”Inte för att vara elak, men…”

På ovanstående sätt börjar kommentarer som många ”mammabloggare” har fått i sina kommentarsfält. Tack och lov är vi på hallelujamorsorna förskonade från sådana här typer av kommentarer. Så det är bara att tacka och säga till er läsare att ni är fantastiska på att ge glada tillrop, uppmuntran och ge kloka kommentarer. Tack.

Men tydligen finns det en stor andel bloggare, mestadels de som har en större plattform och är mera av ”kändisbloggare” som får en hel del osköna kommentarer om sitt mödraskap just från andra mammor.  Men saken är den att de finns ju inte bara på nätet, ”mammapoliserna”. Du kanske har stött på dom på ICA? på föris? i kyrkan? eller i lekparken? De som inte kan låta bli att säga sin åsikt om hur du tar hand om ditt barn. Alltså sånt här kan jag bli VANSINNIG på. Är inte föräldraskapet en tillräckligt stor utmaning utan att att andra morsor ska komma med kommentarer om vilken bristfällig mamma du är?! Här kommer några exempel som jag läste om i senaste numret av MAMA i ”Momsplain this! – så tacklar du mammapoliserna”:

20140217-153200
Isabella Löwengrip
  • Isabella ”Blondinbella” Löwengrip är en av Sveriges mest kända bloggare och rätt van vid hårda kommentarer. Men hon menar att den storm av kommentarer som kommer från andra mammor om hennes föräldrskap var hon inte beredd på. Det började redan när hon åkte hem från BB och hade glömt sätta på sin förstfödde mössa. Då fick hon massor av kommentarer om att hon aldrig kommer att klara av livet som småbarnsförälder och att hon aldrig borde få ha blivit förälder. Efter detta och många andra ”specialistutlåtanden” har Isabella valt att aldrig visa upp sina barn i någon typ av media.

 

 

  • img_6296_88409364
    Lisa ”Knivlisa” Eriksson

    Inget mamma-ämne är väl så laddat som amning?! Finns det nåt sätt som går att göra rätt här? Det ammas för kort tid, för lång tid, för offentligt eller ve och fasa; Inte alls! Lisa ”Knivlisa” Eriksson, journalist och bloggare, valde att amma sin son Harry tills han var 2,5 år gammal. Vilket förstås väldigt många var tvungna att kommentera. En av frågorna hon fick: ”För vems skull gör du det här egentligen?”. Den personen orkade hon ge svar på tal men oftast är Lisa bar tyst och tar inte åt sig om det är sådant som hon är trygg i som mamma. Hon tycker inte det är värt att ta en konflikt över sådant. Ännu ett fall på ämnet amning: Magdalena Graaf, programledare och bloggare, har haft jättesvårt med amningen med sina fyra första söner men ändå kämpat på, för det ”ska” en ju; ”Det är ju bara att kämpa på så går det.” Men nu med siste lille pojke hade hon bestämt innan att hon inte skulle kämpa. Pga. att hon upptäckte en knöl i bröstet (som visade sig vara ofarlig) gjorde hon en undersökning och då såg de att hon knappt hade några körtlar alls i brösten och därmed inte heller så många mjölkkörtlar. Och därför har det inte kunnat bildas nån mjölk. Så om någon säger; ”Alla kan amma, alla har mjölk, ju mer de suger desto mer kommer det.” Amningen funkar helt enkelt inte för alla. Så varför stressa på med en massa kommentarer?

  • img_4994-0
    Cissi Wallin

    Cissi Wallin, journalist och bloggare, har även hon fått många ”mamma-kommentarer” under sin första tid som mamma. Hon skriver att det är sådant särskilt som sticker ut och är lite annorlunda som hon får kommentarer om. Till exempel: ”Jag skulle aldrig äta antidepressiva när jag var gravid”, ”Hur kan du flyga när du är gravid?”, ”Varför tar ni med bebisen på middag på restaurang?”. Det intressanta och orättvisa är ju också att det alltid är Cissi som får den här typen av kommentarer och aldrig hennes man. Hon menar att det beror på att mamman ses som den primära vårdnadsgivaren och pappan är mer av ”härlig sidekick”. Så när hon får frågor av den här sorten: ”Du får göra som du vill men…” då brukar Cissi svara med motfrågor: ”Hur menar du då? Vad tänker du att jag ska svara på det?”

 

Hörrni systrar, vänner och mammor. Hur har ni det med ”mammapoliser” i ert liv? Har ni stött på det och hur hanterar ni det? Jag vet inte själv om jag har nåt universalsvar att ge. Det beror ju väldigt mycket på min egen mentala nivå för tillfället och hur kommentaren ges. Men jag försöker nog tänka till en eller två gånger innan jag själv ger ”goda råd”. Kom igen nu, låt oss uppmuntra varann så mycket som vi bara kan!

God, rekommenderad läsning om uppmuntran finns för övrigt här: Uppmuntran på Hallelujamorsorna av Bettan från den 17/11.

 

8 kommentarer

  1. Alltså sånt där har jag alltid tyckt varit så himla skumt! Jag minns att jag var väldigt känslig för sådana kommentarer under min första graviditet. Men efter det bestämde både Emanuel och jag att alla med andra åsikter OM OSS kan go screw themselves, ursäkta språket. Men det går inte att hålla på sådär! För mig är det in ena örat och ut ur andra. Men jag vet att många tar riktigt illa vid sig, och jag tycker det är så hemskt! Jag själv försöker tänka på att inte ge något utlåtande alls och knappt ens om någon frågar. Haha, jag kanske är sämst rådgivare överhuvudtaget när det kommer till föräldraskap 🙂

    1. Ja, jag förstår inte riktigt behovet av att måste uttrycka sina åsikter. Och särskilt inte till föräldrar som jag inte ens känner till nåt om som t.ex. en bloggare…
      Vad bra att du kan vara så chill när du får kommentarer!
      Du och Emanuel verkar vara ett bra team! <3

  2. Jag bjuder på en story från förlängesedan. Med en 1,5-åring och små twins blev okonventionella lösningar ett måste. De små började t.ex. väldigt tidigt hålla sin egen nappflaska, från början med hjälp av filtar som jag pallade upp den med. Efter inte så lång tid föredrog de att ligga själva och äta framför famnen. När vi höll i dem uppfattade de det mer som social tid. Hemma hade jag inte problem med att det var så. Men när de skulle äta offentligt kändes det – sådär. Visste ju att det var så ”fel”, att famnen var så viktig för flaskmatade barn osv. Så när vi var på föräldrabarngrupp och det blev matdags så skulle jag vara duktig och göra som man ”ska”. Varpå hungriga små bebisar blev mer och mer uppjagade och ledsna, men åt inte.Förrän jag i desperation lade ner dem på golvet och gjorde som hemma. Frid och fröjd. Lyckligtvis fick jag inte en enda besserwisserkommentar. Någon har t.o.m kommenterat detta 25 år senare, hur roligt de tyckte de såg ut när de förtvivlade bebisarna genast tystnade när jag la ner dem med flaskan. Nu är de snart 30 år och verkar rätt normala, så känn lugnet alla småbarnsföräldrar.

    1. Gött att folk i din närhet verkade vara vettiga back then. 1,5 åring och twins asså, puh! Bra jobbat Senitha. Och ja, dina barn verkar ju vara väldigt normala idag, iaf de som jag har träffat 🙂 Men allt som funkar är ju det som är bra när det kommer till småbarnsåren. Tack att du delar med dig av den här berättelsen! Kram

  3. Jag har nog varit väldigt förskonad. Bara några tanter som när bebisen SKRIIIKER har kommenterat något i stil med ”Lilla vännen, så hungrig den är”. Det har iofs gjort mig rätt galen där o då. En människa kom ut genom sin ytterdörr precis när jag gick förbi med skrikig vagn. Och sa så. Aldrig sett henne innan eller efter. Hur kunde hon veta om ungen var hungrig? Hon kanske nyligen fått mat. Egentligen vill man ju bara slå till människan (JA, iallafall jag) eller blir överdrivet vänlig och be om fler råd från denna allvetare. Men jag har aldrig gjort något av det.
    Jag förstår inte riktigt behovet av att säga en sån sak till nån man inte känner. Än mindre skriva det! Okej om det far ut en groda, men när man kommenterar på en blogg hinner man ju tänka till både en och två gånger innan man kommer till det steget då grodan rent tekniskt kan publiceras!?

    1. Nej, just behovet av att måste kommentera till någon en inte känner är ju väldigt intressant…
      Och jag håller med om att det är väldigt märkligt att mänskor lägger energi på att skriva långa kommentarer om hur en för dem ganska avlägsen person som en bloggare skriver något om sitt barn så måste de kritisera och anklaga den personen för ett bristande föräldraskap. Undra vad de tänker att kommentaren ska leda till. Tack Linda för ditt ivriga läsande och GODA kommenterande här hos oss!

  4. Fin blogg, upptäckte den alldeles nyss! Detta är ju ett återkommande ämne, och måste säga att jag själv ett tag tyckte att jag läste mer om ”mammapoliserna” än jag stötte på dem själv. Sen gick jag på öppen förskola en dag… Nej, så farligt var det inte, men jag fick en mycket konstig och ganska otrevligt framförd kommentar, och tog vansinnigt illa vid mig. Blev nästan surare över att jag blev så sur än vad jag var sur för själva kommentaren, och började tänka på denna klyscha som är Den Kvinnliga Osämjan. Att det är något vi får lära oss överallt, i populärkultur och barnböcker – flickorna eller kvinnorna som är varandras rivaler, fiender och konkurrenter. Det är ju en skitdum grej! Så jag försöker alltid slå ett slag för kvinnlig vänskap och pepp istället, precis som ni gör här. Vi bör kanske mer medvetet tänka på att lyfta upp varandra, eftersom vi så många gånger får ”lära oss” att rivaliteten är ett måste.

    1. Kul att du gillar vår blogg – Johanna!
      Välkommen hit!
      Hur hittade du hit förresten? Bara nyfiken. Kul å veta hur folk hittar oss 🙂
      Yes, fortsätt så. Uppmuntran och glada tillrop, mer sånt!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *