Trean

Den absolut vanligaste kommentaren när en väntar ett tredje barn är: åh, den kommer bara att hänga med. 

Jag gissar att de flesta som säger så har fått en sladdis. Då kan jag tänka mig att den bara hänger med. Och det stämmer ju utifrån aspekten att rutinerna och identiteten som småbarnsfamilj redan sitter, där förändras inte allt. Nu ett år och tre månader in i att ha ett tredje barn tänkte jag dela med mig av min upplevelse.

Mellan Sixten och Ture är det 18 månader och sedan är det 2,5 år till Bo. Min första reflektion är att det är såklart sjukt intensivt att få en bebis med en 1,5 åring hemma. Men den stora vinningen var att det ”stora” barnet inte behövde krisa. Jag hade klart undervärderat hur jobbigt det kunde vara för en 2,5-åring att behöva bli storebror. Det har nog faktiskt varit den största utmaningen.

img_0390

Jag förstår inte vart jag fått bil-referensen ifrån men jag har kommit på mig själv med att beskriva intensiteten genom en sådan. Om vi tänker att det är att köra bil i ettan att ha ett barn. Ett andra barn är att växla upp tempot, till trean kanske fyran. Att få ett tredje barn har för mig varit att växla upp till sexan. Den stora förändringen är att tempot har ökat rejält. Det händer något hela tiden. Och ibland riktigt svartnar det för ögonen av att det går så fort och så många beslut ska fattas på en och samma gång och jag är SÅ trött.

img_1893

Sen beror ju allt på vilken bebis som dyker upp. Bo är världens mest glada och harmoniska. Inget har någonsin varit ett problem med honom. Förutom att han sover lätt och fortfarande vaknar flera gånger per natt.

dsc_0892

En person till i familjen innebär ju även fler relationer. Alla har ju en egen relation till var och en i familjen och därför blir det ju en helt ny dynamik. En stor utmaning har varit att storebröderna väldigt snabbt betraktade Bosse som en helt vanlig lillebror, inte en skör spädis. Därför har det varit ett sjå att rädda livet på honom gång på gång när de andra pucklat på honom av hela deras kraft. Men Bosse har nästan alltid bara lett och varit glad, han får ju va med liksom.

I år planerar jag att njuta av ett år då jag varken ammar är eller är gravid. Det har jag inte haft sedan 2010 – och då var jag sjukt ledsen för att det var så. Det är intensivt så det svartnar just nu. Men jag tänker, tänk att ha två jämngamla brorsor, vilken lyx! Det har jag alltid saknat faktiskt och det vill jag ge dem.

/Elisabet

14 kommentarer

  1. Åh Bettan jag håller helt med. Varje extra barn är hur många extra växlar som helst. Det är omöjligt att återge hur jag på riktigt haft det med våra fyra, men ofta, ofta har det känts som att jag ska falla död ner på fläcken i ett kaos av alla slags psykiska och fysiska utmattningar samtidigt. Och jag har ändå ganska lugna och harmoniska barn, men de har ju så sjukt många behov ändå. Det har varit jättejobbigt att se folk utan barn lägga upp bilder på Facebook där de umgås med vänner, äter middagar och går på café. Min strategi för överlevnad har varit att aldrig lämna hemmet med barnen på egen hand, utöver lämningar och hämtningar (fast ibland har jag ju gjort det ändå), att alltid lägga mig tidigt och att inte ha några andra krav på mig än överlevnad. Det bästa jag gjort för överlevnad var dock att läsa en kandidatutbildning parallellt med att de två sista föddes. Det var en sådan vilopaus att bara få ägna sig åt inlämningsuppgifter med en lunchsovande bebis på magen. Att bara vara föräldraledig är inget för mig, att plussa på heltidsstudent räddade mig. Låter sjukt men det gav vila. Kram till dig, du gör ett bra jobb! Hoppas våra barn kommer tacka oss sedan.

    1. Åh haha, tack Viktoria för hur du delar med dig. Det är ganska ofta jag tänker på er faktiskt. Jag är inte heller någon hemma-mamma. Jag mår så bra av att jag är med i lite styrelser och jobbar lite procent nästan hela tiden. Känns det som ni kommit ur det värsta nu?

      1. Du vet ju vilka inlägg du ska skriva för att få mig i kommentarsfältet ?
        Jo det är bättre nu, absolut.

  2. Jag minns att det ofta svartnade för mig när jag hade en kolikbebis och en helt galet vild 2-åring. Det är min sämsta tid rent orkemässigt. Jag ser foton på mig från den tiden och jag ser sååå sliten ut! Men den tog man ju sig igenom och det är så skönt att veta; saker förändras och de jobbigaste perioderna är sjukt jobbiga, men det blir lättare.
    Och får man sådär sjukt söta barn är det ju alltid ett plus i kanten 😉

    1. Skönt att småbarn generellt är söta. känns som att det finns ett syfte med det, vad skulle en kunnat gjort annars, när de beter sig som monster om de också sett ut som monster?

  3. Japp nu kör vi med sexan i ett tag? (särskilt nu när alla tre är hemma och Josef jobbar) Och att få koppla på hjärnan för andra typer av engagemang än mammagrejen är toppen! Å där vaknade Signe ?

  4. Har ju ingen trea men känner igen mig i det här med att rädda liv/ha en lekkompis. Särskilt den här veckan har samma sak hänt nästan varje gång jag precis ska ryta i om att Joel måste vara försiktig med Märta: att lillasyster gapskrattar och inte alls verkar nära döden!

    1. Ja och så jobbigt att bli arg när storebror inte alls fattar vad han gjort för fel, han har ju bara lekt liksom.

  5. Oh vad skönt att höra att fler 3 barns föräldrar känner att det är otroligt intensivt… Min trea är också väldigt harmonisk men det är ändå sjukt mycket mer med 3!

  6. Det här känner jag igen massor. En trea för oss har inte varit en som ”bara hänger med”, det har helt enkelt varit ett tredje barn, ett tredje ansvar och en tredje relation att hantera. En naggande go’ unge men definitivt en högre växel!

  7. Vi har 13,5 månad mellan de två äldsta och 2 år och 1 vecka mellan 2an och 3an. Nu är trean 5,5 månad så vi har ju inte hunnit ha 3 så superlänge än. Vår trea har dock varit en sådan som mest hänger med. Mycket för att han är så lugn och glad typ hela tiden. Nu när vi håller på att sluta amma och han samtidigt blir mer och mer aktiv och ”med” så ökar intensiteten på alla situationer och jag är så tacksam över att deras far ska gå på föräldraledighet nu! ?

  8. Å, jag gillar att läsa om er barnaskara – för de påminner ju (som jag säkert redan skrivit) om vår lilla klan. Tre pojkar med exakt samma åldersskillnad (våra första är något tätare, men inte nämnvärt)!
    Och visst är det intensivt! Jag minns att första halvåret efter att vår trea föddes så fick jag lite halvt panik! Jag har alltid levt med tanken att ”jag ska kunna fixa att göra allt”, även med barnen. Och det GICK plötsligt inte att gå ensam till badhuset med tre ungar som inte kunde simma. Och att fika på kafe´ kändes knappast lönt. Att handla blev en utmaning… bla, bla, bla… Det gjorde mig så stressad! Till slut landade jag i tanken att det var ok! Jag behövde inte fixa allt! Skön känsla!! Men puh!

    Nu är det mkt lugnare! Fortfarande intensivt och bråkigt ibland, men oftast funkar det bra! De har så stor glädje av varandra och jag fixar till och med att åka och bada själv med dem nu för tiden, haha!! Den äldsta är nu sju år, yngsta tre.

    Men du har så rätt i att dynamiken i familjen förändras med ett nytt syskon. Och det är säkert nyttigt för mig att tänka på att allas relationer ser olika ut och att de förändras på olika sätt. Och att de får se olika ut!!

    Vilka fina barn du har, förresten!

Lämna ett svar till Ewa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *