Bubblan

Det enda jag kan likna dessa dagar i Skåne med är bebisbubblan. Det där första skälvande och sköra dagarna med en nyfödd i famnen. Nu har istället sorgen och saknaden av pappa varit i centrum. Men bubblan har varit densamma.

Att bara här och nu funnits till. Att bara de nära människorna som finns här just nu existerar och att vi är tillsammans, skrattar och gråter, lagar mat och äter är det enda viktiga i världen.

I dödens närhet dras vi närmare varandra. Allt oviktigt skalas bort. Och livet får starkare färger, gör ondare men blir också vackrare.

Mammas hem är till bredden fyllt av blommor. Telefonen ringer och försynta knackningar hörs vid dörren. Människor sluter till, vill dela sorgen och prata om Jörgen. Det är livet. Och det gör intensivt ont och det är samtidigt hejdlöst vackert.

/Elisabet

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *