Mina medvandrare i mörkret

Det finns två personer som jag ständigt väljer att återkomma till under mina mörkare perioder av livet. Två författare som på ett sätt som endast den som själv varit där, längst ner på botten, kan beskriva det. Det finns en ton i det dom skriver och berättar som gör att jag känner mig hemma. Dessa två personer beskriver livet som det är, utan förskönande omskrivningar men alltid med en strimma av ljus som får tränga igenom. Hoppets ton genljuder trotsigt även i det mörkaste av mörker. Texter av Frank Mangs och Tomas Sjödin har varit ankare och hopp under hela mitt vuxna liv.

Jag minns sommaren då bekantskapen med Frank Mangs djupnade. Jag var 21 år gammal och låg helt utmattad och nedtyngd av depressiva tankar på en madrass utanför min mammas lägenhet. Ingenting jag läste kunde hjälpa mig att lyfta blicken. Inget gav hopp men så fick jag vandra med Mangs genom hans tåredal. Jag levde mig igenom hans levnadsskildring i trioligin ”Högst personligt”. Han ger sin levnadsvandring, glädjen och utmaningen att vara predikant. Med en känslighet och samtidigt en styrka predikade han runtom i hela norden. Men regelbundet blev han också tvungen att dra sig undan. Stressen, ångesten och tröttheten fick tag om honom. Och han drar sig undan, till ensamheten, naturen och för att vila hos Gud. Så länge det behövs för att krafterna ska komma tillbaka.

Min relation till Tomas Sjödins texter har sin början någon gång under sena tonåren. Jag minns att jag fick låna boken ”Reservkraft” från Ingela, en vän och förebild på många sätt som kom att betyda mycket för mig under mina första år som kristen. Hon var tydlig med sin tro men också med sin skörhet. Jag kände systerskap. Därför tog jag emot boken utan förbehåll. Och jag föll direkt för den varma tonen och de målande berättelserna om allt det som livet rymmer. Då var inte Tomas Sjödin ett så känt namn som det är idag. Idag har nog de flesta svenskar hört hans namn i något sammanhang. Som sommar- och vinterpratare, författare och föreläsare har han gjort sig erkänd och omtyckt av många. Varför är han så omtyckt? Jo, jag tror att det är på grund av att han är en människa som skriver utifrån en tydlig erfarenhet av sorg och smärta. Det ger en igenkänning och auktoritet i författandet på något sätt. Och samtidigt är Sjödin verkligen en mästare i att förmedla hopp. Om du aldrig förr har gjort bekantskap med honom lyssna då in hans senaste vinterprat, endast några dagar gammalt: Vinter i P1 med Tomas Sjödin.

Det jag senare lärt mig är att Tomas Sjödin också har tagit stort intryck och inspiration från Mangs detta beskriver han bland annat i antologin om Mangs: ”Den fallna manteln”. Båda har en varsam och omsorgsfull ton. Båda lyckas att få orden att gå rakt in i livet med sådana där bevingade ord som få av oss har fått gåvan att formulera. Därför tror jag att det går att läsa och ta in deras ord, både det skrivna och det talade även under de mörkare tiderna i livet.

Har du någon författare eller text som du återkommer till under livets svårare passager?

Med önskan om hopp och frid till er som vandrar i mörker.

/Jennie

4 kommentarer

  1. Jag har läst båda, Frank Mangs och Thomas Sjödin , men också en man som hette Erik Ewalds ! Djup möter djup… tack för att du delar djupet och mörkret likaväl som livet och glädjen i de små liven?

    1. Tack. Ska kolla in Erik Ewalds, tack för tipset. Filippa berättade att du är rätt nära besläktad med henne 🙂 och att hon trodde att du och jag skulle komma väl överens. Allt gott!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *