunna säga nej och stå för sina val, för det höjs ju till skyarna att vara en person som hinner mycket och har många bollar i luften. Jag kan inte tänka mig något finare än en pappa som prioriterar och tar sig tid för sina barn. Heja Christian!

  4. Instämmer med föregående! Så skönt att läsa detta när hela min mammagrupp verkar ha gjort vassa karriärsval och sedan köpt hus och skaffat barn- och jag är mammaledig lägenhetsboende student 🙂

    1. Ja det kan vara arbetsamt att hela tiden vara annorlunda. Men den goa känslan av frid i magen uppväger det där. Vi behöver inte göra saker i ”rätt” ordning.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *