Året var 2016.

img_1747

Idag är det nyårsafton 2016. Ännu ett år av mitt liv har passerat och det har varit en händelserikt år för mig.

I början på året gick min farfar bort. Äntligen, på ett sätt, han hade lidit otroligt mycket de senaste två åren sedan farmor hastigt gick bort. Men så sorgligt, otroligt sorgligt, att åka ut till byn Örtomta och tömma huset som varit vår enda tryggpunkt sedan vi flyttade till Skåne -96. Gå igenom barndomsminnen och packa ner påminnelser för att sedan ta farväl på riktigt. Usch. Det sved och gör fortfarande ont i mig när jag tänker på det.

Bara en vecka efter begravningen flyttade vi till vårt första hus, vårt första och efterlängtade lilla hus som vi helt klart med Guds hjälp lyckats köpa. Vi ställde liksom om och ca 30 pers hjälpte oss att flytta in lördagen den 22 februari när det snöblaskregnade men alla var liksom glada. Emanuel jobbade, såklart, och kom hem när alla grejer var på plats. Och sådana underbara vänner som stannade till sena kvällen och hjälpte oss skruva möbler och packa upp grejer. TACKSAMHET, långt in i själen.

En vecka efter det skulle vi fira mamma och pappa och deras 35-åriga bröllopsdag med fin brunch på slottet. Plötsligt kastar sig långväga lillebror och nyblivna fästmö sig in i huset och visar stolt upp sina ringar. Det blev dubbelt firande och en väldans fin helg att minnas. Pappa höll ett tal som han sedan skickade till oss alla på sms, för han var osäker på om vi faktiskt uppfattat det han sa (det hade vi pappa, men tack ändå).

Det blev mars och jag skulle fylla 30. TRETTIO. Denna siffra har varit en målbild i ganska många år. Jag vet inte varför. Men när vi fick Elysia tänkte jag: när jag är 30 är hon 6. Och så kom Elma, och då tänkte jag: när jag är 30 har jag en 6-åring och en 4-åring.
Och sen då? Ja, det grunnar jag fortfarande på. Jag kan inte ens förstår att jag snart är 31, att jag snart har en 7- och 5-åring hemma. What?!
Min dag firades med ett hejdundrans öppet hus med ca 80 personer som kom och gick och trängdes och myspyste i vårt hus. Vi hade liveband och jag åt som vanligt ingenting. Men fint vare.

Våren gick och jag och Andrea sprang vårt första halvmarathon i Stockholm. En sjuk, men spännande upplevelse. Bästa känslan var såklart när vi satt på en fin restaurang några timmar senare, i myskläder, och åt pizza, drack alkoholfri öl och i detalj gick igenom varenda steg vi sprungit den dagen. Ett himla fint minne.

Skolan slutade och som vanligt mådde jag piss när lovet började. Härligt nog valde Jesus att ge oss bästa sommarlovsveckan och det var jättevarmt och härligt, och vi vaktade min mosters hus med pool och stora ytor. Jag och Anna (svägerskan, den nya) låg vid poolen och snackade gojja medan männen rev badrummet (jämställd fördelning i detta läge – ja).

Sommarn gick och vi åkte på vår första resa som familj tillsammans. Och inte med vilka som helst, utan våra underbara vänner Wallinarna. Så himla bra resa. Jag tänker tillbaka på den ofta och njuter. Vi bestämde att vi skulle ta den resan igen om 10 år också, det ser vi fram emot.

I september gifte sig lillebror Lukas med sin underbara Anna och det kändes så vackert och fint att få Anna in i familjen. Den blev liksom komplett. Ett svinans kul bröllop också såklart, där Emanuel höll i vigselakten och jag mest lallade runt i mina turkosa pumps med otroligt gnälliga ungar. Tack och lov att makens syrra bor nära och kunde hämta dom (tack Nompan, you saved us!).

Hösten fortsatte och jag började mer och mer känna hur pressat det här året varit. Jag har pluggat lärarlyftet på 50 %, jobbat 80 % som lärare och 10 % med läger på Bosarp. Mannen har jobbat… jämt, känns det som, och det har varit riktigt tufft.
Hösten har varit lite som en dimma. Det som är positivt är ju att mitt jobb har varit så bra, peppigt och kul, med underbara kollegor och lagom stora utmaningar, att jag liksom överlevt. Men nu är det faktiskt dags för förändring i vårt liv. Och jag är så tacksam att den sker nu, annars hade jag som många andra trillat in i väggen.

Nu, 2017, åh, jag längtar efter dig. Jag önskar att det kommer bli ett bra år. Jag är tacksam för att jag faktiskt blir visare med åren. Att jag lär mig saker hela tiden, även om jag alltid och alltsom oftast trillar tillbaka, så gör jag det med lite mer vishet åtminstone. Det kommer bli bra det här. Det ber jag för.

Och ett riktigt gott nytt år önskar jag er som läser här! Så härligt att ni varit med oss i ett helt år nu!

/Filippa

4 kommentarer

  1. Wow, har det redan gått ett år (Med er blogg alltså, jag har varit beredd på nyårsafton ett tag…)!? Bra jobbat!
    Kul med årssammanfattningar. Era hjälper mig lite att summera mitt eget! Ett ”mellanår” utan större planer än gräva o så gräs på den fd oländiga delen av vår trädgård…
    Ett år där vi försökt lära oss leva med två barn, lära känna lillasyster, storebror, tvåbarnspappan och tvåbarnsmamman. 2017 kanske vi kan få en hel dag för oss själva, jag och Emil. Eller en hel helg!!!!????

    Ser fram emot att följa er ett år till! Tack igen för superbloggen!
    Gott nytt år!

    1. Ja, visst är det galet?! Ett år liksom! Och jag kan ju tala för oss alla tre när jag säger att vi är SÅÅÅ glada för ditt engagemang här!!!
      Ja, då hoppas jag på mer romantik för er nästa år 😉 Det är bra det!
      Tack igen för att du hänger med!!!

  2. Fin sammanfattning av året , som ju med en del ge och ta också var mitt år… så här i slutet vet vi att det var ett händelserikt år?Vi lär oss hela tiden, vi är inte där vi vill vara men det går framåt !
    Tack för att ni finns i våra liv ❤❤❤kram mamma

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *