Ovanliga rutiner

December innebär för mig, förutom allt annat – också att det är årsdag för mitt insjuknande i den kroniska sjukdom jag dras med. Nu är det nio år sedan jag blev sjuk. Nio år! Det känns i hela mig att tiden börjar spjärna sig från det där dallrande allvaret som min sjukdom innebar de första åren.

Eftersom vi har flera nya läsare skriver jag några ord om sjukdomen. Där, i Örebro för nio år sedan var det på liv och död. Min hjärna var svullen och jag låg på intensiven och kämpade för mitt liv. Jag hade insjuknat pang bom, bara fyra månader efter att jag och Christian gifte oss. Och inga läkare förstod varför min hjärna var så svullen.

Så en söndag kom mitt livs under. Nålen i höstacken. Läkaren Fredrik Valentin googlade fram ”hashimoto’s encephalopati” – en extremt ovanlig diagnos. Det finns bara ett 40-tal dokumenterade fall i världen. Och så satte de in rätt kombination mediciner och mitt tillfrisknande kunde börja.

Nu, nio år senare är sjukdomen bara en liten del av mig. Jag proppar i mig mediciner varje morgon. Och så åker jag till neurologen var fjärde vecka för behandling, där får jag medicin i droppform. Två förmiddagar var fjärde vecka. I nio år. Det har blivit, en bestående rutin i mitt liv, i klass med tandborstning och dagboksskrivande. Att åka på behandling.

Och imorse fick den här knodden följa med. Han som inte alls var sugen på att åka till förskolan. Han är den av sönerna som fascineras av sjukhus och alltid ställer upp som sällskap. Det blev en riktigt mysig morgon, trots nålar och stick.

/Elisabet

img_2158 img_2161

4 kommentarer

  1. Ok, nr 1: du har SÅ söta barn! Love Ture asså.
    Nr 2: fy vad läskigt det är ändå! Men förstår att det blivit en rutin i livet…
    Nr 3: snacka om under till läkare! Älskar sånna!

    Halleluja att du mår bra också!

    1. 1. Detsamma duh!
      2. Inte så läskigt nej. Mest läskigt att behöva köra bil till Linköping.
      3. Älska helhjärtade människor!

      Och hallelujat skriver jag under på.

  2. Halleluja att du fick leva!!vet att min upplevelse är som en droppe i havet mot allt ni fick vara med om dessa dagar. Men kan få tillbaka känslan jag hade när jag totalt bröt ihop på mitt rum i Etiopien som då var fullt med andras förvånade blickar. Kommer ihåg hur intensiv hemlängtan blev… Kram

Lämna ett svar till Elisabet Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *