Att bli morsa var som att få god karaktär på köpet

Här om dagen cyklade jag hem mina kids i vår (otroligt grymma, amazballz) lådcykel. Det är en rejält tung variant som i vanliga fall, om jag inte glömmer ladda batteriet till den, körs på el. Denna dag gjorde den inte det, och det var också den dagen det stormade på, regnade och nästan kastades snöslask. Men hem skulle vi ju. Först hade jag på mig multum med kläder, eftersom denna fantastiska cykel i vanliga fall då, driver sig i själv i princip. Jag fick stanna och klä av mig, plagg efter plagg, när svetten rann innanför jackan, medan jag utanpå blev dyngsur. Och jag trampar. Och barnen är trötta, det är deras långa dag på fritids och föris. Och jag trampar. ”Barnen, sjung en sång istället” försöker jag medla. Och så lite sång, tills någon sjunger på alltför starkt och den andre blir sur. ”Barnen, titta på den ”fina” snön istället”, försöker jag istället och barnen tittar ut ett par sekunder innan nästa diskussion startar. Sista biten hem har vi en fruktansvärd backe, om du, som jag, glömt ladda batteriet, och helt ärligt vet jag inte hur jag tar mig upp med två kids, en tung lådcykel och rusningstrafiken som susar förbi. Har jag nämnt att det var första dagen på jobbet med alla elever a.k.a – jag är så fruktansvärt trött i skallen?
Men vi kommer ju hem. Och så är det alltid. Under mina snart sju år som morsa kan jag inte fatta ibland hur jag har ”klarat det”. Det är ju bara en grej vi gör, vi mammor. Jag vet helt ärligt inte med er pappor, min man och jag är väldigt olika där.
Jag har klarat så himla mycket sedan jag blev mor, för att jag har varit tvungen till det. Jag har haft kräksjukan när Emanuel var i väg på jobb på Malta ett par dagar. Det var ju bara att bita ihop och underhålla 1 och 3-åringen. Vad annat skulle jag göra? Jag har varit själv hemma med en 2-månaders som vaknade varannan timme på natten, och en 2-åring som steg upp vid 5 varje morgon, utan mannen i nio dagar (denna tanke ger mig dock fortfarande lite lätt ångest, det var inte roligt alltså). Jag har kämpat många dagar med tunnelseende av trötthet för att få mat på bordet, natta barnen, tandborstningen, läsa boken, byta blöjor eller kissiga sängkläder, styra upp bråk och trots – och samtidigt försöka fungera som en vanlig människa.
Och jag kan tänka mig att ni andra mammor har en miljon historier om hur ni bara gjort det. Bara klarat det.
Och jag vill verkligen bara säga det. Fy sketan så grymma vi är. Vi gör det, för det ska göras. Det måste göras och vi fixar det. Ibland är jag så sjukt stolt över mig själv. Eller, jag försöker åtminstone tänka så när jag önskar att få krya ner långt under jorden och inte återkomma förrän om ett halvår. Men det är ju så det är med barn. Och att vara förälder. Vi klarar det! Och med det sagt; var aldrig rädd för att be om hjälp. Det är det bästa vi kan göra för att leva.

/Filippa

5 kommentarer

  1. Läste en gång en så himla klockren jämförelse mellan klosterlivet och föräldralivet. När munkarna och nunnorna går upp mitt i natten för att be, går föräldrarna upp för att byta blöja och trösta barn. Två olika sorters liv av tjänst och självuppoffrande. 🙂

  2. Tack för pepp! Sitter framför brasan och försöker njuta med lillan. Trodde att det skulle bli bättre efter en tung höst. Men man möter nya uppförsbackar och man kommer igenom allt. På något vis. Och med nya erfarenheter. ”Livet är” är mitt mantra för stunden.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *