Måndagsreflektioner

Allt en varit med om, alla minnen och erfarenheter ligger som en bank i hjärnan och under huden på nåt sätt. Det verkar som att förnimmelser av minnena kan trollas fram när en är med om något som påminner om det som varit.

Och så finns de där alldeles nya erfarenheterna. De som är förknippade av en liten aning svindel och ett adrenalinpåslag.

Min mens var sen i helgen. Typ fem dagar, det har den aldrig varit. Det framkallade en hel arsenal av känslor.

Ett viss mått av panik, ett barn till, så tätt – det är inget vi planerar och HUR ska vi orka? Vi orkar ju knappt som det är nu. Men så kom också alla känslor från åren då försenad menstraution var lika med kraftig ångest. Vilken sekund som helst kunde de små aningarna av hopp grusas. Vi längtade och hoppades att vi skulle bli gravida med varje uns av våra varelser.

Och det var en konstig mix av dessa känslor som drabbade mig i helgen. Det kändes förbjudet att önska att jag inte var gravid. Som att jag förrådde den längtandes Elisabet från några år sen. Skulle en bebis till komma, skulle den vara älskad och välkommen – och vi skulle på nåt sätt orka. Men här någonstans krockade mitt förflutna jag och mitt nuvarande jag. Den ofrivilligt barnlöses längtan och den trötte trebarnsmamman kunde inte känna samma sak.

Men nu är det måndagsmorgon. Vi kan inte råda över livet. Livet kommer, det drabbar oss. Vi kan inte bestämma över det. Jag sitter och dricker ljummet kaffe och är ruskigt glad över att ha kraftig mensvärk ändå. Det får bli en bild från helgen, som mer än alla mina tankar och känslor inombords handlat om fest och att fira livet. Såhär ser jag inte ut idag. Grattis till min finaste bror Daniel som faktist är 40 år (men jag är extremt tveksam att han läst såhär långt i ett inlägg där ordet mens varit med så många gånger haha!)

 

img_1975

 

2 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *