Barnbokspsykologen

Treåringar är ju fantastiska på många sätt. Och utmanande. En utmanande grej är ju att dom lätt fastnar i grejer. Lätt enkelspårig ålder. Typ.

Vår yngsta vill just nu bara läsa Pettson och Findus när vi ska lägga henne. Rutiner är viktiga för barn men ännu viktigare för treåringar. Nattningsrutinen: Blöja, Pyjamas, välling i sängen samtidigt som vi läser Pettson och Findus, eventuell tandborstning (om mänskan behagar öppna munnen!!!), be ”Det går en ängel”, sjunga Lille katt (tre verser) och sedan släcka lampan för att ligga bredvid i ca 7 minuter tills hon somnar. Ändå rätt smidig läggning för det mesta.

Måste ändå säga att jag är rätt nöjd med att det är just Pettson och Findus som hon har snöat in på. Det finns ju bra många sämre alternativ därute i barnboksdjungeln. Det här är ju ändå kvalitet, både i text och bild. Sven Nordqvist vilken enormt finurlig och klok människa hans måste vara ändå. Finns fortfarande nya grejer att upptäcka fast vi har läst dom oräkneliga gånger. Både när vi själva var barn och för våra barn.

Förra veckan läste jag Stackars Pettsson för Mirjam. (Det är tredje boken i Pettson-serien och den kom ut redan 1987!) När jag läser om gubben Pettson och hur katten på alla möjliga och omöjliga sätt försöker få gubben att hitta på något roligt blir det med ens väldigt tydligt: Pettson är deprimerad. Då mamma läste boken för oss när vi min bror och jag var små tyckte jag mest att Pettson var en surgubbe som hade en dålig dag; Han kunde väl rycka upp sig lite och gå ut och leka med katten. Fy, vilken tråkig gubbe alltså. Men nu när jag läste med Mirjam såg jag det genom mina egna nedstämda och trötta blick. Det är så klockrena formuleringar som bara någon som vet vad depression är kan ha skrivit:

Findus stirrade på gubben. Såhär arg hade han nog aldrig varit förut. Pettsson drog en djup suck och sjönk ihop som ett punkterat bildäck i soffhörnet och såg eländigt olycklig ut.

                – Förlåt mig Findus, sa han trött. Sådär skriker man inte åt sin katt, jag vet det. För mig är det en sån där dag som helst borde försvinna så snabbt och tyst som möjligt. Sen fortsatte han att stirra ut genom fönstret.

– Idag är han verkligen ledsen, tänkte Findus. Jag måste hitta på något så han blir glad igen.

barnbok_stackars_pettson
Bild lånad från S. Nordqvist, Stackars Pettson

Mycket hög igenkänning i Pettson här. Och i min omgivning och mina barn i Findus. Håglösheten, bristen på lust att göra något och den totala bristen på energi. Samt att nedstämdheten och depressiviteten kan lika väl yttra sig som ilska som tårar. Ofta hör de ihop.  Och ibland blir deprimerade personer omotiverat arga över små saker för att sedan drabbas av en enorm skam och dåligt samvete över sin ilska. Som att en inte ställt till tillräckligt med bekymmer bara genom att vara ledsen och trött. Och så Findus iver att få gubben glad. Bara den deprimerade blir glad då blir det bra. Deprimerade individer kan vara glada. Ja till och med ha riktigt bra stunder. Men depressiviteten finns ändå kvar där som någon slags grundton. Det handlar om så mycket mer än tårar och skratt. Det handlar om psykisk ohälsa som stör din vardag och ditt liv såpass mycket att du inte orkar med livet som vanligt. Det går inte att rycka upp sig, ta sig i kragen eller läsa en rolig historia för att ”bli glad”.

Det handlar i mitt liv om ett livslång tänkande, arbetande och medvetet liv. Där jag är noga med sömn, mat, träning, dricker i princip ingen alkohol, behöver äta medicin varje dag och försöker att inte arbeta för mycket eller bli alltför stressad. Samt ber, omger mig med bra folk och går regelbundet i samtalsterapi.

Så att Pettson har den där störiga, envisa men godhjärtade lilla katten det är då en Herrans tur. Även om Pettson inte har lust att hitta på något. För det har sällan en deprimerad person. Så lyckas ändå den där lilla katten att till slut få ut honom på en fisketur den där gråmulna och trista dagen. Och så är det också för mig. Jag har en man och barn som tvingar mig upp och ut. Och nu med några års erfarenhet av depression av olika dignitet så vet jag att för mig hjälper det alltid om jag kommer ut. Då är det bra med draghjälp. Så var gärna en Findus för människor i din omgivning som behöver dig lite extra just nu. Dra med hen på promenad, en fika eller kör en tur med bilen. Det är både omsorgen och aktiviteten som hjälper. Tro inte att du behöver vara psykolog eller ha en massa bra grejer att säga. Bara hitt´ på nåt! Det räcker långt.

Det var fullkomligt stilla och tyst. Luften var fuktig och nästan kylig. Det kändes bra att röra på sig tyckte Pettson. Att vara på väg någonstans, istället för att bara vara stilla och känna hur dystert allting var. Det dröjde inte länge förrän han glömde bort vad det nu var han hade grubblat på.

008195
Bild lånad från S. Nordqvist, Stackars Pettson

15 kommentarer

  1. Vad uppenbart det blir att han är deprimerad när du skriver det. Det har jag aldrig reflekterar över tidigare. Men ja, naturligtvis är det så. Och inte undra på att han är disträ och glömsk heller. Fina Pettson…

    1. Precis, disträ och glömsk är ju också vanliga symtom 🙂 bra insikt. Å, ja han är älskvärd den där Pettssongubben!

  2. Den boken hör också till en av mina Pettson-favoriter! Man känner ju igen sig, det är väl därför. Sen är ju Sven Nordqvist så duktig på naturbilder, man riktigt ser och känner hur frisk och full av syre luften är när Pettson äntligen går ut i den grå, men så vackra hösten. Och Pettson fylls av ny kraft och blir glad igen! Vi är nog många som, liksom Pettson, upplevt att det var precis det vi behövde. Att gå ut! Även de grå dagarna eller kanske just de grå dagarna! Tack Gud för naturen runt omkring oss!

  3. Tack för din fina text. Följer med stor glädje er blogg, trots att jag inte är småbarnsmamma. Numera är jag pensionär som arbetar litet grann på en Familjecentral som kurator. Jag gillar er blandning av stort och smått. Det är också så härligt att ni delar med er av er vardag och är så öppna med att det inte alltid är så lätt att leva. Kramar till er alla tre hälsar Elisabeth.

    1. Tack så mycket Elisabeth. Kul att vår blogg ger dig glädje. Välkommen att läsa vidare, vi är förstås så glada för alla våra läsare oavsett ålder eller familjesituation. kram

  4. Så så bra skrivet! Jo, vi älskar också Sven Nordqvist hemma hos oss. Han har skrivit så många fantastiska böcker. Morfar i Hattjakten pratar vi om ibland jag och min man, funderar och drar paralleller till våra liv. ”Tids nog är det tid för hattar” brukar vi säga. 🙂 Kramar

  5. Du gör det igen. Det här var fantastiskt läsning, vilken predikan. Plockar med mig. Och er blogg, det har liksom blivit en viktig del av mitt andliga liv just nu, precis vad jag behöver. Jag som är lite Persson-isch. TACK, KRAM och BLESS!

    1. Men tack Mickan! Ibland finns texten bara där på nåt sätt. Det är gött när det är så. Och fint att du får nån typ av ”andlig mat” från vår blogg. Kram, Nåd&Frid!

  6. Å Jennie! Jag håller med föregående talare här i kommentarsfältet; dina ord betyder mycket! Fortsätt gärna att berätta om det du vill och orkar. Jag, som också varit Pettsson-isch delux denna höst, suger i mig dina tankar och råd. Så din livsvisdom av symtom och vad en kan göra åt dem, samtalsterapi, mönster-brytare och bokanalyser gör gott. 🙂

    Och vilket fint perspektiv att ha när man läser om denna göbbe och hans vapendragare. Fint att de finns de där ”katterna” som vägrar ge upp.

    Kärlek!

Lämna ett svar till Filippa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *