Advent i mitt hjärta

För några veckor sedan frågade Filippa er läsare om det finns något särkilt som ni skulle vilja läsa lite mer om. Ett av ämnena var Hur och när vi kom till tro. För mig skedde det någon gång i 15-årsåldern under vanlig, hederlig konfirmationsundervisning i Svenska kyrkan men med ovanligt bra ledare skulle jag säga. Där någonstans förändrades min relation till advent och jul.

Som barn hade jag en något ambivalent relation till julen. Åren efter att min pappa hade dött kändes det oftast som att vi var rätt annorlunda. Vi hade ingen släkt och var ingen stor familj. Det var mamma, min lillebror och jag. Och på julen skulle det ju vara många som samlades, åt mycket mat och var glada. Det hade jag ju sett i alla Astrid Lindgrens filmer, Barna i Bullerbyn, Madicken och Emil i Lönneberga. Alla filmer visade horder av glada barn och vuxna. Visst fanns det saker som jag tyckte om med julen men många saker blev mest laddade med krav och måsten på en viss känsla. Som helt enkelt inte fanns där.

Men så i femtonårsåldern då en tro en levande och verklige Gud hade fötts i mitt bröst. Då var det som att jag plötsligt förstod vad det handlade om. Jag minns hur jag gick i ett köpcentrum och så spelades O helga natt. Och så kom jag på; Men det handlar ju om Jesus och då handlar ju det om mig med, för jag tror ju på Honom. Att advent och julen handlar om hur Jesus föds inte bara in i världen. Men att han hade ”fötts i mitt hjärta”. För mig gjorde det all skillnad. Plötsligt blev advent och jul på riktigt. Oavsett hur jag kände eller tänkte att det skulle vara. Det vi läste i advents- och jultexterna samt sjöng i adventspsalmerna det är ju ändå på riktigt!

Sen dess är advent en av de mest betydelsefulla tiderna under året. Även om jag inte alltid är happy clappy så kan jag ändå glädja mig någonstans därinne, inte en sprudlande, fnissig glädje. Mera av en stilla, fridfull glädje. En vilande glädje.

Oavsett hur många pepparkakor eller lussebullar jag hunnit baka. Eller hyacinter och julgardiner jag fått fram. Det blir advent ändå. Och det gör all skillnad.

Här är en av mina absoluta favorit adventspsalmer. Jag älskar den vemodiga tonen i melodin samtidigt som texten är så laddad hopp. Den här versionen är på engelska men du kan hitta psalmen på svenska i en helt vanlig psalmbok, psalm 423.

Immanuel är ett av många namn på Gud. Ett av mina favoritnamn. Namnet betyder Gud med oss. 

Lys morgonstjärna Gud har tänt,
o, kom till oss, kom, Guds advent,
förjaga mörkret tills vi ser
en värld där, Gud, din vilja sker.

Var glad, var glad!
Immanuel
ger frihet åt var bunden själ.

5 kommentarer

  1. Jag är uppvuxen i en kristen familj men när jag var elva skildes mina föräldrar. Därefter kändes julen mest jobbig o lite som en föreställning. Jag ville bara att julen skulle vara över, men istället så blev det ju fler julaftnar!
    Jag minns att jag några jular gick ensam till vår kyrkas julgudstjänst för mamma prioriterade aldrig det eftersom det var mitt i jullunchförberedelsen (det kändes ju nästan än värre att gå dit själv när alla andra var där med hela släkten).
    Nu vill jag ju inte fördunkla din upplevelse av julen efter att du blev kristen, men hur gjorde du, eller hur kändes det att ändå vara ensam i familjen om det perspektivet?
    Själv är jag ju bara så glad över att äntligen ha en egen familj o få bestämma lite mer över julen själv, o skapa egna traditioner. Det har jag längtat efter sen 1996.

    1. Linda.
      Jag kan verkligen identifiera mig med din beskrivning om julen.
      Och även detta med friheten i att ha sin egen familj och möjligheten/friheten att skapa sina egna traditioner!

      Att gå till kyrkan själv var liksom min fristad. Under hela min tonårstid, fram till jag träffade min man i 20-årsåldern har jag gått till kyrkan själv. De som fanns i kyrkan blev en ny familj. Så jag har liksom aldrig haft erfarenheten att gå till kyrkan ”som familj” utan jag har gått till min familj… Ibland lyckades jag ju få med min familj på julafton eftersom det ändå var jul 🙂 och visst var det kul att de ville dela den upplevelsen med mig som betyder så mycket för mig men det var inget som var avgörande för en god stund i kyrkan. Sen är det klart att det kan kännas ensamt och lite ”historielöst” ibland att min ursprungsfamilj inte delar tron. Men min mamma har ändå alltid varit positiv till att jag varit med i kyrka och kör å annat även om hon inte förstått vidden av betydelsen. Så det har aldrig varit någon öppen konflikt kring detta. Utan det har varit ett ”intresse” som jag fått hålla på med och det har hon stöttat mig i. Vilket jag är väldigt tacksam för idag.

      Oj, svårt och lite rörigt kanske.

      Allt gott!

      1. Tack för svar! Inte svårt o rörigt!
        Tänkte inte på din grej att du ju alltid gick själv till kyrkan. Fint att det blev din fristad.
        Det har det ju varit för mig i mycket också, men just på julen kändes det mest… tråkigt, konstigt o som om alla undrade vad det blivit av min familj, som trots allt tillhörde familjen.
        Nu saknar jag dock mötet på förmiddagen – jag har inte stött på någon annan församling ön där jag växte upp som hade det så istället för midnattsmässa, och det är jag oftast för trött för nu!

Lämna ett svar till Filippa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *